Det är inte direkt någon hemlighet att valet till EU-parlamentet knappast blev någon större succé för Europas vänsterkrafter. Åtminstone för undertecknad så påminde det hela om hur snacket gick i samband med finanskrisen 2008: äntligen så har masken fallit av, systemet visat sig vara trasigt och ingen kan längre undgå att lägga märke till att ”borgarna” faktiskt inte har några lösningar. Plötsligt vädrar den parlamentariska vänstern morgonluft, med högt ställda förväntningar på att svagheten hos status quo i princip borde garantera en vinst på politisk walkover. Så blev det som bekant inte, och de ”vänstervindar” som enligt uppgift blåser i Europa i dag har inte heller direkt imponerat vid valurnorna, trots en otroligt djup politisk och ekonomisk kris som hotar hela EU-samarbetets fortsatta framtid. Vilka vinnarna blev vet vi redan, men det är kanske värt att fundera över betydelsen av Marine Le Pens och Geert Wilders framgångar och de reaktioner de orsakat.
I en krönika så lade Göran Greider nyligen fram tesen att borgarna inte vill tala om växande klyftor i samhället, att de vägrar att diskutera – eller ens erkänna – dessa. Ska jag vara ärlig så tycker jag inte detta är en så värst avancerad poäng; politiker och advokater är båda erkända mästare på att inte förstå saker när deras lön hänger på att inte förstå dem. De senaste årens händelser borde få oss att ställa en annan fråga: vill ens vänstern ta dessa växande klyftor på allvar i dag?
Folk tycks ha glömt att det är skillnad mellan att tala om något och att faktiskt ta detta något på allvar. Det är skillnad på att tala om ”borgarpolitik” som något övergående, som något som går att fixa bara det egna partiet vinner nästa val, och att tala om samhällsproblem som just samhällsproblem. I ett läge där högern förklarar krig mot självaste liberalismen och mot ett helt samhällssystem som värdesätter profit före folk och nation så tycks den långt mer rumsrena parlamentariska vänstern nöja sig med att tala om sådana vågade saker som att Fredrik Reinfeldt är elak och Anders Borg är borgerlig.
Irrationaliteten och farorna i högerns tänkta lösningar torde knappast förvåna någon, men trots det så har vi ett läge i Europa där förment dumma rasister talar om att nationalisera bankväsendet samtidigt som Jonas Sjöstedt går så långt som att oja sig över kapitalismens ”girighet” i samband med nedläggningen av en Cloettafabrik. När kommer Europas vänsterpartier att våga förklara krig mot ultraliberala människovärderingar, mot höjandet till skyarna av individen? När kommer man själv våga tala om att nationalisera det privata bankväsendet? Den som väntar på något gott väntar tyvärr ofta allt för länge.
