I förarbetet till lagen ses det som självklart att de allvarligaste formerna av vanvård ska få ersättning. Man skriver också att de som utsattes för vanvård under lång tid har rätt till ersättning om syftet var att knäcka barnet genom misshandel och andra kränkningar. Detta anses också vara allvarlig vanvård. Man ger många exempel på sådan. Detta bortser nämnden från i sina beslut när man bara beviljar vanvård av allvarligaste art.
Ersättningsnämndens beslut ska ”vara så rättvisa, rättssäkra och enhetliga som möjligt”. Damen som jag nämnde i min debattartikel fick ingen ersättning för hennes papper hade förkommit. Hur rättvis, rättssäker och enhetlig är hennes bedömning? Människorna som söker ersättning måste ses som individer och inte som summan av de papper som finns hos kommunen.
Jag lyssnade till talmannens tal om vanvården och då verkade det som om staten skulle göra upp med sitt mörka förflutna. Var det bara spel för gallerierna? Ändrades förutsättningarna för de vanvårdade och var det ett beslut som alla partierna var ense om?
Göran Ewerlöf medger att nämnden skärpt lagen från ersättning för vanvård av allvarlig art till vanvård av allvarligaste art. De flesta som söker ersättning uppfyller kravet ”allvarlig art”, betydligt färre uppfyller kravet på vanvård av ”allvarligaste art”. Det är därför hälften får avslag.
På fyra ställen i processbeskrivningen skrivs det att nämnden ska arbeta så snabbt, enkelt och billigt som möjligt. Rättvisan och rättssäkerheten struntar nämnden i, det ska inte kosta för mycket.