Svensk hiphop växer upp

Vad händer egentligen när en rappare blir gammal? Arbetaren har pratat med nyblivna småbarnsföräldrar och skriver om en svensk hiphop som sakta håller på att växa upp.

Att växa upp, att bli vuxen och skaffa barn, hus, hund och Volvo – är det möjligt för en rappare? Är det inte lämpligare att lägga ned när man närmar sig 30? Vad händer när man inte längre är samma person eller lever i samma situation som när man först gjorde sig ett namn? Vad är detta att åldras i svensk hiphop?

För Ayo, Blues och Pst/Q innebar det att man av olika anledningar tystnade musikaliskt. För Fille att ens rader gavs ytterligare nerv och tyngd. För Petter betyder det att klibba sig fast i rampljuset och krampaktigt hålla fast vid genrens senaste trender. För Timbuktu innebar det en horribel slags folkhemsfunk och än värre Mikael Wiehe-covers. För Gubb blev passagen från ung rappare till ärrad veteran särskilt tragisk. Det ser olika ut, men ett är säkert: det är en minoritet förunnat att få åldras med värdighet.

Som för de flesta i min generation var en 18 år gammal Douglas León min första kontakt med svensk rap. Han var karismatisk, egensinnig, en naturlig stjärna, likt en Albys egen Snoop Dogg, min andra stora favorit vid tillfället. Men där Doggy Dogg mest var som en seriefigur för mig dröjde Dogge kvar. Närvaron gick djupare. Han sade mer om samhället som jag växte upp i. Det var som om jag kunde känna igen honom från min egen mellan- och högstadieskola. Allt han sa blev kött och blod, riktiga människor. Hans berättelser och frågor har följt med mig genom åren, förföljt mig.

Vi älskade när han på debutalbumet berättade om ”Kompisar från förr”, njöt av ”Fint väder” och ville ”Krossa rasismen”. Redan då underhöll han oss, levererade obehagliga sanningar, fick oss att gråta. Vi älskade när han i I skuggan av betongen befann sig ”Borta i tankar” och tillägnade sina mest känslointensiva rader Shuno, som ”tappat glöden / Och som liftar med tåget som går till döden”.

Vi älskade när han på titelspåret till Mitt kvarter bad graffare att ”snälla tagga inte i min trapp / Det är OK för mig, men morsan hon blir lack”, och i två verser på ”Ainaziz” bad polisen att dra långt åt helvete. Vi älskade även när han på The Latin Kings sista skiva konstaterade att ”respekt betalar inte mitt barns blöjor” och tillsammans med Cindee Peters tackade sin gud, ”som hatar synden, men älskar syndaren”.

Dogge blev äldre för varje skiva, vilket märktes. Det var kanske det som vi älskade allra mest. Att han åldrades i sin musik. Att vi fick växa upp tillsammans med honom. Och därför duger ingen svensk artist efter honom ens till att handtvätta hans Adidas-byxor. De flesta vill bara härma Nas eller Jay-Z, vandra genom livet som skakigt tecknade kopior av sina amerikanska idoler. Få vill skildra sin situation så naket och så nära. 

Men det dyker upp allt fler artister som skyr amerikanismer. Som aldrig inleder en vers med ett ”yo”. Som klär sig mindre som gängmedlemmar från Los Angeles eller hust­lare från New York och mer som fotbollshuliganer från Europa. Som förstår att om hiphop hade uppstått i Sverige, hade de fyra elementen inte varit rap, break, turntablism, och graffiti. Snarare rap, hembränt, kebabpizza, och Volvobilar.

Salla och Cheppe från The Latin Kings förstod detta. De hade den goda smaken att sampla Lill Lindfors, Björn Skifs, och Mods-trilogin. På debutskivan från 2010 fortsatte gruppen Stockholmssyndromet i denna stolta tradition, med samplingar från Nationalteatern, Sökarna och obskyr pilsnerfilm: en säregen, framåtblickande, svensk smutsrap. 

När det i år var dags för Stockholmssyndromets Skizz att släppa sin solodebut hade något hänt. Både Stockholmssyndromets och hans egen skiva har ett sound som är såväl nostalgiskt som futuristiskt, men innehållet skiljer sig åt. Hos Skizz låter det mer positivt, som om solen nu tränger fram genom molnen. I en intervju i magasinet Kingsize berättar Skizz om hur hans liv förändrats.

”När jag var i 23–25-årsåldern hade jag blivit dumpad, flyttat till Fittja, visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte så mycket att leva för. Där stod man utan karriär och utan kärlek. Då gjorde jag det som jag har gjort sen jag var 13: söp och rökte. Och så började vi spela in. Man levde destruktivt, dag till dag. I musiken tog vi saker till sin spets, helt ocensurerat. Hiphop och konst ska vara äkta. Om jag rappar om någonting så måste jag stå för det, jag kunde inte vara nykterist när jag rappade om att bara fucka ur – trots att jag inte ville. Varje gång man hade en spelning ville nån bjuda en på röka eller ladd. Man hade skapat ett monster.”

För Skizz blev det allt svårare att kombinera turnélivet med sin nya kärlek, speciellt när ett barn var på väg. ”Det var tänkt att jag skulle sluta supa men det hände ändå, man satt i bussen på vägen till vår spelning och halsade vodka. Och så kom min dotter. Då undrade man vad man höll på med. […] Jag var tvungen att lägga av om jag inte skulle förlora familjen.” Skizz tillät sig själv att växa, både som människa och som artist, och skivan Kärlek, funk & solidaritet cementerade hans plats i svensk rap-historia. ”Jag har blivit tryggare i mig själv. När man blir pappa fattar man att det inte spelar så stor roll vad andra tycker, för jag har en som jag lever för till hundra procent och är mycket viktigare. Det viktiga är vad hon tycker. Det är väl det: jag har kommit in i vuxenrollen.”

När de först började rappa kallade sig Jutte och Chrippa först för Dalenbarn, men bytte senare namn till SödraSidan. Kanske ville de representera något större än bostadsområdet Dalen, där de har bott sedan de var barn. Kanske insåg de att de inte var några barn längre, att det snarare var de själva som hade barn nu.

”Stället där vi bor” och ”Södra sidan”, deras första videor, påminner om fransk förortsrap. Tröjor med ”Free den-och-den”, fyrhjulingar, motorcyklar och tyska bilar som bränner runt. Ungar som trixar med fotbollen, ortsnamn tryckta på tröjor och gaddade på överarmar. Fjällrävenjackor, fejsen helt täckta. Posera med Air Max och Adidas och mycket kyla i blicken framför den sortens maktfullkomliga betonghus som vi finner både i Stockholms och Paris förorter. Smärtan i verserna. Stolthet i refrängen. Någon kompis som filmar och klipper ihop det.

Det är rap i sin mest grundläggande form. Beskriv din vardag. Representera din ort. Tekniskt sett inget avancerat, men ljusår före sina kollegor – helt enkelt för att man inte kopierar USA. Det är även svensk rap som kommit i kapp samtiden, då man insett att det inte är ”skills” som i slutändan är det viktigaste, utan förmågan att göra bra låtar.

SödraSidans senaste video utgör en häftig kontrast mot deras tidigare. ”Vårt sätt” är mer ”Repmånad” än ”Medan vi faller”. En lättsam, plojig video, som ändå inte känns forcerad. Vi ser bara två vanliga snubbar från söder om södra Stockholm som sveper ägg till frukost och springer upp för trapporna vid torget likt Rocky Balboa. Eller, som i förra årets ”Fånga dagen”, fräser runt på mopeder och chillar med gamla vänner och några öl vid en insjö. Ska någon göra de där supersvenska sommarplågorna som passar vid grillen är det uppenbarligen SödraSidan. 

Jag tog tunnelbanan ut till Dalen för att be Jutte (Daniel Jutterström) och Chrippa (Christopher Wahlberg) beskriva SödraSidans rörelse från kriminalistrap till livsnjutarrap. Enligt Chrippa kom utvecklingen helt naturligt. ”Det beror på vart man står i livet, helt enkelt. Då var då, och nu är nu. Man blir äldre, det händer saker i livet. Jag har fått barn.”

I SödraSidans videor slås man av att allt känns så vardagsnära. De amerikanska influenserna är få, mycket är filmat i naturen. Det känns, i brist på bättre ord, genuint svenskt. 

Varför är ni så ensamma om att framkalla denna känsla? 

– Det måste jag säga faktiskt, att det är medvetet”, förklarar Jutte. Vi har tänkt mycket så när vi har gjort våra grejer. Man vill fånga upp det vi har här. Folk får göra precis som de vill, men när vi ska lägga ner vår tid på det så känns det bra att åka ut i naturen, det är skitkul, att visa det på film tillsammans med hiphop.” 

Chrippa fyller i: 

– Man vill inte försöka likna något annat. Det känns så gjort. Sedan är det så att hiphop i grunden ska vara allvarlig. Det brukar vara en ganska hård image, som man ska hålla. Men man behöver inte göra det.”

”Jag säger inte att vi inte kommer göra det igen, verkligen inte. Det är kul, men det beror på var man står. Vissa dagar så känner man för att göra det, och vissa dagar inte. Det är skönt att sprida positiva saker också. Man kan berätta om alla vardagliga problemen, saker man stöter på, det finns folk som dör, och… man kan berätta om det men med en positiv känsla. Det är inte bara mörkt och grått och att vi håller på att gå under här. Det finns minst lika mycket glädje. Det är en skön känsla att visa det för många ungdomar. Man får väldigt mycket positiv respons på mail och av folk man träffar på stan. Även många äldre tar till sig det.”

STHLM Inkassos musik kunde redan från början beskrivas som ärlig och egensinnig. Men det är först på senare tid som gruppen på allvar har låtit ålder och erfarenhet genomsyra skapandet. Då medlemmarna Matte J och Antabuz båda är nyblivna föräldrar och heter Janson i efternamn, varför inte då bilda en ny grupp under namnet Jansonligan och döpa en kommande EP till Farsor på stan?

Att döma av namnet känns Matte J som en bortglömd Just D-medlem. Möjligen skulle han välja de tre plojrapparna före flertalet av dagens svenska hiphop-artister, men det låter inte Just D när han rappar. Mer som att han har vuxit upp utan familj i Stockholms södra förorter och på fosterhem i Gävle, med mattkniven i Adidas-byxorna en stor del av tiden: ”den har skickat många huliganer kutandes hela vägen hem till Solna genom åren”. På en krog några kvarter från hans arbete på Söder delger han mig sin syn på svenska rappare.

– Det finns ingen egentlig anknytning till det liv de lever. Det är något de vill göra bara. Vi gör musik som livet är. Det är en stor skillnad där. Mellan något som de vill att det ska vara, och som det verkligen är. Det är som mimicry i naturen, myror som låtsas att de är spindlar. För mig förstör det hela den musikaliska grejen. Det essentiella. Vi tänker inte på slutresultatet eller på vilka som lyssnar.”

Redan på Göre från 2009 berättade Matte J:s kollega i STHLM Inkasso och Jansonligan, Antabuz, om föräldraskapets betydelse. ”När du gav mig det du gav mig så räddade du mitt liv / Innan du sa du ville ha mig var jag beredd att ta mitt liv […] Ingen fotboja, har aldrig suttit av nån tid / För jag styrde upp allt, raring, när du blev gravid”. Matte J har en liknande erfarenhet av hur barn ger livet mening: 

– Slarviga var de första grejerna vi släppte, men det var så vi levde. Vi hade en helt annan livsstil. Det var inte så många som kunde förstå – inte något trevligt folk i alla fall. Det var ett lättare liv på ett sätt. Sexet, knarket, kläderna, kedjan. Då ville man bara ha en grej. 

”När man har familj blir man lätt eftertänksam. Man har något att bry sig om nu. Det finns spindlar där barnen livnär sig på föräldrarna, äter upp dem på riktigt. Det är skönt på ett sätt; det enda sättet att döda ditt eget ego.”