De trogna Highlights-fansen Maria Bredin och Eva Ahlberg sitter på asfalten under det utskjutande entrétaket till Orrskogens folkpark i Malung och väntar på att insläppet ska börja. Maria Bredin började lyssna på dansband redan som nioåring. Hon har bröstet fulltecknat med autografer från medlemmarna i Barbados som spelat kvällen innan.
– Jag fick höra mycket i skolan, speciellt under högstadiet, att det var så himla töntigt med dansbandsmusik. Men de som sade så var människor som inte själva lyssnat, utan bildat sig en uppfattning från andra. Basisten i Date har långt hår, tatueringar och en kedja på basen. Då kan de väl inte vara så töntiga, säger Maria Bredin.
De båda vännerna tror att vändningen för dansbandsgenren kom med Barbados och Arvingarna.
– Arvingarna och Barbados var lite yngre och tuffare. Med dem kom den yngre publiken, säger Maria Bredin.
Till vardags bor Maria i Stockholm, medan Eva är från Eskilstuna. De har inga problem med att åka 20 till 30 mil för att se sitt favoritband Highlights.
– Vi åker minst en gång i veckan för att se olika dansband, säger Eva Ahlberg.
Men pardans är inget för dem. I kväll ska de stå längst fram vid scenen och dansa med till musiken.
– Vi har träffat Highlights så många gånger att vi är inte fans längre utan känner dem personligen, säger Maria Bredin.
Ett av kvällens band är Excess från Huskvarna. Excess plockar in vissa countryinfluenser i några av sina låtar, bland annat en steel guitar. Sångerskan Therese Sundahl säger att det finns uppenbara beröringspunkter mellan svensk dansbandsmusik och amerikansk country.
– Country är väldigt dansvänligt. I den amerikanska södern går man ut och dansar linedance, precis som vi går ut och pardansar, säger hon.
Men där tycker hon också att likheterna upphör. Medan countryn bjuder på dramatik och tragiska livsöden, är dansbandsmusiken ytligare. Det är mer hjärta och smärta än genuint berättande.
Therese Sundahl har sjungit i Excess sedan 2008. Bandet bildades dock redan 1992. De satsar seriöst, men samtliga medlemmar har ett ”vanligt” jobb vid sidan om.
– Vi är mest ute på helgerna, säger Therese Sundahl.
Att hålla i gång ett dansband innebär en hel del hårt arbete och kräver kunskaper inom ett flertal områden utöver det musikaliska.
– Hasse kör och mekar med bussen. Vi sköter även ekonomi, marknadsföring och bokningar själva. För att inte tala om all utrustning vi ska bära av och på scen varje kväll, säger Therese Sundahl.
Den roligaste publiken tycker hon är den blandade. Folk kan vara mellan 20 och 70 år.
Vissa är enbart är ute för att dansa och kommer i gympadojor och svettband, medan andra vill ta en grogg, äta något gott och kanske ta en svängom framåt småtimmarna.
– Alla ska kunna träffas på samma ställe, säger Therese Sundahl.
Tv-programmet Dansbandskampen tror hon fört med sig mycket positivt till branschen. Gemene man har fått se att det finns mer än Lasse Stefanz.
– Något av töntstämpeln har nog tvättats bort i och med att folk sett att dansbandsmusik inte bara är Gråt inga tårar, säger hon och brister ut i sång.
Att vara kvinna inom något så mansdominerat som dansbandsbranschen är inte alltid en dans på rosor. Therese Sundahl berättar att hon tvingats skaffa sig lite skinn på näsan.
– I dag kan jag säga åt mina bandkompisar att ”den här orkar faktiskt inte jag bära själv” när det är dags att packa ur bussen. Men det kanske jag inte tordes i början. När det kommer till de överförfriskade killarna med den korslagda blicken, som slagit vad med sina kompisar om att de vågar bjuda upp mig till dans, har jag lärt mig känna igen dem på långt håll. Vi har en överenskommelse i bandet att killarna inte ska lämna mig ensam på scen när de går av.
Carolina Skaarup Olsson, sångerska i bandet Callinaz, håller med om att man härdas av den grabbiga miljön.
– Som tjej får man mycket uppmärksamhet, både av det positiva och negativa slaget. Men jag har fyra starka grabbar med mig i bandet som skyddar mig.
Mikael Rosenqvist spelar bas i Callinaz och tycker att sexismen från arrangörernas sida är det värsta.
– Eftersom hon är tjej är det vissa som inte förstår att Carolina är chef. De tror inte att hon kan hantera det. Även om det inte sägs rakt ut är det en attityd man märker tydligt. Det är gamla stötar som tycker kvinnans plats är i hemmet, säger han.
Carolina Skaarup Olssons vänstra arm är täckt av tatueringar och jag frågar om hon varit hårdrockare.
– Snarare punkare i så fall. Jag halkade in i dansbandssvängen på ett bananskal. Jag började sjunga med ett coverband, vi körde ett par dansbandslåtar och jag tyckte det var roligt, säger hon.
I dag försörjer sig samtliga medlemmar i bandet på musiken. Förra året gjorde Callinaz över 150 spelningar runt om i landet och på Finlandsfärjorna.
– De flesta spelningarna är på dansbanor långt ute på landet. Ofta ligger de på något riktigt otillgängligt och svårfunnet ställe mitt i skogen. Jag antar att konkurrensen från andra aktiviteter är för stor i städerna, säger Mikael Rosenqvist.
Det är knappast innefolket från Stockholm som tagit sig till Malung den här veckan. Dresscoden tycks vara khakifärgade trekvartbyxor, foppatofflor, svettband och bredrandig pikétröja. Men folkligt är det utan tvekan. Alla är välkomna precis som de är. Och vänligheten de hitresta emellan är slående – vakterna vittnar om att de inte behövt ingripa vid ett enda meningsutbyte på hela veckan.
I en liten röd stuga strax innanför entrén säljer Arre kondomer, dansskor och gnusseband.
– Kvällstidningarna har ju hakat på det här med att jag sålde slut på kondomerna igår. Men det som går åt mest är faktiskt buggskorna, säger Arre.
Gnussebandet är helt enkelt ett knallgult pannband i frotté. Arre förklarar att de vågade paren ägnar sig åt att rulla pannorna mot varandra medan de dansar en närgången foxtrot. Detta kallas för att gnussa.
Ronnie Arvidsson, som precis raggat upp en danspartner i ölstugan, säger att det kallas för en Dirty Fox.
– Om man gått in i en foxtrot och finner varandra kan det leda till en dirty. Vad det i sin tur kan leda vidare till vet man aldrig, säger han och skrattar.
Marie Pettersson, Kristin Tusendaler och Sofie Liljas sitter i ölstugan med varsin stor stark. Men de värmer inte upp för att våga bjuda upp till dans.
– Nä, det där ligger på mannens bord, säger Marie Pettersson.
De är här för att umgås med varandra, festa, se bra dansband och kanske dansa lite. Att träffa en partner är inte prio ett. Men dörren står öppen för möjligheten.
– Skulle man råka träffa någon trevlig kille så vore det väl inte direkt otäckt, säger Kristin Tusendaler och skrattar.
– För två år sedan träffade jag en jättesnygg och trevlig kille, med stora bulliga muskler, här i Malung. Och han ville ha MIG! säger Marie Pettersson med eftertryck.
Hon har varit på Dansbandsveckan 13 gånger tidigare och är den som övertygat sina vänner om att dansbandsmusiken är den ultimata. Favoritbandet i årets artistuppbåd är Black Jack.
– Jag gillar inte de yngre banden som Highlights. Jag gillar de mognare stiliga männen, som spelar musik som man känner igen.
De är alla överens om att texterna är det bästa med dansbandsmusiken.
– Man kan lyssna på dem när hela världen har rasat, eller när man är så glad att det pirrar i hela kroppen, säger Marie Pettersson.
Killarna i Highlights slår sig ned i logen med varsin burk mineralvatten efter ett bejublat framträdande på en av de större dansbanorna. Rockstjärnelivet med sprit och groupies är inget för dem. Inte när de har ett set på tre och en halv timme effektiv tid och hundra gig per år.
– Det håller inte att festa efter varje spelning. Även om det är roligt är det fortfarande ett jobb och vi vill ge publiken vårt bästa, säger Michael Mårtensson, sångare i bandet.
Han förklarar att dansbandsgenren har delats upp i två inriktningar de senaste åren. Modernbanden lockar den yngre publiken som enbart är ute för att dansa. Mogenbanden representeras av de mer traditionella banden som Streaplers och Lasse Stefanz och drar den något äldre publiken, som snarare är ute för att äta och dricka något gott.
– Det går inte längre att ignorera dansbanden. När Larz-Kristerz släppte Hem till dig 2009 blev det årets mest sålda album. Rockfestivalerna får klappa igen en efter en, men hit till Dansbandsveckan i Malung kommer stadiga 60-65 000 besökare varje år, säger Michael Mårtensson.
Precis som alla andra dansband spelar Highlights förutom sina egna låtar en uppsjö av covers.
– Utmaningen med covers är att göra dem till dina egna och att få dem dansanta. Det handlar om kreativitet, säger gitarristen Rickard Johansson.
Michael Mårtensson har ibland funderat på att sadla om och utbilda sig till sjuksköterska.
– Jag har tänkt att det är ett viktigare jobb. Sedan har jag kommit på att det vi gör också är viktigt. Vi gör människor glada och får dem att må bra. Det är väl viktigt om något, säger han.
– Och det är en sådan ära att få stå på scen och ta emot publikens jubel efter en bra show.
Samma kväll står Black Jack på scen och river av sin största hitlåt Inget kan stoppa oss nu. Publiken jublar, rusar fram till scenen, sträcker upp armarna i luften och sjunger med i refrängen: ”I natt, i natt är det du, är det jag. Och vi följer så lätt minsta motståndets lag.”
Efter spelningen tar jag en fika med bandet. Sångaren Tony Ljungström håller inte med de yngre banden om att de föryngrat publiken eller åstadkommit något nytt.
– Det har funnits nya band som spelat modernare låtar i alla tider. Det är inget nytt. Band som spelar andra artisters låtar har en kortare livslängd. De enda yngre banden som skrivit några egna hits är väl egentligen Arvingarna och Barbados, säger han.
Black Jack har spelat ihop sedan 1990. Keyboardisten Ove Olsson tycker det är tråkigt att de nya banden inte har någon kunskap om dansbandsmusikens historia.
– De tycker väl att Christer Sjögren är världens tönt. De har ingen aning om hur mycket han betytt för genren.
Tony Ljungström skulle vilja se ett Hall of Fame för dansbanden.
– Så att klassiska band som Flamingokvintetten och Sven-Ingvars kunde få det erkännande de förtjänar, säger han.
Vad medlemmarna i Black Jack däremot håller med den yngre generationen om, är att fler i dag går ut enbart för att dansa.
Därmed har standarden på själva dansen höjts ett par pinnhål. Det är inte enbart positivt.
– Eliten som dansar på den högre nivån skrämmer tyvärr bort vanligt folk från dansgolvet. Mannen som sitter och tar en öl och lyssnar på musiken hade kanske tänkt ta en svängom, men blir rädd för att skämma ut sig. Det blir mindre folkligt, säger Tony Ljungström.
I dag dricker han kaffe efter showen. Men så har det inte alltid sett ut.
– Man har ju blivit lite äldre och tröttare. Men visst har vi festat en del. Jag minns en efterfest här i Dalarna då jag drog i mig sju vinflaskor på egen hand, säger Tony Ljungström och skrattar.
Lars Bälter tog över som marknadsansvarig för Dansbandsveckan för 18 år sedan. Då hade de en total publiksiffra på 13 000 besökare. I dag kommer runt 60 000 personer varje år.
– Men då räknas du som två besökare om du går två dagar. Vi uppskattar att vi har runt 20 000 unika besökare på en vecka, säger han.
Grundkonceptet var och har förblivit att bli bäst på dans.
– Vi har följt den principen slaviskt. Vi tar inte hit band om deras musik inte går att dansa till.
Under åren har Lars Bälter sett en hel del försiggå i buskarna runt dansbanorna. Och i år gifte sig ett par på dansbana tre, samma plats där de en gång träffades.
– Det blir en viss uppsluppen atmosfär här. Har du tusen personer på en dansbana är det klart att det händer en del i buskarna med. Robert Gustafsson sade det väldigt bra: ”Dansen är ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär”.
Hela Malung sluter upp runt Dansbandsveckan. Inresta besökare campar i folks trädgårdar eller hyr in sig i villornas källarvåningar. Ortens hotell är fullbokat nästan ett år i förväg.
– Jag tror att besökarna känner av den goda, välkomnande stämningen. Och att det är en bidragande orsak till att de kommer tillbaka, säger Lars Bälter.
Han tror Dansbandskampen haft en viss betydelse för dansbandens ökade popularitet, men att Let’s Dance i ännu högre utsträckning bidragit till att unga plockat upp pardansen som umgängesform på nytt.
– På åttiotalet var det mest farmor och farfar som kom hit. I dag kan du se jättemycket ungdomar här.
Framför allt vill Lars Bälter poängtera att dansbandskulturen är skapad av och riktar sig till gemene man.
– Det här är ingen finkultur. Vi behöver inte heller några statliga bidrag för att hålla det flytande, som baletten eller operahuset i Stockholm. Det beror på att folk älskar det här.
