– Jag har sedan barnsben varit otroligt fascinerad av motorsport där det sladdas på grus, men rally kostar en förmögenhet och är därför helt uteslutet. Sedan får man ju tacklas och krocka i folkrace dessutom, det är inget dåligt plus, säger Jonas ”Heavy” Stentäpp.    

Som barn brukade jag på somrarna följa med farsan till folkracebanan Snickarberget utanför Surahammar. Det var ost och skinkmackor och varm choklad i Tom och Jerry-termos, på en rutig filt i gräset intill banan. Eftersom vi inte kände till förarna var jag mer intresserad av att se de buckliga Saab 99:orna och Volvo PV-bilarna stångas, prejas och krocka, än av vem som kom först över mållinjen. Tävlingarna var välbesökta och för många en familjeutflykt med barnen. 

Jonas ”Heavy” Stentäpp från Borlänge kom i kontakt med sporten på samma sätt, men till skillnad från mig har han fortsatt åka på folkrace i vuxen ålder. Sommaren 2012 körde han för första gången själv en tävling på Motala folkracefestival. 

– Jag fick låna en fläskig BMW av Totto hela den första sommaren, säger Heavy. 

Thorleif ”Totto” Höök har kört folkrace sedan 1986 och varit på de flesta banorna i Sverige, antingen som förare eller speaker. På en grillfest efter Motala folkracefestival 2011 gjorde Heavy, som alltid drömt om att själv köra, en deal med Totto och tävlingsledaren Weine Johansson. Han skulle med sitt punkband Dökött skriva en låt om Motala folkracefestival och i gengäld skulle Totto låna ut en av sina bilar och Heavy skulle få köra på Motalafestivalen nästa sommar. Tyvärr dog Weine Johansson i en hjärtinfarkt under vintern, men Totto stod fast vid sitt ord. 

– Jag minns att jag var vrålnervös och hade rännskita flera dagar innan tävlingen, säger Heavy och skrattar. 

Till skillnad från de flesta andra folk­raceförare har Heavy aldrig haft något intresse av att meka med bilar. Därför är vi på plats i Tottos garage, i skogen utanför Hällefors, där han får hjälp med att få sin Volvo 244 i topptrim inför tävlingen i Borlänge nästkommande lördag. Bucklor ska bucklas ut, ett trasigt avgasrör och en bensinslang ska bytas. Förutom Heavy och Totto är Heavys kompis och mekhjälp Tony Hedström, samt flickvännen Lovisa ”Lollo” Haneskog, som även hon tävlar, på plats i garaget. Regnet står som spön i backen och Heavy konstaterar att det är tur att han har Totto. 

– Tony brukar hjälpa mig med en del småmek hemma på gräsmattan i Borlänge. Men det hade ju inte varit jättekul i det här vädret direkt. 

Totto, som håller på med att kapa av det trasiga avgasröret under den upphissade Volvon, säger stolt att folkrace är till för alla oavsett kön, etnicitet, läggning eller fysisk förmåga. 

– Det är lite av ett adelsmärke för sporten. Johan Öster som blev förlamad från bröstet och nedåt efter en viltolycka när han var 18 år, har fått hjälp med handikappsanpassning av sin bil, från Hedemora kommun. Han har bara 20 procent kraft i armarna och styr bilen med huvudet. 

– Jag var speaker i Charlottenberg i Värmland i helgen, där han var med och tävlade, och han var svinduktig, säger Totto.  

Heavy säger att folk inom folkracevärlden är väldigt bussiga och hjälpsamma. Vid en tävling i Karlstad körde han sönder kamrevet på sin bil. Eftersom han inte själv kan meka gav han upp, gick och köpte en korv med bröd och tänkte se resten av tävlingen från åskådarplats. 20 minuter senare kom ett par medtävlande fram och sa att de hade lagat bilen åt honom. 

– De flesta ska ha igång bilen och köra till vilket pris som helst. Jag känner folk som stått och bytt ut en hel motor, natten innan en tävling, säger Totto. 

Vid en tävling i Karlstad bröt Lollo tummen på två ställen i första heatet och fick åka till akuten för att få den gipsad. Totto som var speaker på tävlingen förutsatte att hon var borträknad från övriga två heat, men fick syn på henne på startplattan, i tredje heatet.

– Jag är inte så glad i beteendet egentligen. Jag har själv en fotled som krånglar efter en folkracekrasch. Det är inte rimligt att riskera hälsan för en tävling, säger Totto.

Lollo håller upp den sneda tummen och skrattar. 

– Jag bröt den precis i starten och körde sedan två och ett halvt varv, skrikande, med bruten tumme. I tredje heatet såg jag ut som drottning Silvia. Jag styrde med en hand och satt och ”vinkade” med den andra, som var gipsad, ha ha ha. 

Heavy voltade för första gången med sin lila Volvo 740, vid sin senaste tävling i värmländska Fredriksberg. Själva rullningen av banan skrämde inte upp honom det minsta. Men biltaket trycktes in, vilket resulterade i att Heavy satt fastklämd mellan hjälmen och det intryckta taket. 

– Blodet strömmar snabbt till huvudet när man sitter upp och ned. Där satt jag och kunde inte ta mig ur bilen för egen maskin. Då fick jag lite panikkänslor, säger han. 

Heavy och Lollo snålar inte på säkerheten, utan har tvärtom kostat på sig den bästa tänkbara utrustningen. 

– Det finns de som skadar sig mer än vad de skulle behöva, för att de snålat på säkerhetsutrustningen. Man vill inte gärna bli invalidiserad i onödan, säger Heavy. 

Folkracebilarna är vanliga bruksbilar som blivit utrustade med störtbåge, en speciell stol där nackskyddet i vilket hjälmen spänns fast ska skydda mot whiplashskador, fyrapunktsbälte, en speciell bensintank som placeras i bagageutrymmet, samt är trimmade och tömda på all överflödig utrustning som passagerarsäten och mattor. Förarna bär hjälm, brandsäker overall och nackkrage. Maxfarten på banan är 80 km i timmen, men Heavy säger att det definitivt går snabbare. Ett varv på folkracebanan tar tre till fem sekunder och varje heat består av tre varv. Varje tävling består av tre heat, från vilka de förarna med sammanlagt bäst placeringar går till a-, b- eller c-final. 

Jag frågar vem av Lollo och Heavy som är den bästa föraren och Totto, som är upptagen med att montera det nya avgasröret, gormar ”LOLLO!”, inifrån garaget. 

– Nja, alltså, det är ju lite nivåskillnader på dam- och herrklassen. Det är färre konkurrenter i damklassen och därmed lite lättare för Lollo att nå en bra placering. Vi klockade varandra nu senast på Motalafestivalen. Lollo körde ett varv på 42 sekunder och jag på 36, säger Heavy. 

Trots att det är färre kvinnor än män som kör folkrace är det i jämförelse med andra motorsporter många kvinnliga deltagare. Heavy uppskattar det till runt 20 procent kvinnliga förare. 

Lockelsen för honom har alltid varit motorsport i vilken man sladdar och kör på grus. 

– Köra på två hjul är jag rädd för och rally är på tok för dyrt, så folkrace är det naturliga valet. Det kostar ju en del även att köra folk race, men de 20 000 jag fick lägga ned på att köpa bil och utrustning är ändå en överkomlig summa, säger Heavy. 

Efter varje tävling är samtliga bilar till salu för övriga deltagare, till ett fast pris på  6­ 500 kronor. Men det är inte så enkelt att man kan köpa vilken bil man vill. Intresserade spekulanter får köpa lotter för 200 kronor styck på det bilnummer de siktat in sig på. Den spekulant som sedan vinner lottodragningen får lov att köpa bilen till det fasta priset. Heavy säger att försäljningen och det låga priset är en viktig del i sporten, med syftet att bibehålla folkligheten och möjligheten för gemene man att ha råd att delta.

– Du kan aldrig köpa dig till framgång genom att investera i en topputrustad, dyr bil. Gör du det blir du av med den direkt. Det är det som är hela poängen, säger han. 

Lollo säger att hon och Heavy aldrig blivit av med någon av sina folkracebilar. 

– Det är ingen som velat köpa dem. Förmodligen för att de lägger ut en blå dimma av avgaser efter sig, som Kit i Nightrider, säger hon och skrattar. 

Några prispengar att tala om i tävlingar finns det inte heller. 

– Du får vara glad om du får en läsk. Jag har vunnit en julskinka och ett par pokaler. Man håller på för att det är roligt, inte för att bli rik, säger Heavy.

Något officiellt SM finns inte, men Vimmerby semesterrace och Motala folkracefestival är de två prestigefyllda tävlingarna, där nivån på bilarna och förarna är i absolut toppklass. 

– Vinner du där är du jävligt bra. Nivån på bilarna är en helt annan och värdet på dem ligger runt 40 000 kronor. Även om man kan buda på sin egen bil är det chanslöst för deltagarna att få behålla dem här. Det läggs omkring 400 anbud per bil i Motala, säger Heavy. 

Folkrace är en utbredd folklig sport med omkring 400 svenska tävlingar per år även om storleken på evenemangen varierar från 15 000 betalande besökare i Motala, till strax över 300 i Värmländska Likenäs. Totto som kört 320 tävlingar i Sverige, 70 i Norge och bara i år arbetat som speaker på 26 olika evenemang, säger att intresset är störst i Dalarna, Värmland och Skåne.

– Tyvärr är intresset lite klenare här runt Örebro. Men det är en kulturell fråga tror jag. I Dalarna har varenda tonåring en gammal skrotbil de kör omkring med på åkrarna, långt innan de får körkort. Det är klart det spelar roll. Sedan ska det finnas en eldsjäl på orten också, som tar tag i föreningen och arrangemangen, säger han. 

Lollo beskriver tjusningen med folkrace. 

– Det bästa är nog när man står där på startlinjen med pirret i magen, foten på kopplingen och darret i benet. Under själva racet är det roligast att jaga. 

Heavy håller med. 

– Att leda är inte så roligt. Då känner man sig bara jagad och nervös. Det är roligare att ligga tvåa eller trea och ha en chans att gå om. Sedan är det ju väldigt roligt att tacklas lite. När det börjar smälla rejält och fyra bilar vill åt samma håll, då växer hornen ut i pannan. 

Alla former av krockar är inte tillåtna i folkrace. Det är inte tillåtet att trycka till en annan bil med syfte att få den att snurra eller glida av banan. Det som är tillåtet är tacklingar för att ta sig förbi medtävlande som valt samma färdbana. De flesta krascherna sker på startsträckan då ingen viker sig en tum för någon annan. Heavy säger att han blivit modigare under de tre år han tävlat. 

– Första omgångarna ville man ju bara ta sig runt banan helskinnad. I dag blir jag inte så rädd när det smäller i plåten, utan vågar gasa mig ur en sådan situation. 

Han menar att det är just den kvaliteten som skiljer en bra förare från en sämre. Att man vågar. 

– Sedan handlar det så klart om erfarenhet också. De förare som kört länge har gjort alla banor och vet hur de ska ta kurvorna, säger Heavy. 

Lördag morgon klockan tjugo över tio står Heavy startklar och i köposition, för att köra ned till startlinjen och första heatet på Amsberg folk racebana, utanför Borlänge. Solen skiner från en klarblå himmel och temperaturen har nått upp till dryga 20 grader. Trots att vi är i mitten på september. 

– Jag har varit ovanligt nervös hela morgonen, jag vet inte varför, säger Heavy. 

Heavy kör ned, ställer sig i position, medan jag själv söker upp en bra plats i mitten av banan, för att fota starten. Men så lägger bilen plötsligt av och sex stycken funktionärer rusar fram för att rulla Heavy och bil bort från startlinjen. Starten går och Heavy står snopet kvar. En stund senare får jag veta att något är fel på bensinslangen. 

– Som tur var hade den inte lossnat, utan gått sönder. Eftersom det enda jag bidrog med i måndags var att sätta dit den där slangen. Faaan vilket antiklimax det här blev!

Chanserna att gå till final blir avsevärt decimerade eftersom Heavy får noll poäng i första avbrutna heatet, men Tony Hedström kryper in under 244:an och byter till en ny bensinslang. En halvtimme senare är Heavy på banan igen och placerar sig på en andra plats i det andra heatet. Hoppets stjärna lyser åter. 

– Om jag vinner sista heatet kan jag nog ändå ta mig till c-final, eftersom så många kört av i dag. Jag ska baske mig vinna tredje heatet, säger han förhoppningsfullt. 

Men direkt efter start i tredje heatet uppstår en gruppkollision och Heavy hamnar näst sist, av de sex bilarna. Han kör in ett par placeringar och slutar på en tredjeplats. 

– Jag är ändå rätt nöjd. Jag körde bra och gjorde två snygga omkörningar under sista varvet, säger Heavy som tillsammans med Lollo och Tony får se resten av tävlingen från åskådarplats.