Förtroendevalda i Ung Vänster: Styrelsen måste gå

Ung Vänster har under en period på drygt tio år gått från styrka till svaghet, och numera finns knappt mer än en skugga av vår forna styrka kvar, skriver förtroendevalda i åtta av förbundets distriktsstyrelser och kräver förbundsstyrelsens avgång.

Debatt
Stefan Lindborg, ordförande i Ung Vänsters förbundsstyrelse som debattörerna från åtta distrikt nu kräver ska bytas ut.
Foto: Janerik Henriksson/TT

I dag talas det mycket om kriser. Och även om det är sant att vi genomlever en av kapitalismens värsta kriser med alla dess negativa konsekvenser, så står vi samtidigt öga mot öga med en annan sorts kris; en politisk kris som slagit hårt både mot vänstern i allmänt och mot vårt eget förbund, Ung Vänster.

Ung Vänster har under en period på drygt tio år gått från styrka till svaghet, och numera finns knappt mer än en skugga av vår forna styrka kvar. Innan 2004 hade vi mer än tiotusen medlemmar; i dag finns faktiskt mindre än tvåtusen kvar. Detta medlemstapp på över 80 procent på knappt ett decennium har åtföljts av en tynande interndemokrati, en ständigt växande korruption och en allt mer maktfullkomlig ledning. Den interndemokratiska situationen i förbundet i dag kan inte kallas annat än katastrofal: förbundsstyrelsen styrs i praktiken som ett kompisgäng där en förkrossande majoritet av ledamöterna kommer från Stockholm, helt ur proportion med förbundets faktiska demografi. Det är ingen underdrift att hävda att många kamrater tyvärr redan lämnat förbundet eller slutat vara aktiva på grund av upplevelsen att de aktivt motarbetats, tystats ned eller förföljts av sin egen ledning. Med tiden har detta fenomen kommit att ta sig mycket allvarliga former, så till den grad att det hotar själva förbundets överlevnad.

När Storstockholms distrikt nyligen tillsatte en ombudsman så skedde det under former som väldigt tydligt bröt mot förbundets stadgar. Johanna Granbom (förbundsstyrelseledamot och dåvarande distriktsordförande) skrev helt enkelt upp sig själv som sökande till posten på sittande möte samtidigt som man inkom med en grovt reviderad arbetsbeskrivning som plötsligt gjorde ombudsmannens arbetsuppgifter närapå identiska med arbetsuppgifterna för en distriktsordförande. Detta fick en av distriktsstyrelseledamöterna att avgå i protest samt skriva ett öppet brev där han beskrev det förakt för interndemokratin som brett ut sig i distriktet och i förbundsstyrelsen.

Brevet fick dock ingen som helst officiell reaktion, och det ledde aldrig till en debatt om vad som hänt eller hur det faktiskt står till med förbundets interndemokrati. Istället gjorde man allt för att begrava och dölja det som inträffat, och resultatet har blivit en hotfull och paranoid stämning där folk har hotats med uteslutning eller värre enbart på grund av att de försökt föra upp och diskutera det som skett. Vad säger det egentligen om oss som förbund när denna sorts korruption tillåts breda ut sig och där medlemmar upplever att förbundsstyrelsen aktivt skyddar de involverade och riktar inofficiella repressalier mot de som vågar öppna munnen?

Vi menar att Ung Vänster inte längre kan fortsätta som det gjort de senaste tio åren. Nedgången har kommit att ta många uttryck, men situationen är minst sagt akut: många distrikt har i dag stora svårigheter med att ens kunna tillsätta en fulltalig distriktsstyrelse, samtidigt som ett antal distrikt försvunnit eller upphört med verksamheten. Förbundsstyrelsen har gjort allt för att tysta ner och dölja problemen, och man gick till och med så långt att man vägrade att berätta vad medlemsantalet faktiskt låg på under kongressen 2013. Man har gång på gång försökt stävja alla försök till interndebatt i viktiga frågor – senast i samband med uteslutningen av Ung Vänster Örebros dåvarande ordförande Markus Allard, då man uppmanade medlemmar att debattera om uteslutning var befogad i en tidning som kom ut mer än en månad efter att uteslutningen skett.

Sammanlagt så bidrar detta till att vi i dag tyvärr saknar förtroende för vår nuvarande förbundsstyrelse, samtidigt som vi är uppriktigt rädda för förbundets överlevnad om nuvarande kurs inte ändras genast. Vi har därför tagit initiativet att samla ihop medlemsunderskrifter som ett led i att i stadgeenlig ordning kalla till en extrakongress. Vi ser denna extrakongress som avgörande för förbundets framtid och kommer alltså att verka för att kongressen driver igenom följande krav:

1) Tillsättandet av en ny förbundsstyrelse. Den nuvarande styrelsen är en produkt av en ohälsosam svågerkultur och har dessutom förverkat allt förtroende i och med sitt oärliga och okamratliga agerande den senaste tiden.

2) En ändring av våra stadgar för att omöjliggöra den sortens ohälsosamma och odemokratiska maktkoncentration som i dag råder i förbundet. I dagsläget rekommenderar valberedningen förbundsstyrelsen som i sin tur rekommenderar valberedningen, vilket är absurt och har resulterat i att en förkrossande majoritet av förbundsstyrelsens ledamöter kommer från ett och samma styrande kompisgäng från Storstockholms distrikt. Stadgarna bör ändras så att distrikten utnämner egna ledamöter till valberedningen vid sina distriktsårskonferenser, något som skulle garantera en mer allsidig representation av hela landet och förhindra den sortens svågerpolitik som dominerar idag.

3) En förutsättningslös och öppen debatt om förbundets politiska inriktning och praktik. Detta är något som saknats under lång tid, och förbundets ledning har gjort allt för att stävja all sorts diskussion om de mål man ställt upp. Ung Vänster var som starkast när vi inte nöjde oss med att enbart utgöra en kampanjapparat åt Vänsterpartiet. Detta är dock den kurs som vi från toppen mer eller mindre tvingats att slå in på, och i dagsläget har vi inte råd att göra annat än att kritiskt omvärdera denna kurs. Ironiskt nog så kan vår nuvarande förbundsstyrelse knappast anklagas för att inte inse detta – varför annars skulle man ha gått så långt för att dölja förbundets rasande medlemssiffror, till och med för distriktsordförandena, så länge som man gjort?

4) Hävandet av Markus Allards uteslutning. Denna uteslutning skulle inte ha skett till att börja med och var uppenbarligen politisk till sin natur, men den totala brist på respekt för interndemokratins principer som förbundsstyrelsen visade i samband med denna är i sig en allvarlig skamfläck för förbundet.

Undertecknat,

Axel Frick (distriktsordförande Ung Vänster Örebro)

Tekla Alsbjer (ordförande Ung Vänster Örebro)

Emilia Nilsson (klubbstyrelseledamot Ung Vänster Örebro)

Jennifer Caztis (klubbstyrelseledamot Ung Vänster Örebro)

Akiko Ahlstrand (distriktsordförande Ung Vänster Östergötland)

Axell Morell (distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Östergötland)

Erik Drottman (distriktsordförande Ung Vänster Blekinge)

Denize Mathisson (distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Blekinge)

Alfred Sjelvgren (distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Blekinge)

Ingrid Stenlund (distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Södermanland)

Björn Magnusson (distriktsstyrelseledamot Ungvänster Södermanland)

Milian Penahi (distriktsordförande Ung Vänster Västmanland)

Fanny Wallin (distriktsstyrelseledamot Ung vänster Västmanland)

Malcom Kyeyune (distriktsordförande Ung Vänster Uppsala län)

Agnes Öberg (distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Uppsala län)

Alva Mjöbäck (distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Uppsala län)

Otilia Joao (distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Uppsala län)

Linnea Sandblom (distriktsordförande Ung Vänster Göteborg och Bohuslän)

Hanna Carlsson (distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Göteborg och Bohuslän)

Mazdak Farrokhzad (Ung Vänster Göteborg och Bohuslän)

Alexandra Axelsson (distriktsordförande Ung Vänster Kronoberg)

Simon Hansson (distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Kronoberg)

Pontus Ribacke (distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Kronoberg)

 

Ung Vänsters förbundsstyrelses svar:
”Vi har inga planer på att avgå”