I mitten av 1990-talet reser Mia Engberg (född 1970) till Paris för att studera dokumentärfilm. Där möter hon kärleken i form av Vincent. Han är en fransk arbetarklasskille med invandrarbakgrund som växt upp på gatan och försörjer sig med att sälja hasch. De älskar varandra, men deras liv glider obönhörligen isär. Han är fast i en social återvändsgränd. Hon är i början på sin bana som filmskapare. Så småningom försvinner han spårlöst ur hennes liv. Men elva år senare ringer han plötsligt upp henne. Hon har karriär och barn. Han har precis blivit fri efter ett långt fängelsestraff.
Detta samtal, och de många samtal som följer därefter, blir grunden till Belleville Baby. Men det som inledningsvis var tänkt att bli en film om Vincent har i stället blivit en poetisk reflektion kring klassrelationer, dokumentärfilmarens ansvar mot dem hen filmar och det sociala arv som så fullkomligt har slagit igenom i både Vincents och Mia Engbergs liv.
Men låt oss backa till Paris åren 1994–95, då staden och landet skakades av de största demonstrationerna och strejkerna sedan maj -68. Det började med att den dåvarande högerregeringen 1993 beslutade om särskilda ”ungdomslöner”, 20 procent lägre än den lagstiftade minimilönen. I protesterna mot detta möttes studenter, invandrarungdomar från förorterna och vänsteraktivister. För Mia Engberg, som på den tiden tillhörde den lilla autonoma rörelsen i Stockholm, var det omvälvande.
– Det kom som i vågor hela den våren (1994). Jag hade aldrig varit med om så stora demonstrationer förut. Och mycket våld också, som jag inte var van vid hemifrån. Hur polisen slog ned demonstranter. Tårgas. Men det var också den aktivism som pågick hela tiden. Man kom till de här stora ockuperade husen, där de var så välorganiserade. De hade sina egna tryckpressar. Det var som en hel liten värld, minns Mia Engberg.
I utkanterna av den här världen fanns Vincent. Han var skinhead, redskin.
– Det fanns ju också en mycket aktiv fasciströrelse och det var många sammandrabbningar med högerextremister. Så ofta behövde de ockuperade husen ha vakter. De här redskinkillarna, som var från gatan och tuffa, fick stå vakt. Han var en i det gänget, berättar Mia Engberg.
En annan person i gränstrakterna av den autonoma världen var den då 19-åriga filosofistudenten Florence Rey, i vars historia Mia Engberg låter sin egen berättelse spegla sig. Florence Rey och hennes tre år äldre pojkvän, den avhoppade läkarstudenten Audry Maupin, hamnade i nationellt mediefokus hösten 1994 när ett misslyckat försök att stjäla vapen slutade med en våldsam polisjakt, under vilken Maupin sköt ihjäl tre poliser och en taxichaufför innan han själv dödades av polisen. Florence Rey arresterades och fick tillbringa 15 år i fängelse. I parets bostad i ett ockuperat hus i Parisförorten Nanterre hittades diverse vänsterlitteratur och texter de själva författat, inspirerade av surrealism och situationism. Polisen satte genast igång med att leta samband med den bredare autonoma rörelsen, även om det av allt att döma handlade om en isolerad aktion.
– De gjorde razzior på en massa ockuperade hus och väldigt många människor blev gripna och hörda som inte hade med det där att göra. Det blev svallvågor i hela rörelsen, minns Mia Engberg, som ser händelsen som ”en del i hur det dalade och blev misslyckat sen”. Men hon kan samtidigt identifiera sig med Florence Reys desperation och våldsromantik, hennes vilja att gå långt för att förverkliga sina ideal.
– Man ville sugas upp i något som var större och högre än en själv. Som jag tror många människor vill, fast man saknar det i dag.
Kampen mot ungdomslöner vanns, men det blev ingen början på en ny vänstervåg med kraft att vända den nyliberala utvecklingen. I stället väntade ökade klyftor och allt extremare etnisk och ekonomisk segregation. De grupper som mötts i kampen splittrades på nytt, ännu hårdare. ”Sarkozyeran” vidtog, symboliserad av den lille högerpopulistiske inrikesministern och senare presidenten, Nicolas Sarkozy, som ville ”tvätta bort slöddret” i de brinnande förorterna ”med högtrycksspruta”.
– Paris i dag, det man hör är att det brinner i förorterna. Polisbrutalitet. Mina vänner som jag hade då, alla har de flyttat från Paris. Till mindre städer. Marseille. Toulouse. Eller till andra länder. Barcelona. Folk flyr Paris. Det har blivit så smutsigt och fattigt. Sist jag var där kändes det som att, fan, människor ligger verkligen och dör på gatorna, suckar Mia Engberg.
– Det blev inte som vi tänkt. Och Vincents historia i filmen är ju en sorts symbolisk berättelse om en resa som inte gick dit man hade trott och hoppats. Han är också ett resultat av Sarkozyåren, att en ung kille från förorten med de förutsättningar han hade i nio fall av tio hamnar där han gjorde; i fängelse eller i någon typ av kriminalitet eller i en marginaliserad tillvaro. Det är ju också en arketypisk resa på många sätt.
Vårt samtal kommer in på hur hård segregationen blivit och hur arketypiska och förutsägbara våra livsresor ofta är, även här hemma.
– Även för mig, säger Mia Engberg och sammanfattar lite ironiskt sin egen resa.
– Man kan se på sitt liv och så är man liksom som en kliché. En generationsresa. Mina föräldrar flyttade in från landsbygden, fattig arbetarklass. De flyttade till radhus i Vällingby, medelklass. Jag bor på Södermalm, kulturelit eller kulturmedelklass i alla fall. Jag har precis de värderingar som sådana som jag förväntas ha. Jag kanske längtade efter att bli bankrånare, sitta i fängelse, bryta mig loss från det som var min väg, men det var som att det nästan inte gick. Vincent var förutbestämd att bli det han blev och jag var ämnad till det här och det är ju klassamhället i dess allra mest skrämmande form när det är integrerat i hela ens väsen.
Vi sitter på uteserveringen till ett kafé beläget i Södermalms allra trendigaste kvarter, det område som till och med blivit ett registrerat varumärke, SoFo (Söder om Folkungagatan). Halvbekanta ansikten ur Stockholms kulturvärld passerar förbi och hälsar på Mia Engberg. En hemlös man som säljer Situation Stockholm utgör ett ensamt avvikande inslag i den välmående, tillrättalagda miljön.
– Jag tror att det finns en tanke med att segregera folk som man gör i dag, säger Mia Engberg och fortsätter: Det är inte bara en ekonomisk utan en väldigt politisk tanke. För jag tror att när medelklass och underklass och papperslösa och studenter möts, det är då som de här explosiva proteströrelserna kan blomma. I dag bor underklassen i ytterförstaden och medelklassen bor i närförorterna och kultureliten bor i innerstaden, vi träffar inte ens varandra längre på det sätt som vi gjorde på 1990-talet. Vi som är potentiella terrorister (hon skrattar), vi ges inte näring i dag till att organisera den typen av explosiv verksamhet. De som är allra mest drabbade av den ekonomiska politiken lever där ute i ytterstaden och har fullt upp med att överleva och vi som har intellektuella och ekonomiska resurser att organisera saker vi lever här i vår lilla bubbla med våra små mediejobb.
Mia Engberg har bott i de här kvarteren i 25 år och sett dem gradvis förvandlas, sett hyresrätterna förvandlas till bostadsrätter, sett arbetarklassen och punkarna försvinna. Också den historien är indirekt en del av Belleville Baby. För filmen handlar inte bara om Vincents och Florence Reys tragiska livsresor, eller om Mia Engbergs besvikelse över vad som blev av 1990-talets autonoma rörelse. Den är en personlig betraktelse över det tragiska skede som hela arbetarrörelsen befinner sig i. Den handlar också om Mia Engbergs pappa. Hon berättar mer om sin bakgrund.
– Min morfar var hamnarbetare och körde kran hela sitt liv. Min farfar var verkstadsarbetare. Mina föräldrar var de första från sina familjer som läste på universitetet. De var socialister och blev sedan tjänstemän och jobbade inom sossesektorn på olika sätt, för att, liksom, skapa ett bättre samhälle, berättar Mia Engberg.
Familjen bodde inte långt från Olof Palme, som hon träffade några gånger i sin barndom.
– Min mamma jobbade faktiskt med Palme under några år. Det var hon som tog med honom till Kårhusockupationen. De satt och jobbade sent på kvällen och då sade hon till honom att, ”de ropar på dig, du måste åka dit.”
Mia Engberg berättar att hon gått i Första majdemonstration varje år sedan hon föddes.
– Jag minns då, på 1970-talet, hur det var en sådan kraft i det, även i sossarnas tåg. Att man verkligen trodde att man tillsammans kunde göra världen bättre. Men någon gång på 1980-talet, då jag var ung och sedan blev vuxen, så kom den här slutgiltiga besvikelsen. Insikten om att vänsterrörelsen kanske inte skulle uppnå sina mål, de förhoppningar som många hade haft hela vägen fram till dess. Muren föll, yuppie-eran kom och Stockholms innerstad gentrifierades. Och för socialdemokratin, skulle jag vilja säga, var det den sista sucken, när de slutade vara röda. Min pappa blev en väldigt bitter man. Och jag, min generation, gick ut i världen med en sorts förvirring som fortfarande råder. Det tycker jag att min film handlar om väldigt mycket, menar Mia Engberg.
I filmen berättar hon om hur pappan lämnar över stafettpinnen till dottern. Nu är det hennes tur att ta över kampen för en rättvisare värld. Jag undrar om det ibland kan vara ett tungt arv att bära, i en tid som denna.
Mia Engberg menar att det snarare utgjort en fast punkt.
– Då har man åtminstone någonting att falla tillbaka i, att det här är jag uppfostrad till. Man kanske kan jämföra med att växa upp i en religiös familj. Man får med modersmjölken en ideologi, en väldigt stark tro och en riktning i livet. Det är en trygghet. Jag vet var jag står och vad jag vill. Och jag hoppas att jag kan ge det till mina barn. Vad ska man annars ge sina barn om inte en tro på vad som är rätt och fel? Det är väl det som är uppfostran?
I filmen låter Mia Engberg myten om Orfeus och Eurydike rama in berättelsen om Mia och Vincent. Orfeus får tillåtelse att leda sin älskade tillbaka från dödsrikets djup, men han får inte se på henne förrän de båda nått dagsljuset. Han vänder sig om för tidigt och förlorar henne för alltid. Hur ska vi tolka det? Handlar det om resignation inför det omöjliga i att rädda någon annan med sin kärlek? Mia Engberg föredrar en annan tolkning.
– Själva poängen är att han ändå försökte. Att man måste fortsätta försöka, att föra det mörka upp i ljuset. Att det är en djup mänsklig vilja, tror jag. Det har människor gjort i alla tider. Och vi har ju faktiskt förändrat saker också, säger Mia Engberg, som inte heller vill gå med på att det finns en ton av uppgivenhet i filmen.
– Jag skulle hellre vilja säga sorg. Men sorg kan ju också vara en process som går över. Att ta avsked från något, avsked från en ungdom, från en blick som man hade på världen, avsked från en person som hamnade i fängelse. Men det behöver inte betyda att man har gett upp. Förhoppningsvis kommer man att få en ny blick på världen som är ännu mer hoppfull, fast den kanske har en annan inriktning.
En del av denna sorgeprocess består också i att rikta blicken mot sig själv. I Belleville Baby får vi veta att Vincent starkt tagit avstånd från tanken på att bli huvudperson i filmen. Han vill inte att hon ska ”kolonisera” hans livshistoria. Och Florence Rey svarar inte på de brev Mia Engberg skriver till henne i fängelset. Det får Mia Engberg att ifrågasätta den egna rollen som dokumentärfilmare.
– Jag har ju varit filmare i 15 år och gjort mest traditionella dokumentärfilmer om människor som jag i och för sig identifierar mig med, men som ändå har en mycket mer utsatt position än jag har. Och jag kunde känna att jag kom till en punkt där jag blev lite trött på att använda andra människors liv för att berätta det jag ville berätta. Det dokumentära i dag är ju ganska inne, både inom konsten och inom filmen, och ibland tycker jag konstnärer och filmare går väl långt i att använda människors utsatthet för att få ett starkt uttryck i sina filmer, säger Mia Engberg.
Det visar sig att hon är kritisk till den boom inom både svensk och internationell dokumentärfilm som det ofta talas så positivt om. Hon menar att det saknas en självkritisk förståelse av maktförhållanden.
– Jag tycker ärligt talat att många dokumentärfilmer gör mig illa berörd, just för att man saknar det här perspektivet på vem det är som berättar och hur man berättar om andra människor. Det är som en dokumentär kliché att man alltid ska söka upp människor som har det riktigt jävligt. Så ska man liksom grotta ned sig i deras utsatthet, på ett sätt som jag också tror kan göra människor mest uppgivna och ledsna. Nä, jag ser väldigt lite dokumentärfilm, säger Mia Engberg, som menar att en ”voyeuristisk lust att se på människor som man tycker synd om eller frossa i olika typer av utsatthet” spillt över från tv:s dokusåpor till dokumentärfilmen.
Men kan det då inte finnas en positiv sida i att människor blir sedda, i en tid när många kan känna sig marginaliserade och osynliga? Nej, menar Mia Engberg, det handlar mer om att folk behöver bli hörda, inte sedda.
– Jag skulle vilja säga att det har blivit så att man kompenserar det faktum att man inte blir lyssnad på eller tagen hänsyn till med att bli sedd i någon dokusåpa eller på Stureplan. Man opererar sina bröst, stoppar in grejor i läpparna. Då får man åtminstone blicken, även om ingen lyssnar på en. En ytlig bekräftelse i brist på något annat.
– Den terroristiska idén är ju att verka utan att synas. Det var väl Röda armé-fraktionen som hade den slogan? Nu är det tvärt om, att synas utan att verka, avslutar Mia Engberg.
