Något annat än röstfiske

[KABARÉ] Europa Europa
Manus och regi: Nasim Aghili
Musik: The Knife

Scenrecension
I kabarén Europa Europa är migranterna hjältar och gränspoliserna, Frontex och EU:s regeringar de kriminella.
Foto: Saga Berlin

Konstgruppen Ful har fått nog av hur den offentliga diskursen kring flyktingpolitik dröjt sig kvar vid att prata om migration och migranter i termer som kostnad och problem för Sverige och resten av Europa. Därför har de tillsammans med musikgruppen The Knife skapat den antinationalistiska kabarén Europa Europa, som hade premiär under Almedalsveckan.
“Vi har kallats brottslingar, bedragare, utnyttjare, förbrytare, ovärdiga, överflöd, börda, illegala. Men jag kan aldrig vara illegal”
Europa Europa hyllar migranter och dissar gränspolisena, Frontex och EU:s regeringar. De ser migranterna som hjältarna; gränspolisena, Frontex och EU:s regeringar som de kriminella. Första gången jag ser kabarén i Almedalen kommer minnena av min egen migration till Sverige tillbaka. Det är tydligt att min plats här i Sverige är villkorad. Med tanke på den flyktingpolitik som förs i Europa är det egentligen ren tur att jag och min familj passerade gränsen och fick stanna kvar alls. Det hade kunnat ta slut den där dagen i bilen, på väg tillbaka till flygplatsen. Vi skulle utvisas. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag vet bara att mamma, jag och lillebror hade tur, i sista stund fick vi stanna kvar. Men alla har inte samma tur. Europas flyktingpolitik är som ett lotteri där några får stanna och de andra får klara sig själva bäst de kan. För gränserna står i vägen. För den inhumana flyktingpolitiken står i vägen.
Jag tänker på de mammor, pappor och barn som inte har samma tur. Som inte får stanna kvar i Sverige eller i Europa. Livs levande människor vars asylansökan avslås utan nåd. Kroppar som exkluderas, avvisas och i värsta fall dör på grund av påhittade gränser som har blivit viktigare att försvara än människoliv.
Därför känner jag en stor sorg men också en enorm styrka när Europa Europa mitt bland ett myller av giriga lobbyister, smörande politiker och nazister visar oss något annat i Almedalen. Något annat än röstfiske och mingla-och-byta-visitkort händer. Europa Europa, en antinationalistisk kabaré, händer.
Jag skriker av förtjusning när Kudzai Chimbaira och Bahareh Razekh Ahmadi spanar ut i publiken efter den som verkar mest i nöd för att få en tårtbit. Tårtbitar som inte räcker till alla ska symbolisera uppehållstillstånd och är en perfekt kritik av en kapitalism där vissa har mycket och inte vill dela med sig, medan många har väldigt lite eller ingenting alls.

Jag gråter av sorg och ilska när Bahareh Razekh Ahmadi under showen säger saker som: Tack för att du vågade. Tack för att du inte tappade taget om mig när taggtråden skar in i din hud. Tack för att du bar mig på ryggen fast du inte kunde simma själv. Tack för att du sjöng för mig när jag blev rädd.
Själv vill jag tacka Ful och The Knife som genom en kombination av ilska och glädje lyckas föra fram en av vår tids viktigaste politiska budskap: alla har rätt till asyl överallt i världen och nationalstaten är bullshit.
Jag ryser, och visst det är kallt, men det är inte bara därför. För det händer något där jag står tillsammans med Zahra Bayati, politisk flykting från Iran och en sann aktivist, Sofia Zizou som jobbar för att motverka antimuslimism, och alla andra hjältar på plats. Det finns en gemenskap bland alla oss som är där. Våra kroppar sida vid sida i kombination med kabarén utmanar den vita överhögheten som finns såväl i Almedalen som i samhället överlag. Jag, som varken är intresserad av eller någonsin har känt mig inkluderad i konst- och kultursammanhang, tycker att kabarén Europa Europa inkluderar mig.
”Jag kan aldrig vara kriminell Europa / Det är dina gränser som är kriminella Europa”, ”Världen är inte din Europa / Du stängde dina gränser Europa / men gränserna är inte dina Europa” – det här handlar om mig. Orden är mina, musiken min, känslan min. Jag tar åt mig.

Regissören och manusförfattaren Nasim Aghili höjer nivån på det politiska samtalet i Almedalen och där jag står i publikhavet spanar jag hoppfullt efter politiker. De tragedier som spelades upp är dagsfärska berättelser från människor som lämnar sina hem för att ta sig till Europa. Som en person som själv har befunnit sig i tillståndet flykting har jag en naiv förhoppning att politiker som har någon slags själ tar åt sig av kabaréns budskap och förstår att ingen människa är illegal. Att inga gränser står över några liv.