Smutsiga pensionspengar

”Vad är mest värt i den här kära världen?” Det frågar sig Diodora Hernández. Hon bor granne med guldgruvan Marlin, som hon vägrar att sälja sin mark till. ”Marken är mer värd än de pengar som de erbjudit mig för att sälja den, för det är marken jag lever av. Det är den som ger mig liv.”
Arbetaren reste till Guatemala för att ta reda på vad svenska AP-fonderna investerar i.

Reportage
Diodora Hernández är granne med gruvan. Hon har bott i området sedan hon föddes.
Foto: Pernilla Nordvall

På 2 000 meters höjd över havet, i östra delen av Guatemala, ligger den omstridda Marlingruvan. Trots att det är regnperiod är marken torr, och landskapet domineras av låga träd och gräs.

Gruvan ägs och drivs av det kanadensiska bolaget Goldcorp som de svenska AP-fonderna, den fond som sköter de allmänna pensionsfonderna, investerar 220 miljoner svenska kronor i. Sedan gruvan togs i drift år 2005, har den kritiserats kraftfullt av både nationella och internationella människorättsorganisationer. Bland annat har det kommit rapporter om att de boende intill gruvan drabbats av hudutslag och håravfall på grund av kemikalier som företaget släppt ut. 

I en studie, som den lokala miljöorganisationen Comisión Paz y Ecología (Kommissionen för fred och ekologi) genomfört och som publicerades i våras, har man kunnat konstatera att floder nedströms från gruvan uppvisar förhöjda halter av bland annat arsenik, kadmium, aluminium och magnesium – vilket högst troligen är ett resultat av utsläpp från gruvan.

På grund av de negativa effekter som observerats för de boendes hälsa, och då befolkningens rätt att tillfrågas innan beslut om tillstånd för gruvdriften fattades inte respekterats, anmälde en rad gräsrotsorganisationer den guatemalanska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna. År 2010 beslutade den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter att gruvdriften omedelbart måste upphöra i avvaktan på att dess konsekvenser utreds. Något uppehåll i gruvbrytningen genomfördes aldrig. Drygt ett år senare modifierade kommissionen sitt beslut till att endast kräva att samhällena närmast gruvan ska ha tillgång till rent vatten, ett beslut som inte heller det har verkställts.

Diodora Hernández bor granne med gruvan och har bott i området sedan hon föddes. Hennes grannar har sedan lång tid tillbaka sålt sin mark till gruvföretaget, men trots starka påtryckningar har hon vägrat att sälja. När Arbetaren träffar henne är hon ute på en gräsbevuxen sluttning och vallar sina kor och getter.

– Folk började sälja här runt omkring, men inte jag. De hade inga djur som betar och därför tänkte de inte efter. Kanske hade de kunnat leva med bara en liten bit, men det skulle inte fungera för mig. Var skulle mina djur då beta? Det är här som jag bor och det är det arv som mina föräldrar lämnade åt mig. Jag vill inte sälja. Aldrig! Om jag säljer, vart skulle jag då ta vägen? frågar hon sig.

– En dag kom det hit en ingenjör från gruvan som ville köpa min mark. Men eftersom jag inte är någon idiot sade jag till honom att min mark är till för att leva av, inte för att handla med.

Men Diodora Hernández motstånd har stått henne dyrt. En kväll för tre år sedan kom två okända män hem till henne och bad om en kopp kaffe. När hon gick för att hämta kaffet sköt de henne i huvudet. Hon överlevde – men förlorade sitt ena öga. Numera bär hon en porslinsprotes.

– Jag är övertygad om att jag blev angripen för att jag har vägrat att sälja min mark, säger hon.

Att Diodora Hernández stått upp för sin mark har också fått sociala konsekvenser. I det lilla samhället ser flera invånare henne nu som en problemmakare. En sorg större än den förlorade synen. 

– Mina grannar vill inte längre veta av mig, berättar Diodora Hernández med tårar i ögonen. 

– De vill att jag ska ge mig av härifrån. Varför? Jag skulle vilja att de berättar inför en domstol vad det är jag gör för fel. Är det möjligen så att jag stulit från någon? Jag har inte gjort något fel. Det här företaget har kommit hit och ställt till problem för mig. Förut så levde jag lugnt och stillsamt, men se nu vilka problem jag har. Bara för att jag försvarar mina rättigheter.

Mer än 80 procent av guld- och silvergruvan Marlin ligger i kommunen San Miguel Ixtahuacán, som är en av de fattigaste kommunerna i landet. De allra flesta livnär sig på jordbruk och bor i enkla hus med jordgolv. Majoriteten tillhör ursprungsbefolkningen.

Rent vatten är en viktig fråga eftersom området är torrt. Lorenzo Yoc är jordbrukare och har en källa på sin mark. Han fick hjälp av åklagarmyndigheten att driva en process mot Goldcorp sedan företaget släppt ut förorenat vatten.

– De installerade en slang där vattnet rann direkt ut från en damm, men de tog bort den när åklagarmyndigheten konstaterade att det är min mark och att de inte hade någon rätt att ha slangen där. Jag har hört att det är värre nedanför gruvan. Det sägs att om djuren dricker vatten där på eftermiddagen så dör de, berättar han. 

Enligt ILO:s, FN:s internationella arbetsorganisations, konvention för ursprungsfolks och stamfolks rättigheter, som Guatemala förbundit sig att följa, ska närboende rådfrågas innan beslut fattas om tillstånd för gruvdrift eller andra storskaliga projekt i deras områden. Rådslagen ska ske under fria former och befolkningen ska ha tillgång till fullgod information. FN:s rapportör för ursprungsfolks rättigheter James Anaya menar dessutom att rådslaget inte bör ses som en punktinsats utan som en långsiktig dialog mellan staten och befolkningen.

Trots att tillståndet för Marlingruvan utfärdades redan 1999 har fortfarande inget rådslag anordnats. Organisationen Asociación de Desarrollo Integral San Miguelense, ADISMI (på svenska Föreningen för San Miguels integrerade utveckling), är en av de gräsrotsorganisationer som står bakom anmälan till den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter.

– Från början var det ingen här som visste något om gruvdrift, säger Javier de León som är verksamhetsansvarig för ADISMI. 

– När vi började läsa på upptäckte vi att den har enorma konsekvenser för både enskilda och för samhället i stort. Vi lade också märke till att våra rättigheter hade kränkts – framför allt rätten till ett fritt och informerat rådslag. Detta är en rättighet som skyddas både i Guatemalas grundlag och i internationella konventioner. På så vis lade vi också märke till att vi behövde jobba med att göra befolkningen medveten om vilka rättigheter vi har och det fick oss också att göra anmälningar både inför nationella och internationella instanser, säger Javier de León.

Álvaro Ramazzini är före detta biskop för den katolska kyrkan i det län där Marlingruvan ligger, och fortsätter att vara en aktiv profil i kampen för ursprungsfolkens rättigheter. Han engagerade sig i rörelsen mot gruvdriften när han insåg vilka konsekvenser den har för befolkningen. Attentatet mot Diodora Hernández är ett led i den infekterade konflikt som uppstått mellan gruvans förespråkare och motståndare, och Álvaro Ramazzini menar att det är flera olika samhällsinstanser som gemensamt bär ansvaret. På lokal nivå pekar han på att kommunledningen inte sköter sitt uppdrag, och att det finns flera lokala ledare som själva låtit sig korrumperas eller som utnyttjar konflikten för egen vinning. Den bristande respekten för rätten till rådslag bidrar också till att förvärra konflikten.

– Informationen till befolkningen är bristfällig, säger Álvaro Ramazzini. 

– När människorna i samhällena lägger märke till vad som händer har företaget redan börjat bygga och menar att de redan har ett tillstånd från staten. Det här väcker starka reaktioner bland invånarna eftersom de varken informerats eller tillfrågats i och med att rätten till rådslag inte respekteras. Deras kunskap om sina rättigheter ökar och de frågar sig vad de egentligen får ut av den här typen av projekt.

Som ytterst ansvariga för konflikten pekar Álvaro Ramazzini ut staten och gruvföretaget. Juridiskt sett är mänskliga rättigheter alltid statens ansvar och Álvaro Ramazzini är mycket kritisk till statens agerande. 

– Den guatemalanska staten lyser med sin frånvaro och söker egentligen bara upp befolkningen när dess ekonomiska intressen står på spel eller när politikerna behöver deras röster, säger han.

– Guatemala har ett rättssystem som gynnar företagen utan att ställa särskilt stora krav på information, rådslag eller att samhällena ska gynnas. Därför har Guatemala inte heller kraften att ställa ordentliga krav på företagen. Detta måste reformeras och kongressen bär ett tungt ansvar genom att inte ta det här problemet på allvar. Visst finns det undantag, men de flesta kongressledamöter gör inte det jobb som de borde göra, Álvaro Ramazzini.

Men det är inte bara den guatemalanska staten som ser mellan fingrarna kring det faktum att mänskliga rättigheter kränks på grund av Marlingruvan. Även den svenska staten har ett finger med i spelet genom de 220 miljoner kronor de svenska AP-fonderna har investerade i gruvföretaget. Etikrådet, som ska övervaka att AP-fondernas investeringar görs på ett etiskt försvarbart sätt, har upprepade gånger hänvisat till att de föredrar att behålla sina investeringar för att kunna föra en dialog med företaget om hänsyn till de mänskliga rättigheterna snarare än att avbryta investeringen. Till Arbetaren ställer de inte upp på någon intervju men förklarar i e-post att de avslutade dialogen med Goldcorp för drygt ett år sedan, men fortsätter att följa utvecklingen i totalt fem år efter avslutad dialog.

I årsrapporten för 2012 beskriver Etikrådet dialogen med Goldcorp som ett exempel på en lyckad dialog och menar att företaget genomfört en oberoende utredning om situationen för de mänskliga rättigheterna och tagit fram en handlingsplan som har genomförts. Därmed är Etikrådet nöjda med Goldcorps agerande. Huruvida gruvor bör existera eller ej anser de inte är något som Etik­rådet ska ta ställning till, utan att det är upp till myndigheterna i respektive land.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet i november 2012 kritiserar svenska biståndsorganisationer det faktum att respekt för miljö och mänskliga rättigheter prioriteras lägre än AP-fondernas krav på hög avkastning. Sverige har både ett moraliskt och ett juridiskt ansvar för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i verksamheter som staten investerar i, anser de.

Sofia Walan, generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen som är en av de organisationer som står bakom debattartikeln i Svd, menar att det höga avkastningskravet får AP-fonderna att fortsätta att investera i Goldcorp.

– Det är svårt att göra någon annan tolkning med tanke på att det finns så överväldigande bevis på hur skadlig verksamheten är, både med avseende på de mänskliga rättigheterna och för miljön, säger hon. 

– Vi har inte fått någon information om vilka åtgärder som Goldcorps handlingsplan innehåller, men vi har inte heller fått några indikationer från våra samarbetspartners i Guatemala om att det skett någon förbättring.

AP-fonderna investerar skattemedel. Sofia Walan pekar på att det är viktigt att komma ihåg att även om det inte går att välja direkt var pengarna ska investeras så går det att påverka de politiker som skapar det regelverk som styr AP-fonderna.

– Vi ser att det finns en ökad medvetenhet både hos politiker och hos allmänhet om att det är viktigt att miljö och mänskliga rättigheter värderas högre än kravet på avkastning. Att ta ställning och visa att investeringar inte får göras på någon annans bekostnad är en oerhört viktig principfråga, och Sverige som land kan gå före som ett gott exempel. För att lyckas med detta kan vi alla ligga på våra folkvalda så att det faktiskt händer något konkret. Det här är den väg som vi kan gå och en reell möjlighet till förändring.

Trots det höga pris som Diodora Hernández har fått betala fortsätter hon att försvara sina rättigheter.

– Jag kämpar för att kunna ta hand om mina djur och att få sköta mitt jobb, säger hon innan hon försvinner bort bland tallarna som vajar i vinden.

 

Fotnot: Arbetaren har sökt Goldcorp för en intervju, men inte fått något svar.