Illusionen om en feminism bortom höger och vänster

I Sverige framställs feminismens historia vanligen som en rörelse framåt. Utbyggd förskola, jämställdhetslag och ökad kvinnlig representation i näringslivet beskrivs som fenomen som brutit igenom tröghetsvallen. Som något som man unisont kämpat för. På så sätt döljer man den underliggande konfliktdimensionen inom feminismen, menar veckans radarskribent, som ifrågasätter att det skulle finnas en feminism bortom höger-vänsterskalan.

Få ideologier i dag har ett så maktkritiskt språkbruk som feminismen. Medan energin tycks ha runnit ur såväl de liberala som de socialistiska tongångarna står den på stadig grund. Med en klart urskiljbar fiende (patriarkatet, könsmaktsordningen och så vidare) tycks den mera självsäker, mera bestämd över vad den ska röra sig mot än någon annan ideologi. Ändå uppstår debatter titt som tätt om vart feminismen ”är på väg”. I en artikel i Dagens Nyheter förra sommaren porträtterade Anna-Klara Bratt den samtida feminismens ställning. Trängseln i mitten, det ständiga ”utredandet” och den växande främlingsfientligheten ställdes upp som framtidens utmaningar för feministerna. I vanlig ordning målades också en motpol till feministen upp. Denne beskrevs som en vit medelklassman, en heteromittenväljare och en smårasist. ”De här männen”, skriver Bratt, ”utgör mittersta mitten och styr snart sagt hela Europa”.

”De är intresserade av villkoren för bilindustrin och bilister, skattesatser och avdrag. De ogillar miljöfrågor och migration, bistånd och EU. Med dem talar man inte feminism, hbtq eller antirasism. Kanske jämställdhet, men inte högt för då kan de bli på dåligt humör och byta block.”

Ungefär så här brukar de alltid beskrivas, samtidens mytiska maktbärare. Draperade i fördomar och inskränkta åsikter, upptagna av sin egen bostadsrätt. Bratts karakteristik är vass och rolig, men samtidigt inte oproblematisk. För är det verkligen dessa män som styr ”snart sagt hela Europa”? Hur då i så fall? Med vilka medel? I den här essän ska jag problematisera ett antal vänsterfeministiska schabloner. Jag ska ifrågasätta rörelsen från samhällskritik mot normkritik och hur problemet med ”könad klassmakt” ersatts av det mera allmänna ”manschauvinism”. Slutligen ska jag också ifrågasätta att det skulle finnas en feminism bortom höger-vänsterskalan.

Men först måste vi börja med en mera metodteknisk fråga som handlar om hur feminismens historia målas upp. I Sverige är det vanligt att den framställs som en rörelse framåt, vars stora problem är att den stöter på en tröghetsvall. Utbyggd förskola, jämställdhetslag och ökad kvinnlig representation i näringslivet beskrivs som fenomen som brutit igenom tröghetsvallen. Som något som man unisont kämpat för. På så sätt döljer man den underliggande konfliktdimensionen inom feminismen. Att det funnits andra, alternativa sätt att formulera den. Låt mig ta ett exempel. När kravet från kvinnors ”rätt till sina egna kroppar” dök upp på 1960-talet var det på många sätt ett radikalt ifrågasättande av den patriarkala ordningen. Av männens och statens kontroll av kvinnliga kroppar. Samtidigt villkorades det av diskursen om kroppen som en egendom. Som någonting man ägde. Detta påtalade många socialistiska feminister men i efterhand tenderar vi att framställa rörelsen som enhetligt uppsluten bakom idén. På så sätt riskerar vi att dölja den feministiska historiens konflikt mellan högern och vänstern. Mellan reaktionära och radikala krafter som verkar inuti – och inte bara runtomkring – de feministiska reformerna.

Låt oss hålla detta i bakhuvudet och röra oss mot 1970-talet. Detta decennium betraktas ofta som tiden då den moderna jämställdhetspolitiken föddes. Det var åren då barnomsorgen byggdes ut på allvar och då barnfamiljernas ”valfrihet” började diskuteras. 1972 var året då Olof Palme höll ett tal till Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Jämställdhetsdelegationen där han deklarerade att jämställdhetsarbetet skulle institutionaliseras och bli ett eget politikområde. Som Katharina Tollin har påpekat i sin doktorsavhandling Sida vid sida framställs detta ofta som en stor seger för feminismen. Åren då jämställdheten blev en alldeles egen problematik.

Detta är dock att dölja den strid som stod mellan olika former av feminism i samtiden. Å ena sidan fanns det en falang i rörelsen som ville att jämställdheten skulle regleras genom lagstiftning. Problemet med obetalt arbete i hemmet och könsbaserade löneskillnader (samtidens heta potatisar) skulle lösas genom individuella rättigheter. Detta var den borgerliga linjen, samt linjen bland en del socialdemokrater. Å andra sidan fanns det en falang inom S och arbetarrörelsen i stort som ansåg att jämställdheten skulle  regleras av facket och kollektivavtalen. Problemet med låga kvinnolöner och obetalt arbete kunde inte kopplas bort från låglöneproblemet som sådant och de för långa arbetsdagarna. Denna sida gick dock förlorande ur striden. Detta var en tid då den borgerliga feminismen stärkte sina positioner samtidigt som en växande kritik mot det socialdemokratiska projektet började ta form.

Som Tollin påpekar fanns det länge en stark opposition mot hur den nya jämställdhetspolitiken tog form. Då ojämlikhet mellan könen framställdes som en form av diskriminering och som något som skulle lagstiftas bort var det många som höjde sina röster. Jämställdhet skulle skapas aktivt och ett förbud var inte aktivt handlande. Jämställdhetslagen – med sitt fokus på individuella rättigheter – gick dock igenom och i slutet av decenniet släppte S sitt krav på sex timmars arbetsdag – ett förslag som hade fungerat som en motpol till jämställdhetslagstiftningen. Detta banade väg för en helt annan typ av diskussion under 1980-talet.

1980-talet har i efterhand porträtterats som ett decennium då inga stora jämställdhetsreformer sjösattes. Detta är visserligen sant men sett utifrån ett konfliktperspektiv är det också ett decennium då den borgerliga sidan stärker sina positioner ytterligare och finner ett nytt sätt att artikulera kritiken mot den offentliga sektorn: genom ett feministiskt argument. ”Ofantlig sektor” – som det hette i många borgerliga fora – började nu beskrivas som ett ”monopol”. Ett hinder för kvinnor att ta sig ut i det privata näringslivet och på så sätt förbättra sina villkor på arbetsmarknaden. Detta gick hand i hand med en annan alltmer vanlig kritik: mot underrepresentationen av kvinnor på ledande positioner i samhället. Kvotering var ordet på allas läppar. Nu skulle kvinnor in i bolagsstyrelserna. Efterhand började ett alltmer tillbakaträngt socialdemokratiskt parti ge efter för det borgerliga trycket. Utredningen om kvotering, Varannan damernas, sjösattes, man började tala om jämställda partilistor och efterhand om behovet av fler kvinnliga företagare.

Dock bör det understrykas att detta sker samtidigt som man, alltmer tillbakapressade, försvarar den offentliga sektorn. Samtidigt som högern talar om kvinnligt ”näringsförbud” och trycker på för att skapa företagande inom vård, skola och omsorg, försvarar sig Socialdemokraterna. Den offentliga sektorn är feminism, säger man. Rationalisering av industrin och datorisering av handeln är större problem för kvinnor. På så sätt fortsätter man att artikulera den arbetsrättsliga linjen från 1970-talet men med ett allt svagare och alltmer skälvande tonfall.

Här bör vi stanna upp en liten stund, innan vi går vidare in i 1990-talet, och reflektera över vad det är som egentligen händer. För 1990-talet är en tid då feminismen verkligen tränger igenom stort (och ett årtionde senare, 2004, är den till och med en valfråga). Samtidigt händer något paradoxalt med vänsterfeminismen under 1970- och 80-talen som går rätt in i våra dagar. Klassperspektivet fasas ut, individuella rättigheter ställs i centrum, det blir alltmer fokus på utvärderingar och kartläggningar snarare än samhällsreformer. Ändå behålls ett marxistiskt konfliktperspektiv i en slags spöklik form. Begrepp som ”kvinnoförtryck” och ”makt” tillkommer i diskussionen. Könsmaktsordningen – som blir ett populärt uttryck under denna tid – blir ett begrepp som skjuts in i ett tomrum; där klassmaktsordningen tidigare varit. Som Tollin skriver blir ”kön” inte bara en aspekt av en generell ojämlikhet, det blir ett helt problem i sig.

Och så kommer 1990-talet och det feministiska paradigm vi befinner oss i i dag. 1990-talet – som är ett decennium av ekonomisk kris, ”rationalisering” och privatisering av den offentliga sektorn – sätter djupa spår i det feministiska språket. Alltmer formuleras jämställdheten som något som måste beaktas. Ett perspektiv som man kan lägga på i princip vad som helst, oavsett om man ska bygga ut föräldraförsäkringen eller skära ner i vården. Detta är en tid då en rad utredningar sätts igång: om förutsättningarna för jämställdhetsarbetet, för kvinnoforskningen, för kvinnors situation på arbetsmarknaden och så vidare. Språket pendlar mellan att vara påfallande radikalt och att påminna om managementinspirerad styr- och ledningsjargong. På sina håll står feministiska debattörer och låter som revolutionärer när de talar om ”total jämlikhet” – fast i fördelningen mellan chefstjänster inom banksektorn. 1993 kommer propositionen Delad makt, delat ansvar, där principen om ”lika lön för lika arbete” slås fast, totalstopp av det sexuella våldet och integrering av jämställdhetsperspektivet i alla politiska områden. Två år senare inrättas speciella jämställdhetsexperter vid länsstyrelsen.

Och det är någonstans här som medelklassmannen förvandlas till den huvudsakliga fienden för feminismen. Inte som privatperson givetvis, men som norm. För det är den manliga  medelklassnormen som gör att heterosexualitet och tvåsamhet är standard, att samhället är så fokuserat på prestation och att tjejer får barbiedockor och pojkar bilar i sina julklappar. Detta måste förstås utifrån det radikala tomrum som uppstått i samhället. För under 1990-talet skruvas det feministiska tonläget upp: den radikala queerteorin gör entré samt begreppet ”intersektionalitet” i slutet av decenniet. På den manliga normen hängs ett antal epitet: han är inte bara man och medelklass utan också hetero, medelålders och vit. Nu är det skillnad i stället för ojämlikhet som står i centrum för kritiken.

Av många uppfattas normkritiken som något i grunden radikalt. Det är egentligen felaktigt. Normkritiken är grundad på en konservativ uppfattning om samhället som bygger på stabilitetstänkande och konsensusteori. Samhället är i normteorin en moralisk gemenskap som hålls samman av reglerande värderingar. Detta betyder att det i grund och botten uppfattas som integrerat (och inte skapat genom klasskamp). Här är det inte överklassen och kapitalägarna som är de intressanta studieobjekten utan medelklassen. Fiendeborgen blir en bostadsrätt på söder i stället för en herrgård på Djurgården.

Och det är någonstans där som feminismen har fastnat i dag. I en kritik som aldrig riktigt biter, som försöker greppa hägringar, medan ett alltmer ljummet politiskt konsensus formas kring den. I dag har alla partier (utom Moderaterna) en egen variant av feminism (center-feminism, grön feminism, etisk feminism och så vidare) och vi har till och med en finansminister som skryter med sitt jämställda hem. Jämställdhet, som för övrigt tycks ha blivit ett lönsamhetsinstrument, något man skapar RUT-tjänster och jämställdhetsbonusar med. För som Tollin har påpekat erbjuder det normkritiska perspektivet inte några egentliga vapen. I stället består de politiska kraven till stor del av principiella uttalanden. Den patriarkala maktordningen, säger man, ska ”stoppas”, ”brytas” eller ”upphävas”. Eller kanske rentav ”synliggöras och analyseras”. Medan männen som grupp måste avstå ”makt”, ”löneutrymme” och ”positioner”. Så där håller man på med ett till synes radikalt språkbruk helt utan udd. För vad kan dessa krav i slutändan resultera i? På sin höjd att något styrsystem ändras inom den offentliga verksamheten.

Tollin är pessimistisk. För henne har dagens feminism alldeles för länge rört sig ”sida vid sida” med en högervåg. Det är ur detta perspektiv knappast någon slump att den borgerliga regeringen kan föra fram sitt RUT-avdrag som samtidens stora feministiska projekt.

Samtidigt, måste man tillfoga, finns det en emancipatorisk grund i feminismen att ställa sig på. Ett radikalt frö som är omöjligt att schackra bort. Men för att det ska kunna gro så måste idén om en feminism bortom höger och vänster överges. Krav behöver utvidgas och tankar spetsas till. För om kravet på ”lika lön för lika arbete” ska ha någon kraft måste det hämta näring ur idén om mindre löneskillnader överlag. Ett krav på flera kvinnor i toppskikten måste utvidgas till ett krav på ökad kontroll över näringslivet. Ett krav på minskad sexuell exploatering av kvinnors kroppar måste utvidgas till ett krav på ett avskaffande av exploateringen av kroppar i arbetslivet i stort, och så vidare. Det sammanhang där kvinnor utnyttjas behöver tydliggöras. Feminismen behöver helt enkelt artikuleras på nytt, återvända till sitt ursprung, precis som alla radikala idéer emellanåt, för att åter bli relevanta.

Publicerad Uppdaterad
3 timmar sedan
Kamala Harris höll på tisdagen sitt första tal i presidentvalskampanjen och lyfte då arbetarrättigheter som en prioriterad fråga. Foto: Ringo H.W. Chiu/TT

Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper

Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera. 

De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.

De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president. 

Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.

Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.

Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.

Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades). 

Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter. 

– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.

Han fortsätter: 

– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.

Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.

Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.

– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.

JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste. 

Aborträtten viktig valfråga för Harris

En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor. 

Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater. 

I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid. 

Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
6 dagar sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad