Liberalen som tredje mannen

Inledning
Cecilia Irefalk, Arbetarens redaktionssekreterare.

December utan snö. Åtminstone där jag befinner mig. Det har ju emellertid varit en adventstid med en hel del annan kylslagen, hotfull vithet. Av ett sådant slag som sannerligen gjort det svårt att uppbåda någon som helst julstämning. Det har inte knarrat under Fritiof Anderssons klackar, men väl har det ekat av marschtakt både innanför och utanför landets gränser. 

Beskedet om Nelson Mandelas död drabbade hårdare än jag trott. Oavsett hans aktningsvärda ålder blev det inte mycket nattsömn efter att nyheten nått mig. Men sorgen över att en av vår tids största, och kanske sista, revolutionärer försvunnit fick redan dagen efter konkurrens med ilskan över högerns historieförfalskning. Plötsligt skulle Madiba avväpnas och minnas för sin försonande inställning till sina forna förtryckare. Plösligt reducerades han till en vänligt leende fredspristagare vid sidan av sådana nyliberala monstrum och folkmördare som Friedman och Kissinger. Plötsligt var Moderaterna bundis och bästis med mannen som de tidigare kallat terrorist. Så sent som 1985 sade partiets dåvarande ledare Ulf Adelsohn att ”de stackars negrerna blir utan jobb” om vi inte fortsatte göra affärer med apartheidregimen. 

Historieförfalskning är en sak, okunnighet en annan. Ibland känns det som om nyliberalerna inte riktigt vill ta in vad som varit och analyserar skeenden som fan läser Bibeln. Riktigt oroväckande är att de förefaller helt obekymrade om de reella demokratihot vi alla står inför, när de pratar tårtor samtidigt som nazister tillåts organisera i lugn och ro. Liberalernas kålsuparteorier om att antifascister och fascister är av samma skrot och korn prånglas ut som en sanning alla sanna demokrater måste ansluta sig till. 

Efter nazistattacken mot barnfamiljer och äldre i Kärrtorp är det skrämmande tyst från Fredrik Reinfeldt. Bara lite mummel om att det är ”allvarligt om våldet drabbar tredje man”. Men vem är tredje man i förhållande till nazism? Måhända liberalerna, de som bevakar sin mellanposition och tydligen inte vill definiera sig som varken nazister eller antinazister. 

Minns detta: varje dag, 365 dagar om året, gynnar liberala debattörer regeringen. Varje dag bär de ansvar för hur människor i vårt land definieras. Som kostnader. Som våldsverkare. Som bördor. Det är de privilegierades privilegium att säga att hudfärg, kön, klass och sexualitet inte spelar någon roll. Att alla kan bli president.

Det är dags att ta ifrån liberalerna makten, innan de släpper ifrån sig den till nazister.