Film

Mardröm ur verkligheten

I filmens centrum står Juan, en rik och ljushyad arkitekt som tagit sin familj med sig från Mexico City för att bygga ett nytt liv på landsbygden. Foto: Njutafilms

Carlos Reygadas Post Tenebras Lux visslades ut av premiär­publiken vid filmfestivalen i Cannes 2012 och belönades ­sedan med pris för bästa regi. Reaktionerna i Cannes beskriver ganska bra det polariserade mottagande som filmen där­efter fått. En anledning till de kluvna omdömena är att Post Tenebras Lux är en stilistiskt mycket otidsenlig film, sam­tidigt som den […]

Carlos Reygadas Post Tenebras Lux visslades ut av premiär­publiken vid filmfestivalen i Cannes 2012 och belönades ­sedan med pris för bästa regi. Reaktionerna i Cannes beskriver ganska bra det polariserade mottagande som filmen där­efter fått. En anledning till de kluvna omdömena är att Post Tenebras Lux är en stilistiskt mycket otidsenlig film, sam­tidigt som den innehållsmässigt är djupt förankrad i den mexikanska nutiden. Stilistiskt påminner den mest av allt om Luis Buñuels politiskt surrealistiska filmer från 1960- och 70-talen. I dessa, liksom i Carlos Reygadas film, undersöks både den ­patriarkala familjestrukturen och samhällets klassrelationer genom en djupdykning rakt ned i karaktärernas medvetande, in i den ideologiska mardröm som styr deras handlingar och formar deras verklighetsbild. Gränsen mellan dröm/subjektiv verklighet – mardröm, dagdröm, fantasi, vision, neurotisk vanföreställning – och objektiv verklighet blir otydlig, eller suddas helt ut.

Den stumma, svart-vita prolog som inleder Post Tenebras Lux ger oss en indikation på vad som ska komma. En svartklädd man halvsitter vid strandkanten. Vattnet sköljer upp över honom. Han är upprörd. Den hopplösa desperationen i hans tysta vrål understryks av en blank, svart textremsa. Håller någon på att drunkna? Hans barn? Hans familj? Kameran zoomar in mot mannens ansikte, tills den nästan tycks försvinna in i hans gapande mun. Kanske inspirerades Carlos Reygadas bara av det som brukar kallas filmhistoriens första extrema närbild, där den engelske komikern Sam Dalton ses ”svälja” kameran i James Williamsons en minut långa The Big Swallow från 1901. Men det är frestande att tolka det närmast bokstavligt, som kamerans entré in i filmens karaktärer.

Samtidigt som gränsen mellan dröm och verklighet blir otydlig, luckras också berättelsens framåtskridande logik upp. Det handlar hos Carlos Reygadas, liksom tidigare hos Luis Buñuel, inte huvudsakligen om att berätta en historia med början, mitt och slut, utan mer om att beskriva ett socialt tillstånd. I stället för att sammanfogas till ett narrativt flöde kan individuella scener lika gärna förstås som representerande ­alternativa möjligheter inom ramarna för givna sociala strukturer. Tillbaka­blickar och framåtblickar – verkliga eller drömda? – bryter i Post Tenebras Lux upp den samtida berättelsen på sätt som emellanåt kan förefalla motsägelsefulla. Ändå finns en klar tråd mellan scenerna, men på ett tematiskt och politiskt plan, snarare än narrativt: det handlar om det ständigt närvarande, mentala och fysiska våld som formar och upprätthåller det patriarkala och kapitalistiska samhället. Det är ett våld som utgår ifrån den ”vite” fadern (och kom ihåg att fadern alltid hade en fader), för att spridas ned genom hierarkierna och infoga varje individ, och till och med djuren, på deras rätta plats in enlighet med hudfärg, klass, kön och ålder. 

I filmens centrum står Juan, en rik och ljushyad arkitekt som tagit sin familj med sig från Mexico City för att bygga ett nytt liv på landsbygden. Här, i skuggan av dimhöljda berg, ­lever de i ett elegant hus omgivna av en fattig och mer mörkhyad lokalbefolkning. Inledningsvis tycks vi mötas av en kärleksfull familjeidyll. Men Juans behov av att kontrollera och dominera framträder snart. Det är uppenbart att det är hans dröm, hans vision, familjen – och framför allt hustrun Natalia – ska förverkliga. Juan dominerar Natalia mentalt i allt från val av gardiner till sexuella aktiviteter. Också Juans relation till lokalbefolkningen karaktäriseras av samma pendling mellan vänskaplighet och arrogant dominans.

Men det framstår också tydligt att Juan akut håller på att brytas ned av pressen att leva upp till rollen av borgerlig patriark, av alfahane. Förmodligen har han, åtminstone omedvetet, valt att lämna sitt liv i storstaden bakom sig i ett försök att fly den position han uppfostrats till sedan barnsben. I tillbakablickar och framåtblickar antyds Juans kyligt högborgerliga bakgrund och maskulina fostran, långt från hemmet, på den engelska privatskolans rugbyplan.

Post Tenebras Lux innehåller flera självbiografiska element. Byn i filmen är den där Carlos Reygadas själv byggt hus åt familjen. Juans son och dotter spelas av regissörens egna barn. Och scenerna med de rugbyspelande pojkarna spelades in på den privatskola i England, driven av jesuiter, där Carlos Reygadas gick som barn. En arkitekt som huvudperson är dessutom ett vanligt val av alter ego för filmregissörer. Arkitekten, liksom regissören, är ju en person som har till yrke att skapa – drömma fram – livsmiljöer. Men mer än en självbiografi är filmen en allegori över de ofattbara klassklyftorna och våldet i frihandelns och knarkkrigens Mexiko, och en skildring av en ideologisk mardröm som är högst verklig. Post Tenebras Lux kräver ett tålamod och ett engagemang som dagens filmpublik, mig själv inräknad, inte alltid tycks ha på det sätt som man hade under Luis Buñuels storhetstid. Men den är värd det.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984