Snutkaffe

Sista ordet
Foto: Terje Bendiktsby SCANPIX

Att svabba golvet är – i hård konkurrens – den minst roande punkten på arbetsschemat.

   Inte bara för att det är tröttsamt och enahanda. Det är dessutom ett Sisyfos-arbete. Så snart några kvad­ratmeter är avklarade knackar det i regel på dörren och en patrull konstaplar med leriga kängor står redo att klampa rakt igenom alltsammans för att ta sig till caféborden längst in i butiken.

En hjälpsam polis upplyser mig om att jag moppar fel.

”Vattnet är så smutsigt att det ändå inte blir rent. Du drar ju bara runt smutsen över golvet”.
Jag nickar uppskattande, stänger ögonen, tar en giftindränkt pil ur kogret, låter den vila på bågen, andas lugnt, känner in pulsen, finner den inre styrkan, siktar och levererar en perfekt projektil i hennes bakhuvud så den tränger ut genom munnen och spetsar den där kasserade äppelmunken hon just gjort sig i färd med att snaska i sig.

Polisen åtnjuter den yrkesförmån som i folkmun går under namnet ”snutkaffe”. I utbyte mot gratis fika och ett folktomt café låter de bilen skylta tydligt på vändplan så att potentiella kvällsflanörer med hävdelsebehov väljer att pröva krafterna någon annanstans. Denna informella, sicilianskt inspirerade, uppgörelse är för mackägaren en billig försäkring mot att behöva betala det egentliga vaktbolaget för en riktig uttryckning.

Men som ny franchisetagare i livsmedelsbutikbranschen med tillhörande hybris vill man såklart både äta, behålla kakan och kränga eventuella smulor. Snutkaffet innebär förlorad inkomst, heter det. En ny ägare får gärna för sig att damma av skolmatten för att räkna på saken och kommer fram till att denne förlorar hundratusentals kronor varje år och förbjuder personalen att låta polisen slippa undan betalningen. Det tar en vecka, sedan tvingas nattarbetaren – motiverat eller ej – använda sig av störningslarmet vilket kostar en dryg tusenlapp för varje ”enkel utryckningstjänst” och beskyddarkaffet är snart återinfört.

Polisen har alltså tillträde även när butiken formellt är stängd och all handel ska ske genom den särskilda nattluckan. Detta yrkesprivilegium delar de med några andra enligt en inristad hierarki.

Högst upp står polisen. De hälsar pliktskyldigt men håller distansen. De erbjuder sig ofta att betala för kaffet även om de vet att det är en outtalad förmån då det möjligen döljer sig någon sorts yrkesstolthet av att inte öppet erkänna sig alltför korrumperade. Nyexaminerade grön­gölingar kan ibland insistera på att få betala första gången. Sedan har kollegorna genom gliringar eller bara genom att föregå med exempel demonstrerat hur det fungerar utanför klassrum och värdegrundsdirektiv.
Poliser står alltid för sig själva, vid ett eget bord och minglar inte med någon annan.

Näst i rang står ordningsvakterna. De med bricka. De hälsar ofta med illa dold beundran om det finns en polispatrull på plats för att – så snart de gått – högljutt proklamera sitt förakt.

”Det är bara brudar och blattar inom polisen numera. Kvotering, vet du”, säger han som varje invånare inom Stockholms kollektivtrafiknät – särskilt de som omfattas av hans högst godtyckliga definition av ”buset” – bör tacka högre makter för att staten ännu inte utrustat med dödliga vapen.

”Annat var det i Bosnien”.

Allra mest spänt är det direkt efter antagningarna till polishögskolan. De vakter som inte kommit in svär över hur frökenaktig kåren blivit och bedyrar att de egentligen inte ens vill bli antagna. De ville bara testa för att få det bekräftat.
”Nu ska de ta in tjejer i piketen också! Har du hört det?”

”Ja, jag som tjej skulle ju inte direkt känna mig trygg om det var en tjej som dök upp när man kallar på förstärkning”, säger hon som ständigt ikläs rollen som driftkucku, förutom vid de tillfällen hon tydligt understryker riktigheten i någon av patrullens alfahannars påbud.

Till denna grupp kommer också hundförarna. Allmänt kända som instabila, med närmast psykotiska drag efter allt för många långa nätter med bara hunden och matlådan att kommunicera med.

Polisen högst. Sedan ordningsvakterna.

Sedan kommer de vanliga väktarna, rondarna. De som åker ensamma kring i sina bilar och larmar och låser kontor, museer och tunnelbanestationer. Flera av dem är studenter som jobbar extra, könsfördelningen närmare det representativa för samhället i övrigt, liksom bakgrunden. De flesta verkar inte bry sig nämnvärt om att inte placera sig högre i rangordningen men deltar ändå i spelet och faller in i den rådande hegemonins jargong. Bara de vet sin plats så är det ingen som påminner eller tillrättavisar dem.

För nykomlingar inom samtliga led sätter det sig inte alltid i början. Det händer att en ny rondare tar initiativ till en diskussion liksom det händer att en ny ordningsvakt bildar fikabordskonstellation över gränserna. Ordningens upprätthållare är dock snabbt där och ställer det hela till rätta.

Så finns sjukvårdspersonalen, vägarbetarna som jobbar i tunneln nattetid, brandkåren, liksom civi­larna från krogkommissionen (som förvisso är poliser men likväl rör sig i en egen, vida högre rankad, kategori). Dessa är dock mer sällsynta och räknas inte som stående inslag så därför anpassas situationen och strukturen efterhand som de uppenbarar sig.

Längst ner befinner sig taxichaufförerna. De äger inte tillträde till butiken och får fika genom luckan. De kan få använda toaletten om de uppför sig. Många är sympatiska, tillmötesgående och förstående över såväl det formella som det informella systemet. Men inte alla. Här är nattarbetarens makt fundamental och ve den som tar sig några friheter. Ett klassiskt sätt att utmana maktbalansen är att be om att få låna toaletten och sedan i stället för att gå direkt ut ställa sig och fika inne i butiken.
Det gör man dock bara en gång.