Det började med att Sofia Norlin satt och läste tidningen hemma i Frankrike, där hon är bosatt sedan 18 år. Där, i den franska dagstidningen, stod det om hur marken sprack under en stad långt uppe i norr, och om hur den nu måste flyttas för att ge plats åt en gruva.
– Kirunas situation är ju otroligt speciell. Samhället som det hittills sett ut rämnar. Det byggdes vid gruvan för 100 år sedan, som drömmen om ett bättre samhälle. Och nu ska det flyttas och byggas på nytt. Jag såg det ju direkt på ett poetiskt plan och politiskt tyckte jag det här var en superhäftig metafor för samhället i stort. Så jag åkte dit. Med tåg. Det tar 17 timmar från Stockholm. Och jag upptäckte de här fantastiska naturlandskapen. Skrämmande. Vackra. Magiska. Och det högteknologiska samhället i mitten av detta. Det berättar ju också rent visuellt väldigt konkret om människans litenhet jämfört med naturen, säger Sofia Norlin.
1899 nådde järnvägen, Malmbanan, fram till kåkstaden Luossavara. Därmed uppfylldes den sista förutsättningen för storskalig gruvdrift på platsen. Året därefter, exakt 1900, fick samhället sin första stadsplan och döptes om till Kiruna. Kåkstaden ersattes av ett för tiden välplanerat och progressivt stadsbygge.
– Det fanns ett slags demokratitanke, en folkhemstanke, i arkitekturen och stadsplanen. En tanke om staden som en bra plats för människan. Men så upptäcker man att järnet, vår rikedom, finns rakt under våra fötter, så då gräver man ju mer och mer. Det här är ju något enormt. Kirunagruvan är ju fortfarande helt fantastiskt viktig för Sveriges ekonomi, konstaterar Sofia Norlin.
Ett par dagar innan vi träffar henne har Ömheten visats på Stockholms Filmfestival. Efteråt fick hon svara på frågor inför publiken. Intervjuaren började prata om Norrland och kris och avflyttning. Men ingenting kunde vara mer missvisande, åtminstone i rent ekonomiska termer.
– Nej, herregud, det här är ju Klondyke. Det här är ju ”the gruva”, utbrister hon när jag för saken på tal.
LKAB gör årligen mångmiljardvinster. Efterfrågan på världsmarknaden ökar, inte minst från Kina, så mycket att bolaget successivt tappar marknadsandelar eftersom man inte hinner med att öka produktiviteten i samma takt. Nya gruvor planeras. Gymnasieskolans särskilda LKAB-program garanterar både sommarjobb och anställning efter utbildningens slut. Samtidigt halkar resten av samhället efter. Bostadsbristen tvingar unga att bo kvar hos sina föräldrar. 2001 lades Kirunas BB ned. Tio år senare var det dags för akutkirurgin. Folk dras till Kiruna för jobben. Men många unga längtar också därifrån.
– Det är klart att gruvpolitiken i Sverige gör ju att det inte är all rikedom som tas upp ur gruvan som går tillbaka till Kiruna kommun. Så är det ju inte. Tvärtom, en mycket liten del, säger Sofia Norlin.
– Gruvpolitiken är ju väldigt i ropet. Hur mycket ska vi sälja ut? Ska vi ta intäkter på det här från statens sida, eller ska vi inte göra det? Hur mycket förstör vi naturen? Hur viktigt är det för ekonomin, för att folk ska bo kvar? Det här är en så komplex fråga. Det finns inte något som är bara fel eller rätt, menar Sofia Norlin.
En arkitekttävling om Kirunas nya centrum avgjordes så sent som i mars i år. I augusti stängdes järnvägsstationen. Stadsflytten börjar bli verklighet. Ungefär mitt i filmen ställs den stora frågan av en medelålders gruvarbetare i omklädningsrummet efter en arbetsdag: ”Vad är det vi vill ha för sorts stad?” Han möts av tystnad.
– Det är ju det som är så hemskt. Tragikomiskt liksom. Jag kan känna att han är en av de karaktärer som jag känner igen mig i mest i filmen. Han står där, någon sorts eldsjäl, men suckar också i ett slags hopplöshet. För det här är ju jättefrågor. Vad är det för samhälle vi vill bygga? Hur vill vi ha det i framtiden, för kommande generationer? Generationer som jag inte ens sett ansiktet på. Har vi drömmar för detta fortfarande?
Filmens karaktärer har växt fram gradvis, inspirerade av Sofia Norlins många besök i Kiruna sedan hon först åkte upp dit 2009. Från 2010 hade hon fotografen Petrus Sjövik med sig. De traskade omkring i staden, utforskade och filmade.
– Jag började skriva utifrån saker jag såg i staden och mötena med människor. Filmen har formats som en organisk process, en urvalsprocess av mötet med det här samhället, berättar Sofia Norlin, som själv växte upp i en inte allt för olik miljö.
– Jag kommer från södra Norrland, från Njurunda, en ort utanför Sundsvall, som ju också är en industristad. Jag har växt upp i de här jätteindustriella landskapen blandat med natur, så jag känner mig väldigt nära det.
Markus är det närmaste filmen kommer en huvudperson, vid sidan av staden och gruvan. Markus drömmer om en egen verkstad. Han spelas av Sebastian Hiort af Ornäs i dennes första roll sedan genombrottet med titelrollen i Babak Najafis Sebbe 2010. Rollerna påminner om varandra. Också Markus är en frustrerad och ordknapp ung man med en teknisk talang som ingen tycks vilja ta vara på. Familjen lämnade en gång Kiruna efter att pappan förolyckats i gruvan. Nu har man flyttat tillbaka. Hans storebror jobbar i gruvan. Markus går på gymnasiets fordonsprogram. Men han orkar inte med lektionerna i teoretiska ämnen utan vill bara vistas i verkstaden, vilket resulterar i att han slängs ut ur skolan. Därmed är vägen utstakad.
– Han vill ju något. Han vill meka. Leva för honom det är att meka och han vill inte ned dit, till gruvan. Men dit kommer han ändå. Och gruvan är ju en väldigt positiv arbetsplats för många människor. För hans bror till exempel. Där finns en gemenskap. Men Markus vill någonting annat, men det visar sig att det är ganska svårt att nå det här andra. Trots att hans dröm inte är så himla orealistisk. Livet kan ju vara svårt även när drömmarna inte är helt orealistiska. Där är ju adress väldigt viktigt eller social klass, det går ju inte att förneka. Så är det ju, säger Sofia Norlin.
Daniel (Alfred Juntti) lever ensam med sin alkoholiserade pappa. Hos både Daniel och pappan, liksom hos Markus, finns en knappt undertryckt aggressivitet. När pappan och Daniel skojboxar blir slagen snart allt hårdare. Daniel har ett gevär under sängen, men när han tar det med sig och planlöst vandrar ut i naturen står det snart klart att han inte alls kan leva upp till en stereotyp bild av mannen som jägare och överlevare. Det är de unga kvinnorna – Markus flickvän Helena (Jenny T Sandberg) och Daniels vän Zerin (Lina Leandersson) – som tycks stå för det som finns av stabilitet och ömhet i deras liv. Helena, som lever med sin kärnfamilj i en idyllisk villa, och Zerin, invandrartjejen som simmar och fotograferar, förefaller hantera uppväxten och samhällets förväntningar bättre än de unga männen. Är det en manlig kris, en kris för den manliga självbilden, vi ser här? Sofia Norlin förnekar det.
– Jag vet att någon sade det, en åskådare. Men jag har inte tänkt i de termerna faktiskt. Jag har tänkt i termerna av mänskligt. Jag har ju skrivit alla de här karaktärerna och jag är lika mycket Markus eller Daniel som någon annan i filmen. När man fantiserar fram en karaktär så blir man den och älskar den. Den har hjärta. Jag är nog väldigt mycket Markus i filmen. Markus är ju också öm. Och Daniel också, funderar hon.
– Filmen heter Ömheten, men vi har ju bägge sakerna i oss, både våld och ömhet. Precis som i naturen, och precis som i samhället, finns de krafterna i oss. Det som är gemenskapande och kärleksfullt, och det som krossar gemenskapen, fortsätter Sofia Norlin och förklarar att filmens titel också syftar på en politisk hållning.
– Det som är ömhet mellan människor, det som är kärleksfullhet, det som inte är att sätta hårt mot hårt och krossa gemenskapen, det är ju en solidarisk kraft. Det är ju den kraften man måste tro på inför det som byggas ska. Ömheten mellan människor är ju det som sätter käppar i hjulet på maskinen. Den är det mänskliga. Vad är det för samhälle vi vill ha? Är det människan som ska stå i centrum eller maskinerna? Och nu pratar jag inte bara om Kiruna.
Ömheten och aggressionen, drömmarna och frustrationen tätt sammanslingrade. Det har Sofia Norlin upplevt tidigare, i sitt arbete som filmpedagog i några av Paris fattigaste förorter, där hon jobbat inom ramen för ett statligt kulturprojekt riktat till högstadiet och gymnasiet.
– Om jag åker till betongen där jag jobbar, där är allt stängt. Det byggdes på 1960 och 70-talen, också som en dröm om ett bättre samhälle. Nu är allting totalt degraderat. Alla butiker har stängt. Polisen kollar papper hela tiden. Jag får snacka med vissa gäng för att få stå och filma där. Och de står bredvid och kollar att vi inte kommer från tv, att vi inte ska ge en dålig bild av förorten. För det är de vana vid, berättar Sofia Norlin.
– Det är inte lätt för någon att leva i en sådan miljö, framför allt inte när man på bara en kort pendeltågsresa kommer in till en miljö i stan som är väldigt rik, innerstaden, där de som bor där inte vet att det andra finns. Som det kanske är i Stockholm också. De här klyftorna, de här glappen, det här ogemenskapande, det är ju jäkligt illa. Det kan ju inte ge goda saker. All friktion uppstår ju genom att en stor del av befolkningen glöms bort.
De senaste sju åren har Sofia Norlin arbetat mycket med ensamkommande unga soldater från Kongo och Tchad, barn och ungdomar mellan 16 och 24 som flytt från krig och hamnat i asylklasser i bostadsområden i förfall.
– Ja, det är ju en tragik. Och de upptäcker att de är svarta. Att de anses som andra klassens medborgare. Fattigdom. Att det är svårt att få jobb. Och det är förstås mycket smärta i det här, både i det man har lämnat och det man kommer till. Men det som är roligt och intressant när man jobbar med de här killarna och tjejerna – för det finns ju också tjejer, som har levt igenom kriget på ett sätt jag inte tänker berätta, men som vi vet, det är ju sexuellt våld – är att det som rör sig i alla ungdomar, oavsett om det är i Kiruna, Stockholm eller Paris förorter, det är det här med att träffa någon, att bli kär i någon, att drömma om vad man vill bli. Det är ju det som är det universella, som är allas vår klangbotten, och det är ju superhäftigt.
Sofia Norlin berättar att hennes nästa film är inspirerad av en av dessa unga soldaters livshistoria.
– Det manus jag skriver på nu handlar om den värld som inte står på den scen vi visar upp i media. Rikedomen. Transaktionerna. Det snygga, snabba. Det finns alltid i kulisserna en värld av människor som sliter, som befinner sig i en väldigt våldsam tillvaro. De historierna som rör sig där, i samhällets utkant… I samhällets utkant ska jag inte säga, det är ju en så stor del av samhället. Den delen av samhället, de historierna intresserar mig väldigt mycket för de berättar också om begränsningarna i det samhälle som vi ser. Det vi anser som marginalen – det berättar om vad vi byggt upp. Och den delen av samhället blir ju bara större och större.
