Precis som undertiteln antyder är Concerning Violence: Nine Scenes from the Anti-Imperialistic Self-Defense indelad i nio kapitel som på ljudbandet ackompanjeras av textstycken ur Frantz Fanons bok Jordens fördömda. Texten, som i den engelska versionen (flerspråkiga versioner planeras) läses av den amerikanska musikern och skådespelaren Lauryn Hill, är främst hämtad ur bokens långa första kapitel, vars engelska titel är just ”Concerning Violence”. Bilderna kommer, liksom i Göran Olssons förra film, The Black Power Mixtape 1967–1975, från Svt:s arkiv.
– Den vanligaste frågan jag får utomlands är, varför gjorde svensk tv allt det här? Det är inte så svårt att svara på. För det första var Sverige ett rikt land på den tiden, och sedan är det neutralt. Det här är ju mitt under kalla kriget. Och så är vi det här otroligt lilla språkområdet som bestämmer att svenskar ska rapportera för svenskar om världen. Men det var inte bara att tv hade mycket mer pengar, vi hade också unga, orädda, professionella människor som gav sig ut i världen och hade ett väldigt bra självförtroende och inte var oroliga för sin försörjning, konstaterar Göran Olsson.
Trots framgången med Black Power Mixtape, och rikedomen på arkivmaterial, var det inte alls självklart att han skulle fortsätta att jobba med samma metod. Han ville egentligen göra en bredare, mer kommersiell film.
– Jag åkte runt i världen med Black Power Mixtape ungefär ett år och försökte hitta på någonting. Jag var på Kuba i två månader och letade idéer. Men det funkade inte. Då var det någon som gav mig Fanons bok. Jag hade läst den, tror jag, när jag var ung, men jag är inte säker längre. Jag blev helt tagen av hur mycket som stämde fortfarande med texten från 50 år sedan. Man skulle kunnat göra filmen med bilder från samtiden, från nu, men jag ville ha en mer generell, tidlös tolkning – att åskådaren själv skulle göra matten, se att vissa saker är förändrade och att andra inte är förändrade. Så det var därför jag valde arkiv, säger Göran Olsson.
Bildmaterialet täcker in tiden från mitten på 1960-talet till slutet av 1980-talet. Tidsramen visar sig i stor utsträckning vara ett resultat av teknikens utveckling.
– Jag ville ha bilder där man möter människor, där man får prata med dem. Alltså där ljudet är synkront. De äldre bilderna, det är ingen synk, man träffar ingen människa. Antingen är det bara naturbilder eller så är det kanoner som smäller av. Det ser ut som andra världskriget. Det var inget bra. Innan 1965 fanns det inte kameror som du kunde ta i fält och göra synkront ljud med. Det är samma med Black Power Mixtape, den börjar ju 1967. Man kan säga att det är först då de kamerorna kommer. Kamerateknologi hänger ju helt ihop med krig. Det finns Vietnamkameror. Det finns sådana här GoPro-kameror, hjälmkameror, som används nu i Afghanistan. Det är ju inte kameratillverkare som driver det, utan det är ju militärteknologi, konstaterar Göran Olsson, som själv jobbat med kamerautveckling.
Detta tidsfönster innebär att filmen innehåller rikligt med material från slutskedet av de portugisiska koloniernas långvariga självständighetskrig; från Moçambique, Angola och Guinea-Bissau. Vi träffar vita bosättare i 1970-talets Rhodesia, som reagerar med bitter aggression på rasiststatens förestående sammanbrott. Vi talar med svenska missionärer i Tanzania på 1960-talet och ser bitar ur reportaget ”Svart vecka i Nimba” från strejken vid liberiansk-svensk-amerikanska Lamco:s järnmalmsgruva i Liberia 1966. Som en sorts slutpunkt ingår en intervju från 1987 med ”Afrikas Che Guevara”, Burkina Fasos ledare Thomas Sankara, gjord bara månader innan han mördades i en kupp stödd av såväl USA som den gamla kolonialherren Frankrike och den inhemska överklassen.
Det som börjat som en tekniskt betingad begränsning blir här till ett konstnärligt lyckodrag. Genom att skildra övergångsperioden från ”då” till ”nu”; den klassiska kolonialepokens slutstrider och begynnelsen av dagens nyliberala, postkoloniala ordning (närvarande särskilt i intervjun med Thomas Sankara); knyter filmen kolonialismens brott direkt till nutiden. Det är viktigt eftersom kolonialismen, både i det offentliga samtalet och i det allmänna medvetandet, tenderar att betraktas som något ganska avlägset och en gång för alla avslutat. Européernas sena och blodiga kolonialkrig – portugisernas i södra Afrika och fransmännens i Algeriet – har ofta hamnat i skuggan av Vietnamkriget. Här ser vi hur portugiserna utövar samma totala krig som amerikanerna i Sydostasien. All infrastruktur i befriade områden är legitima mål; sjukhus, skolor och barnhem. Befolkningen ska terroriseras och svältas till underkastelse.
– I Sundance fick jag väldigt mycket reaktioner på det, att det ser ut som Vietnamkriget. Det är helikoptrar. Det är risfält. Napalm. Och den här plutonkänslan när de portugisiska soldaterna går omkring ser ju ut som en Vietnamfilm, säger Göran Olsson.
Ofta pekar filmen både bakåt och framåt i tiden samtidigt, knyter ihop nu och då, Afrika och Europa. Det gäller inte minst bilderna från den dramatiska Lamco-strejken i Liberia, där svenska chefer liknöjt (tacksamt) ser på medan soldater hotar att föra bort strejkledarna till ett ökänt fängelse som få sägs komma levande ut ur. När strejken slagits ned straffas ledarna med sparken. De vräks, med hustrur och barn, ur sina företagsägda bostäder. Lastbilar kör ut dem från området, med deras få tillhörigheter (några pinnstolar, ett bord) på flaket, och dumpar dem vid vägkanten mitt i ingenstans.
– Det är så fint filmat. Jag blir fortfarande gripen varje gång jag ser när de sätter den här familjen i bushen. De sitter där med bordet. Jag ser statarbilder
från Sverige och folkvandringarna från södern upp till Chicago och Detroit under depressionen. De fattiga svarta från bomullsfälten, säger Göran Olsson.
Men han berättar att det också finns ett modernare incitament bakom inkluderandet av Lamco-reportaget.
– Lundin Mining har tillsammans med ett amerikanskt företag en av världens största koppargruvor i Kongo. De har lärt läxan. Det är som en månbas. De har srilankeser som de flyger in som jobbar där. De har ett arbetsläger en bit bort där folk bor, precis som
i filmen, men inte ens bussarna som kör däremellan är lokala människor utan även de är influgna, för de vill inte ha trubbel. De har stängt av sitt område.
Göran Olsson tycker att det är ”oerhört provocerande”.
– Vi har de här frihandelsavtalen. De är heliga. Varor och tjänster ska röra sig fritt. Politiskt är det konsensus att Lundin får ha den här koppargruvan i Kongo. Det enda undantaget, som jag uppfattar det, är att människor inte får åka från södra stranden av Medelhavet till norra stranden. Det är helt förbjudet. Jag tycker så här, okej, då får vi ha ett nyliberalt paradis. Då får jag åka ned och starta en gruva där och så får de starta en restaurang här. Eller så får de äga sina egna naturtillgångar, såsom vi äger dem i LKAB eller Norge äger dem i Statoil.
Samtidigt som Frantz Fanon förblivit en förgrundsfigur inom exempelvis den postkoloniala teoribildningen så har hans idéer helt kommit att marginaliseras i den politiska världen. I dag hyllas i stället, även inom den parlamentariska vänstern, just den utveckling Frantz Fanon varnade för i Jordens fördömda: en avkolonialisering som är resultatet av fredligt samförstånd, utifrån gemensamma klassintressen, mellan kolonialfolkens eliter och representanter för kolonialmaktens politiska och ekonomiska makthavare.
Samlingen kring den tillrättalagda bilden av Nelson Mandela efter dennes död är ett övertydligt exempel på detta.
Gentemot denna process, som lämnar kapitalismen och egendomsförhållandena i stort sett orörda, står Frantz Fanons krav att måttet på en lyckad avkolonialisering ligger i att samhället omvandlas fullständigt, nedifrån och upp. Att ”de sista blir de första”.
För att åstadkomma detta krävs att alla tillbuds stående medel, inklusive våldet, tas i bruk. En av våldets – den beväpnade kampens – viktigaste effekter för Frantz Fanon är att det skiljer de inhemska intellektuella från kolonialmaktens/Europas ideologiska grepp och för dem närmare det egna folket.
Men bilden av våldsförespråkaren Fanon, i kontrast till icke-våldets åldrande Mandela, är ändå missvisande på flera sätt. Föreställningen om Frantz Fanon som våldsivrare brukar förklaras med att Jean-Paul Sartre misstolkat och överdrivet den sidan av Jordens fördömda i förordet till den franska originalutgåvan. Det är en förklaring som också den indiska litteraturvetaren och filosofen Gayatri Chakravorty Spivak ger i inledningen till Concerning Violence. Göran Olsson håller med.
– Jean-Paul Sartres förord har spillt över på Fanons text. Han var ju en människa som läkte. Han var läkare och tog hand om människor som var traumatiserade av våld som psykiatriker i Algeriet.
Frantz Fanon förespråkar inte våldet, men han förstår dess ofrånkomlighet i en given historisk situation. Kolonialismen är i grunden en våldsapparat som bara förstår våldets språk. Göran Olsson exemplifierar med något som rapparen Talib Kweli sade i Black Power Mixtape.
– Han säger ungefär så här: icke-våld funkar inte om det inte finns någon annan som säger att, om de inte köper icke-våld då kommer det andra saker. Du kan inte bara säga att antingen förändrar ni er på grund av vår icke-våldsmetod, eller så gör vi ingenting. Så kan man inte säga. Så fungerar inte världshistorien.
Men Frantz Fanon ser också på våldet med läkarens och psykiatrikerns blick, som en del av det koloniala och kapitalistiska systemets patologi. Våldet försvinner inte för att man ogillar det. Det genereras av förtrycket, av den extrema exploateringen som behandlar människor som något mindre än människor. I kapitlet ”Concerning Violence”, diskuterar han våldets faser, hur det kan avledas i religiösa fantasier och ritualer eller vändas inåt i ”stamfejder” och ”broderliga blodbad” när det inte kan finna utlopp mot den egentliga fienden. Det är lätt att tänka på dagens Sydafrika, där den fredliga uppgörelsen knappast utplånat våldet.
– Jag vet att Mandela dog som en ”heartbroken man”. Det som ser så bra ut tio år efter att ANC kom till makten, det kommer de att få betala jävligt dyrt. 100 000-tals gruvarbetare, de har ju inte fått det bättre. De har fått det sämre. Dealen han gjorde med näringslivet – jag kritiserar inte, eller… jag förstår hur den gick till – men det var inte bra i det långa loppet. Det våld som man har framför sig, det kommer att bli 10–20 år av fruktansvärt liv i Sydafrika. Jag är helt säker på det, säger Göran Olsson, som själv jobbat mycket med unga sydafrikanska filmare och producerat flera dokumentärfilmer där.
Innan vi avslutar intervjun undrar jag lite om hans egen bakgrund. Var kommer hans engagemang ifrån? Det visar sig att också den historien handlar om Sydafrika och om Sowetoupproret sommaren 1976, som chockade den tioårige Göran Olsson. Några år senare, på högstadiet, deltog han i Operation Dagsverke.
– Vi samlade in pengar till ANC. Jag kommer aldrig att glömma det, vi samlade ihop 7 000 spänn och så gick vi till Föreningsbanken där ANC hade ett konto. Vi pratade med kamrern och sa att vi skulle sätta in pengarna på ANC:s konto för att de skulle köpa vapen för dem. Han trodde inte på det, han förstod ingenting. Det var första gången jag gjorde någonting för någon annan.
