Kultur

Min kropp är mitt hem

Patricia Arizas pjäs Mi cuerpo es mi casa är en krigsskildring om Colombias internflyktingar. Foto: Teatro Jorge Elicier Gaitàn

På Teatro Jorge Elicier Gaitán i Bogotá möts olika samhällsgrupper och erfarenheter på och framför samma scen. Arbetaren hälsade på för att se hur teatern jobbar med landets enorma flyktingproblematik.

Det är fullt med folk i foajén på Teatro Jorge Elicier Gaitán i centrala Bogotá. I  kväll visas ett nytt verk om landets internflyktingar. Blandningen av teater, musik och dans har blivit ordentligt omskriven i de nationella och lokala tidningarna. Regissören heter Patricia Ariza och är en av Colombias starkaste teaterprofiler. 

På gatan utanför pågår den svarta handeln med allt från hårtofsar till smaragder och kokain. När internflyktingarna fördrivits från sina jordar hamnar de ofta i Bogotás utkanter och får pendla långa sträckor varje dag för att jobba illegalt i centrum. 

Mi cuerpo es mi casa (”Min kropp är mitt hem”) visas tre gånger: en gång för internflyktingar och människorättsorganisationer, en gång för studenter, och en visning som är öppen för alla. Arbetaren träffar Patricia Ariza bland kulisserna före den öppna föreställningen. Hon är noggrann med att teater inte bara är till för en ekonomisk eller kulturell elit, även om den typen av teater också finns i Colombia. 

– Men den colombianska teatern är framförallt känd för att ha en stark relation med sin publik.

Patricia Ariza har grundat teatergruppen La Candelaria vars ensemble är delaktig i kvällens produktion. 

– Det har varit viktigt för oss att alltid leta efter en bredare publik. Att alltid försöka göra teater som transformerar åskådarens perception av verkligheten.

Regissören säger att denna vision fick henne att anta utmaningen att sätta personer som aldrig har spelat teater förut på scen. I Mi cuerpo es mi casa är hälften av de 86 medverkande internflyktingar och resten professionella skådespelare, dansare och musiker. 

– Internflyktingarna kanske har aldrig sjungit för andra men de kan ju ändå vara sångare.

Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR fanns det år 2010 3,6 miljoner internflyktingar i Colombia vilket är flest i världen efter Sudan. De är människor som har drivits bort från sina hem på grund av hot och våld eller för att det har blivit ekonomiskt omöjligt för dem att leva kvar. Frågan om markägande är grundläggande i den fem decennier långa Colombiakonflikten mellan regeringen, vänstergerillor och paramilitära grupper. De senaste åren har flera nya frihandelsavtal skrivits mellan Colombia och västvärlden vilket har resulterat i att multinationella företag, ofta inom jordbruks-, gruv- och energisektorn, också gör anspråk på marken. Småbönderna hamnar i kläm mellan militära och ekonomiska jättar. 

Innan teatern börjar kliver Patricia Ariza upp framför ridån och dedikerar verket till de kvinnliga internflyktingarna. Bakom scenen förklarar hon:

– Den största delen av internflyktingarna är kvinnor. Männen dödas, kvinnorna blir kvar och får ta hand om de sjuka och om barnen.

Patricia Ariza säger att hon i produktionen inte bara har samlat internflyktingar utan även kvinnor från ursprungsfolk och som är anhöriga till offer för mordvågen i slutet av 1980-talet på medlemmar i Unión Patriótica, ett politiskt parti som grundades av olika vänsterpartier och Farc-gerillan.  

Föreställningen börjar. Skådespelarna är klädda i orangea klänningar. Några har modellhus på huvudet som en symbol för att de inte har något annat hem än platsen där de går och står. 

Publiken är inte särskilt tyst utan de flesta viskar med sina grannar. Sällan sitter människor med så många olika erfarenheter i samma teatersalong för att se ett politiskt verk. I dag tittar vi knappt på tv tillsammans längre – alla väljer själva vad de ska se på sin egen smartphoneskärm. Men teater måste ses i grupp och är därför en bra mötesplats. 

Patricia Ariza lockar fler till teatern genom att ställa människor från flera olika grupper på scen. Då kommer flera olika grupper och tittar. 

– Det är en handling emot utestängandet, säger hon och påpekar att internflyktingarnas påverkan på Bogotá på flera vis har varit positiv. De har tagit kulturer från alla Colombias hörn till staden.

– Det finns väldigt uteslutande sektorer som säger att internflyktingarna är farliga. Andra förstår att internflyktingarna både politiskt och kulturellt har transformerat Bogotá. 

Mi cuerpo es mi casa är oerhört sorglig. Verket är en krigsskildring. Paramilitärer spelas av män på styltor och med dolda ansikten, och koreografin gestaltar en våldtäkt så väl att det isar i magen. Ändå lockas publiken flera gånger till jubel. Trots allt finns livskraften och den uttrycks av en vitklädd sambaorkester och mjuk sång.

– Det är viktigt att se det här verket i kontexten att vi nu är uppe i fredsförhandlingarna och försöker få fram en politisk lösning. Det är en tid för fred, vi arbetar för en fredskultur. Just nu finns ingen fredskultur utan en kultur av krig. Alla journalister, hela världen, talar om striderna. Vi måste acklimatisera freden, säger Patricia Ariza. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga