Universitetet finns inte längre

De senaste veckorna har protestyttringarna varit många mot den svenska regeringens förslag att sänka studiebidraget för högre
studier, med 300 kronor per månad. ”Vad vi ser är den paradoxala utveckling där allt fler slussas genom universitetet, samtidigt som politiken syftar till att göra
det allt svårare att bara vara student”, skriver veckans radarskribent.
Han menar att de nya klassklyftorna löper rakt igenom
högskolorna, och att frågan att ställa sig är vilken organisering
som svarar mot studenters nya situation.
Gustav Ingman (Text)

Radar
Polisinsats under studentprotester i Paris den 6 maj 1968. Studenterna då var den första generationen som upplevde ”massuniversitetet”.
Foto: TT

Universitetet är i kris. Ingen vet längre vad det är till för. Förvisso har våra högre utbildningar alltid byggts på värden som inte kan realiseras. Konflikten mellan bildning som princip och utbildning som samhällsekonomiskt nyttigt har alltid påverkat universiteten. Och de maktförhållanden som genomsyrar resten av klassamhället alltid varit en del i hur de fungerat. Men motsättningarnas intensitet under nyliberalismen har lett till en ny situation. Det är numera oklart om vi kan tala om ”studenter” som en specifik entitet.

Skillnaden mellan arbete, utbildning och åtgärd har blivit flytande. Jobben är tidsbegränsade, arbetslöshet outhärdligt och studier för dyra. Därför finns det en ständig rörelse mellan de tre positionerna. Den som pluggade sociologi i går kan mycket väl vara arbetslös i dag och jobba med media i morgon. Men som om det inte vore nog tenderar de alla tre att flyta ihop i formen som kallas ”studentliv”. Universiteten börjar likna företag, folk tar studielån för att slippa arbetslöshet och de flesta extrajobbar för att lånet inte räcker till. Det emblematiska exemplet för denna utveckling är bemanningsföretagen. Deras affärsidé är att utnyttja människor som redan har en basinkomst i form av studiemedel men behöver tjäna mer. På så vis måste de inte stå för heltidslöner; deras arbetskraft jobbar för att ”dryga ut” sina inkomster. Vi har i dag stora problem att definiera vad högskolestudier innebär. Inte konstigt. Antingen rör de sig mot detta gränsland eller så befinner de sig redan där.

Den alltid tankeväckande bloggen Krigsmaskinen varnade nyligen för att ”studentpolitik” är en återvändsgränd. Om jag förstått bloggaren rätt åsyftas de sorters krav och kamper vilka syftar till att slå vakt om studenters intressen och universitetet som en avgränsad plats. Kamper som inte syftar till att bryta uppdelningen mellan arbete, fritid och skola utdöms som nostalgiska och ofarliga.

Det ger ett eko av franska filosofer. Tankarna förs inte minst till min favoritexcentriker, Jaques Rancière, som i kölvattnet av ”Maj 68”-revolten insåg att riktigt farliga blev studentprotesterna först när de bidrog till att lösa upp och överskrida de av samhället etablerade uppdelningarna. Polisens våldsamma evakuering av studentkvarteren skickade ut de unga intellektuella i samhället, vilket skapade allianser med arbetarklassen. När kampen intensifierades och också arbetarna gick ut i strejk blev gränsen flytande mellan de tidigare uppdelade grupperna. Reaktionens landvinning skedde först som man återigen började styra studentprotesterna tillbaka till universitetsområdet där de raserade gränserna kunde restaureras. Den målande beskrivningen lämnar nog mycket övrigt att önska rörande analysen av den faktiska historiska konjunkturen. Men det blev ändå en viktig polisär läxa: håll de revolterade isolerade så att resten av samhället fortsätter att cirkulera som vanligt. Att finna sig i att bara vara studenter är en reaktionär ståndpunkt.

Krigsmaskinens varning är viktig. De ”gränsernas upplösning” som vi skisserat är inte någon upplösning av kapitalistisk arbetsdelning eller hierarkier. De tenderar ständigt att återuppstå i nya former – vilket också är en implicit risk med att vilja ”bevara universitetet”. År 1968 drogs universitetets gräns mellan de som kunde läsa en högre utbildning och de som inte fick tillträde. De nya klassklyftorna löper rakt igenom högskolorna. Och då har vi inte ens tagit hänsyn till de tydliga klassmönster som märks i vilka som söker sig till universitetet. Men det är också så att det finns en stor grupp studenter som har mer gemensamt med de som städar universiteten än med den bemedlade övre medelklass många gärna kopplar samman dem med.

I  dag är 1968 långt borta. Studenterna då var den första generationen som upplevde ”massuniversitetet”. De kom ofta med en icke-akademisk bakgrund till en institution med omoderna auktoritära ideal, oförmögen att hantera den mängd som strömmade till högre utbildningar. Samtidigt började kapitalismens gyllene period kantas av ekonomiska kriser. Det var ur det mötet som den globala proteströrelsen föddes. Dagens studenter upplever en helt annan situation. De verkar i ett sammanhang där gränserna mellan universitetet och resten av samhället suddas ut, eller i alla fall omförhandlas. Vad vi ser är den paradoxala utveckling där allt fler slussas genom universitetet, samtidigt som politiken syftar till att göra det allt svårare att bara vara student. Om dagens revolt inte kan svara mot strikta sociologiska indelningar som fabriksarbetare och studenter är det för att klassammansättningen redan gjort denna uppdelning omöjlig. Gränserna har redan överskridits.

Frågan är vilken organisering som svarar mot studenters situation. Vilka vapen finns till hands för alla de som ställs inför studentmiljöns osäkerhet? Kanske kan en blick åt Storbritannien vara lärorik. Det intressanta med studentprotesterna där är att de i högre grad än tidigare skett samtidigt och tillsammans med organiseringen av lärare och servicepersonal. Ett av de viktigaste initiativen är
”3 cosas”-kampanjen. Ett gemensamt projekt bland de outsourcade servicearbetare på Londons universitet för att kräva sjukpenning, semesterpenning och pension. Dessa arbetare, ofta migranter från Latinamerika, har skapat en egen fackförening och har med hjälp av studentrörelsen har den skramlat ihop till en första strejkkassa.

Laurie Penny förklarade alliansen i tidningen The Guardian den 10 december förra året:

”Medelklasstudenter har börjat förstå att de har mindre gemensamt med miljonären till universitetsrektor som driver universitet än med de lågavlönade arbetare som skurar deras föreläsningssalar. Många studerande kommer ändå att få liknande jobb i slutändan, om de får några jobb överhuvudtaget. Drömmen om universitet som en väg till social rörlighet och säkerhet har dött, och studenter står nu med skulder på 50 000 pund efter sin examen. Dagens studenter och prekära arbetare står inför samma strid – inte bara för utbildning, utan också för rättvisa och värdighet på och utanför arbetet, för frihet i ljuset av nedskärningar och statlig repression.”

Detta sker parallellt med att en ny våg av ockupationer och aktioner mot avgifter och nedskärningar svept över Storbritannien. Det hela intensifierades än mer då University of Londons ledning beslutade att förbjuda sin egen studentkår, University of London Union, ULU, – en förening som, till skillnad från sina svenska diton, varit en av de drivande krafterna i de senaste årens protester. Händelserna har ledsagats av ett flertal brutala polisingripanden sanktionerade av universitetsledningen. Däribland det symboliskt laddade arresterandet av ULU:s ordförande Michael Chessum. Det rör sig alltså i mångt och mycket om en kamp för rätten till universitetet. Men som en mängd andra konflikter pågår samtidigt har det varit enklare än förut att skapa allianser utanför studentvärlden – det räcker i stort sett med att lämna biblioteket för en dag och i stället ställa sig och strejkvakta utanför. Och att knyta band med universitetets arbetskraft ligger i dag nära till hands, givet den situation som råder på högskolorna.

Att stå upp för universitetet är att försvara någonting som egentligen aldrig funnits. Idéer om bildning som vi förknippat med den högre utbildningen, den fria forskningen och kunskapssökandet, har alltid överlagrats av både ideologi och hierarkier som reproducerar klassamhället. Men när nu de sista av de ideal som är värda att slåss för hamnar under angrepp finns det ändå en poäng med att artikulera dem. Att i dag kräva rätten till heltidsstudier och ett universitet fritt från vinstintressen blir en omedelbart konfliktladdad fråga, eftersom den pågående offensiven mot universitet (sanktionerad av allt från borgare till socialdemokrater) innebär det motsatta. Kampens paradox: de gamla idealen lägger grunden för något nytt och annorlunda.

Studentkamp är ett flyktigt fenomen. Som Alberto Toscano noterat är den knuten till terminer och tenta­perioder och för sitt genomslag beroende av att breddas ut till resten av samhället. Men vi måste också komma ihåg att högskolan som politiskt rum är privilegierat i förhållande till tidsbegränsade anställningar och arbetslöshet – studier ger tid och ork till annan aktivitet och studenter utgör en stor kollektiv grupp som är diversifierad men ändå flexibel. Att marknadsorienterade politiker i dag är så måna om att göra studenters situation än mer prekär hör ihop med att universitetet är ett tillfälligt andrum för dem som lever i osäkerhet. Studentmakt är en utgångspunkt för större strider.

Är det något som är uppseendeväckande med studentprotesterna som växt fram i krisens kölvatten är det deras förmåga att inspirera till och knyta an till bredare kamper. Men det finns i detta ingen motsättning med att ta fajten för idéer som omgärdar högskolan, eftersom det trots allt är den plats från vilken studenter har störst chans att lägga grunden för sin makt. Det universitetet, som kanske aldrig funnits, är i dag redan förstört. Och just därför måste vi, paradoxalt nog, kämpa för att bevara det.

En annan version av texten har även publicerats på bloggen Forever United.