Obamas First Blood

Film
Captain Phillips är en enögd skildring, skriver Arbetarens recensent.
Foto: SF

Våren 2009 försökte fyra unga somalier kapa containerfartyget Maersk Alabama. Försöket misslyckades och de tvingades fly i en livbåt, men de fick med sig skeppets kapten, Richard Phillips. De satte kurs på hemlandets kust, men den amerikanska flottan hann ikapp dem och skar av flyktvägen, varpå ett dödläge uppstod. Efter tre dygn av förhandlingar slutade det med att tre somalier sköts till döds av soldater ur amerikanska specialförbandet SEAL. Den fjärde, Abduwali Abdukhadir Muse, hade redan lockats över till ett amerikanskt fartyg för att förhandla och få en skada behandlad. Han avtjänar nu ett 33 år långt fängelsestraff i USA. Den tanige, 158 centimeter långe, Muse som inte pratade någon engelska, hävdade själv att han var 15 eller 16 år gammal, men amerikanska myndigheter bedömde hans ålder till över 18 och han kunde därmed dömas som vuxen. Att Barack Obama här för första gången personligen beordrade användningen av dödligt våld fick stor symbolisk betydelse för den nytillträdde presidenten, som hade framställt sig som ”fredskandidat” i valet året dessförinnan. Nu fick han snabbt visa för sina kritiker på högerkanten att detta inte betydde att han tvekade att använda sig av den amerikanska krigsmakten. Inhemska medier stämde upp i hyllningskör. 

När nu Paul Greengrass (med bland annat naiva Irakfilmen Green Zone och ett par Jason Bourne-filmer bakom sig) regisserat actiondramat Captain Phillips om episoden är det dock Richard Phillips, i Tom Hanks inkarnation, som ensam får axla hjälterollen. I förhandssnacket talades det om en ambition att skildra dramat i ljuset av globaliseringens följder, men filmen, som bygger på en bok av kapten Phillips, reducerar tyvärr berättelsen helt till den vite medel­klassmannens perspektiv. 

Tonen sätts direkt, genom kontrasten mellan filmens båda inledande sekvenser. I en finstämt nedtonad, om än lite styltig, inledningssekvens körs Phillips till flygplatsen av sin hust­ru, sjuksköterskan Andrea. Han ska flyga till Oman, där hans fartyg väntar på honom. Deras samtal är präglat av kärlek och oro. Oro inför Phillips uppdrag och oro inför deras barns framtid på en allt hårdare arbetsmarknad. Denna reflekterande stämning bryts abrupt när filmen klipper till en by i Somalia där den ödesdigra attacken redan förbereds. Här finns ingen plats för kärleksfulla föräldrar som oroar sig över sina barn. Här är allt ett våldsamt kaos av unga män med vapen, fångade av en skakig handkamera i snabba klipp. Filmens Muse – som pratar god engelska och spelas av en lång(!) 28-årig(!) debutant, Barkhad Abdi – får i motsats till Phillips ingen mänsklig bakgrund.

Att de somaliska piraterna vid tiden överhuvudtaget inte dödat någon under sina aktioner förefaller fullständigt obegripligt när man ser filmens obalanserade psykopater. Och naturligtvis framgår inte detta faktum heller av filmen. Den historiska kontexten lyser överlag antingen med sin frånvaro eller förfalskas av sammanhanget. 

Det är ett vanligt retoriskt filmtrick att dels låta obehagliga delar av sanningen sägas i stället för att visas – det sagda väger alltid lättare än det sedda på film – och dels låta en karaktär med bristande trovärdighet göra det på ett sådant sätt att sanningen framstår som en lögn eller en dålig ursäkt. Här är det Muse som i förbifarten får säga några ord om europeiska och asiatiska fiskeflottors förödande industriella tjuvfiske i somaliska vatten, alltmedan blodtörsten lyser ur somaliska ögon och publiken är helt känslomässigt engagerad i kapten Phillips kamp för sin och besättningens överlevnad.  

Men det är inte bara i termer av etnicitet som filmen är enögd. Detsamma gäller skildringen av klass. Precis som med somalierna så saknas det för besättningen varje form av personlig bakgrund. Däremot etableras tidigt kontrasten mellan den energiske och ansvarsfulle Phillips, alltid på fötter, och den ofta överviktiga besättningen som upprepade gånger visas sittande i fikarummet. 

När pirathotet först diskuteras klagar besättningens fackliga ombud, John Cronan, på att det inte ingår i deras jobb att ta så stora risker. Phillips undrar då rent retoriskt vad Cronan hade förväntat sig när han skrev på för att jobba i dessa farvatten. Därmed avfärdar både Phillips och filmen honom som en typisk facklig gnällspik. Och baserat på vad som framkommer i filmen är det kanske lätt att hålla med. Då kan det vara intressant att veta att nio besättningsmedlemmar nu har stämt skeppets ägare, Maersk Line Limited, och dess operatör, Waterman Steamship Corporation, för att trots varningar medvetet ha valt att gå betydligt närmare den somaliska kusten än gällande säkerhetsrekommendationer i syfte att spara pengar. ”Att göra [Phillips] till en hjälte för att han körde den här båten och dessa män in i pirathärjade vatten, det är den verkliga orättvisan här”, enligt besättningens advokat (ABC News 2/10 2013).