”Om man jobbar som vanligt så hinner man”

Sista ordet
Foto: Maja Suslin/Scanpix

Nattarbetarens schema är mer utförligt än dagspassets. Utöver de obligatoriska – ”Städa kundtoaletten”, ”Håll ytor och kassaområde rena”, ”Baka vid behov”, ”Temperaturkontroll av livsmedel” – tillkommer den mer omfattande städningen av butiken, datumkontroller, returnering, storbak – där ”bak” sker genom att frysta bollar, vagt påminnande om något ätbart, byter plats i ugn enligt förinställda program -, rapportera tidningar, dagsavslut i kassorna och totalrengöring av alla maskiner. För varje del finns särskilda föreskrifter, formulerade i käckt mästrande ton.

”Skrubba ordentligt bakom grillen så ingen kund får en oväntad överraskning ”

Det som gör både planering och utförande svårbedömt är den oregelbundna trafiken då nattarbetaren aldrig på förhand kan veta hur mycket folk som kommer avbryta under passet eller kundernas grad av jobbighet.

Chefen, som är en förstående chef, håller med om att schemat kan tyckas späckat men försäkrar: ”Om man jobbar som vanligt så hinner man”

Den som prövat sig för, till skillnad från att ha nöjt sig med att författa schemat, vet att det är en sanning med modifikation. Om föreskrifterna efterföljs finns ingen chans att bli färdig även om det inte kommer en käft under hela natten. Säkerhets- och hygienaspekterna är så snillrikt uttänkta att de ser tjusiga ut på pränt för att hålla livsmedelsverksbyråkraternas diagram fulla av smileys men saknar – liksom dessa – all form av anknytning till verkligheten. Exempelvis säger dessa föreskrifter att personalen ska tvätta händerna noga varje gång efter att ha hanterat kontanter samt att stekbord och ugn, som går på högvarv dygnet runt, aldrig får rengöras med andra hjälpmedel än blött papper.

”Visste ni att den här är den största bakteriespridaren i hela köket!?”

På utbildningen i livsmedelshygien låter kursansvarige pedagogiskt wettextrasan gå varvet runt. Men om arbetsschemat anpassas helt efter säkerhets- och hygienföreskrifterna – som vi fått veta på internutbildningen är det som är ”number one priority” och ”företagets grundpelare” – blev där varken bullar eller intäkter gjorda. Ruljangsen och den så eftersträvade effektiviteten skulle avta relativt snart om personalen desinfekterade nävarna efter varje tjuga.

Detta vet alla inblandade och varken ledning eller personal, om än av olika anledningar, finner det nödvändigt att hålla sig till reglerna.
Men det är viktigt att låtsas.

Innan det är dags att göra plats för nytt luftuppblåst kaffebrödssubstitut är det nödvändigt att ta rätt på det gamla. Efter midnatt måste det som är kvar efter dagen kasseras och ett sträck för varje wienerkrokan, pistaschbulle och kamsnäcka plitas ner i stora kasseringsboken. Alltihop läggs på en stor plåt till framåt småtimmarna för statens väktare att styrka sig med mellan utryckningarna. Nattarbetaren kan såklart äta dem själv också. Det gör man gärna första veckan. Sedan äter man hellre av klistret i verktygslådan.

Annat som daterats, morgon- och kvällstidningar samt livsmedel med streckkod (som noggrant inventeras) ska packas ihop och skickas tillbaka med nyleveranserna vid sextiden. Uppgörelsen är gjord mellan grossisterna som levererar färdiga mackor och mejeriprodukter och företagsledningen att de första köper tillbaka det kasserade till nedsatt pris så inte personalen på endera av företagen ska kunna lägga rabarber på något alls.

Lyckas man försnilla en macka mellan varven så är det oftast värt det så länge man undviker skagenröran som tenderar att utveckla mystiska bubblor efter, och ibland strax innan, bäst-före datum.

Knepen lär jag mig av Anders som byter av med Fanny varannan vecka. En sävlig dalmas som mest lånar chefens dator på kontoret om nätterna där han uppdaterar sitt ansökningsbesked till universitetet och hoppas att de där trettiofyra personerna före honom på reservlistan ska råka ut för olika döds­olyckor inom tiden för de två veckor som återstår tills terminstart. Då och då har han tid över för några livsvisdomar.

”Nyckeln när du kasserar är att höfta ett totalt antal som verkar rimligt”, säger han och drar lite streck på måfå i stora boken. ”Om det sen är si och så många munkar eller si och så många kanelbullar är skit samma så länge totalen verkar okej. Byt färg på pennan då och då för högre känsla av autentiskt”.

I diskhon ligger potatismosmaskinen nermonterad tillsammans med piparna till läskautomaten.

”De där vill du inte ha igång under natten säger jag bara. Plocka isär dom och om nån kommer och beställer mosmeny säger du bara att du håller på och diskar maskinerna så slipper du springa åt massa folk som drygar sig.”

Anders öppnar dörrarna och vinkar in några väktare som väntat utanför. En av dem tar en mugg och går mot läskmaskinen.

”Kolla nu”, viskar han med handen för munnen som om han kliar sig i skägget.

”Helvete! Jävla fittkukjävel!”

Piparna som ligger i diskbadet är de som formar strålarna av läsk när en mugg placeras under. Utan dessa blir det sprinklereffekt. Brun, klibbig coca-cola rinner längs med vaktens skjorta och byxor. Anders vinkar ursäktande.

”Oops. Vi skulle just sätta upp varningslappen. Piparna ligger i disken igen. Det går lite segt. Jag har upplärning i natt”. Han pekar på mig. Vakten sliter år sig ett gäng servetter, frustar besviket och skakar ur munkorgen.

Så snart de gått lutar han sig tillbaka med sin egen mugg Fanta som var den sista som fylldes innan det var dags för disken och knäcker upp en dosa snus ur kylen.

”Ja, fy fan det är sånt där man lever för om natten. Här kommer du långsamt förtvina.”
Någon sorts pestepidemi bryter ut bland Uppsalas studenter. Anders tar sista platsen på Etnologi A och ett tomrum uppstår som måste fyllas.

Nattarbetaren byter skepnad.

Erik Haking

Erik Haking är född 1985 i Enskede och bor i Lund sedan 2010. Medlem i föreningen Arbetarskrivare, student på Författarskolan samt driver bloggen ”Den ömhet du är värd” och med flera års erfarenhet av nattarbete.