Har du någon gång känt dig så besviken på samhällsutvecklingen att du varit beredd att ta till mycket radikala metoder? Har du någon gång känt att människorna i din omgivning varit så nöjda med de smulor som trillar från kapitalismens bord att det knappt ens är någon idé att försöka får dem på andra tankar? […]
Har du någon gång känt dig så besviken på samhällsutvecklingen att du varit beredd att ta till mycket radikala metoder? Har du någon gång känt att människorna i din omgivning varit så nöjda med de smulor som trillar från kapitalismens bord att det knappt ens är någon idé att försöka får dem på andra tankar? Då är Rån för revolutionen en bok för dig.
Den så kallade Blekingegadegruppen har gestaltats på flera sätt de senaste åren. Det har skrivits flera böcker. Bland annat skildrar journalisten Peter Ovig Knudsen gruppen i två böcker som kom ut på svenska för några år sedan. Det har satts upp teaterpjäser. Det har även gjorts en dramatiserad tv-serie som visats på Svt, som blandar fiktion och fakta. Flera av skildringarna fokuserar på gruppens kriminella aktiviteter och framställer dem som en isolerad maoistisk sekt bestående av cyniska brottslingar som lät ändamålet helga medlen. Många utgår också från polisens uppgifter utan att kontrollera dessa mot andra källor.
Men nu är det dags för gruppens egen version av historien. Gabriel Kuhn har sammanställt dokument, gjort intervjuer och givit några av medlemmarna stort utrymme att själva berätta sin historia. Historien börjar då litteraturhistorikern Gotfred Appel utesluts ur Danmarks kommunistiska parti 1963. Han är i stället med och bildar Kommunistisk Arbejdskrets (KAK) ur vars ungdomsförbund (KUF) flera av Blekingegadegruppens medlemmar hämtas.
Ett av partiets aktiviteter består i att ta anställning på olika företag för att undersöka den revolutionära potentialen hos den danska arbetarklassen. Det verkar kanske som om det handlar om förvirrade akademiker som försöker leka ”riktiga arbetare”, men faktum är att påfallande många av de mest aktiva medlemmarna kommer ur traditionella arbetarklassmiljöer. Besöken på arbetsplatserna leder dock till besvikelse. De hittar inte en tillstymmelse till revolutionär gnista någonstans utan konstaterar att de danska arbetarna både är privilegierade och nöjda med sin lott. De vänder i stället blicken utåt världen.
KAKS:s världsbild utgår från den så kallade ”snyltarstatsteorin”. Den handlar kortfattat om att inte fokusera på motsättningen mellan arbetare och kapitalägare utan på konflikten mellan fattiga, utsugna länder och rika länder. Arbetare och kapitalägare har i stället, åtminstone på kort sikt, ett gemensamt intresse. Kapitalägare gör enorma vinster i tredje världen. Arbetarklassen kan tillskansa sig delar av dessa vinster genom politisk kamp. Detta gör att kapitalägarnas och arbetarklassens intressen allt mer sammanfaller och i stället för att solidarisera sig med arbetare och bönder i tredje världen gör arbetarna gemensam sak med dem som köper deras arbete.
Så i stället för att försöka starta en revolution i Danmark beslutar de sig för att stödja befrielserörelser på andra håll i världen. Metoderna blir allt mer radikala. Det börjar med klädinsamlingar, fortsätter med våldsamma demonstrationer och brandattentat och slutar med Blekingegadegruppen begår väpnade rån. Syftet var först och främst att stödja befrielserörelserna på på effektivast tänkbara vis, genom att skicka dem så mycket pengar som möjligt. Solidaritet är som det heter i boken, ”något man kan hålla i handen”.
Och i en kapitalistisk värld finns det kanske inget bättre att hålla i handen än just pengar.
Boken berör en rad intressanta frågeställningar. Om politisk organisering, om våld som politiskt medel, om huruvida ändamålen alltid eller aldrig helgar medlen, om revolutionära gruppers våld kontra det våld som är ett resultat av det kapitalistiska systemet. Inte minst handlar den om hur fan vi ska göra för att förändra världen.
Det går att ifrågasätta KAK:s teorier och analys. Det går givetvis också att ifrågasätta deras metoder. Men de orättvisor de reagerade emot har inte försvunnit. De frågor de ställde måste fortfarande besvaras. Det går utmärkt att läsa boken som en historisk överblick, men enligt min mening handlar den lika mycket om samtiden. Om svårigheterna att frigöra sig från sin egen ofta deprimerande politiska verklighet. Eller som KAK-medlemmen Torkil Lausen säger: ”…din socialisering hinner alltid ikapp dig. I dag brukar jag säga att jag kan känna nyliberalismen strömma även i mina egna blodådror”.
