Köpenhamns rusningstrafik har nått sin kulmen, längs Torvegade vid Christianshavns Torg trängs bilar med bussar och cyklister. På parallellgatan Prinsessegade råder en omvänd logik, en strid ström av människor går till och från vad som kommit att bli ett av Köpenhamns främsta turistmål. Fristaden Christiania har under drygt fyra decennier varit en naturlig del av många köpenhamnares liv. Ständigt ifrågasatt och hotad, historien om Christiania är en berättelse om en politisk och ideologisk kamp.
Utanför Inkøbscentralen i centrala Christiania har en spontan loppmarknad inletts av en handfull christianiter. Lekplatsen intill är fylld av barn liksom bänkarna av hipsters och till synes livserfarna män med flaska eller cigarett i hand. En strid ström av turister promenerar långsamt förbi och insuper varje rörelse och intryck. Lösdrivna hundar, av vilka ett flertal ligger utslagna i solen, passeras med god marginal i sidled. Christianiten Risenga Manghezi som bjuder in till sitt hem några hundra meter bort talar om turismen på gott och ont.
– En utmaning är att samtidigt som vi vill vara öppna vill vi kunna ha ett privatliv. En del vill ha plank och höga häckar vilket på sätt och vis är emot vår grundtanke.
Vi sitter i en del av Christiania som inte är så belastat. Här är en liten grind som vem som helst kan öppna, men den fungerar som ett hinder. Natasja och Gitte som bor här har ett förslag att de på sommaren då det möjligen blir för mycket turister ska hänga upp underkläder på tork just där man kommer in vilket ska signalera att här är privat. Det är en kreativ lösning som jag tycker är intressant, i stället för plank och häckar.
Året var 1969, eller möjligen 1970. Historierna är många och går i vissa delar isär. Ett plank vid Prinsessegade och Refsalevej som omgärdar ett naturskönt område med en nedlagd militärkasern rivs. Det är en grupp boende i området som bestämmer sig för att den outnyttjade platsen ska fungera som lekplats för kvarterens barn liksom grönområde mitt i staden. Planket byggs snart upp igen av kommun och militär för att åter rivas, ett mönster som upprepas ett flertal gånger kommande år. 1971 rivs planket för sista gången och personer knutna till rörelsen Slumstormarna ockuperar kasernområdet. Det är den för tiden allvarliga bostadsbristen inte minst bland stadens unga, som är en av flera drivkrafter. Snart föds fristaden Christiania vars målsättning är att skapa ett självstyrande samhälle där varje individ fritt tar ansvar för sitt eget liv inom ramen för gemenskapen. Detta samhälle ska vara ekonomiskt oberoende och målet är att undgå fysisk och psykisk förorening.
Allt eftersom fler väljer att engagera sig ockuperas ett större grönområde på båda sidor av den intillliggande kanalen med tillhörande byggnader. Något år efter ockupationens inledning tecknas ett avtal med markägarna inom Försvarsministeriet om betalning för el och vatten samtidigt som folketinget ger fristaden status som ”socialt experiment”, ett ställningstagande som snart ska rivas upp. Härpå följer ett 40-årigt mönster varpå makthavares policy ändras gång på gång. Ironiskt deklarerar christianiter att regeringar kommer och går medan Christiania består.
I skuggan av hot och konflikt organiseras Christianiternas vardag allt mer, delområden med lokalt självstyre växer fram och ett högsta beslutande organ, fællesmødet, formas. Dagis, caféer och arbetsplatser tillkommer liksom en uppsjö av kulturella evenemang. Likaså ses en haschmarknad etableras. Då heroin och kokain introduceras på den danska marknaden ökar antalet tyngre missbrukare som drar sig till området samtidigt som den polisiära närvaron med tillslag och razzior mot droghandeln blir mer frekvent. Allt eftersom missbruket breder ut sig ökar den sociala otryggheten. 1979 ser christianiter sig tvungna att ta saken i egna händer. Försäljning av tyngre droger förbjuds, hasch, cannabis och alkohol exkluderat.
Under 1980-talet blir den inledningsvis dolda haschhandeln mer öppen, det är den organiserade brottsligheten med MC-klubbar i spetsen som sett den relativt riskfria handeln som en kassako. Det visar sig att christianiternas acceptans banat väg för grupperingar vilka fört med sig hot och våld, stick i stäv med fristadens mål. En hårdför polisiär kamp inleds mot försäljarna med våldsamma kravaller som följd. I september 1992 inleder Köpenhamns polis en kampanj där en särskild Christianiapatrull bevakar området dygnet runt. Efter mer än ett års insats ses dock inga varaktiga effekter på handeln.
Under 2001 sker något som ska komma att påverka Christianias förhållande till staten liksom fristadens framtid. En ny borgerlig regering bildas där högerpartierna Venstre och Konservative med stöd av främlingsfientliga Dansk Folkeparti bildar egen majoritet. Fast beslutna att en gång för alla göra upp med sina antagonister uppges normalisering vara målet vilket bland annat innebär individuella ägar- och hyresavtal för de omkring 900 christianiter som bor på området.
Det var för åtta år sedan som Risenga Manghezi avslutade sin masterutbildning utan att finna sig tillrätta på den traditionella arbetsmarknaden. Då en vän bad om hjälp vid en ungdomsklubb på Christiania inleddes en anställning som fortlöpte i tre år. Efter flera års engagemang, dels som ekonomisk huvudansvarig för Christiania och som förhandlare och presstalesman i samband med legaliseringen och friköpet av fristaden, kom han att flytta till området där han bor sedan två år.
– Det är de lokala områdena som bestämmer över vem som får flytta in om ett hus blir ledigt. Förra sommaren var ett hus här bakom oss ledigt. Då kallade man till ett möte och skrev en annons i vår lokala tidning. Efter en visning kallades i stort sett alla intresserade till samtal. Därefter tar områdesmötet ett beslut i konsensus där de närmsta grannarna har lite mer att säga till om än vad de andra har.
Vad som avgör vem som flyttar in varierar men är ofta av praktisk karaktär. Samtidigt är sociala aspekter och ett gediget engagemang för Christiania centralt.
– Det finns olika faktorer, till exempel i detta fall hade området sagt att det ska vara en familj med barn. Ibland då ett hus varit i dåligt skick, har man sagt att de som flyttar in antingen ska ha hantverksmässig bakgrund eller åtminstone ha ekonomi till att rusta upp huset.
Ända sedan Christiania grundades har principerna och beslutsprocessen varit desamma. Under fællesmødet avgörs principiella frågor medan beslut om den dagliga driften avgörs på områdesmöten i de 15 delområdena som alla har autonomi. Därtill hålls återkommande ekonomimöten liksom byggmöten till vilka varje områdes kassör och byggrepresentant har mötesplikt. För samtliga möten, dit alla christianiter är välkomna, ligger konsensusbeslut till grund.
– Konsensus förstås bäst som den bredaste möjliga enigheten, inte som i att en har vetorätt. Vi går väldigt långt för att lyssna till och inkludera alla. Men det går till en punkt då man, om det är en eller två som är emot, låter dessa förklara varför flera gånger och så utförligt de vill. Sedan får man ta ett beslut. Men det finns också många beslut som inte tas då enighet inte uppnås, dessa frågor blir återkommande och diskuteras flera gånger.
Under stora delar av 2010-talet har christianiterna levt under enorm press. Den nya borgerliga majoriteten vill till varje pris normalisera och exploatera området. Med en benhård ideologisk motpart är fristadens framtid verkligt hotad. Då Danmarks högsta domstol i början av 2011, efter en nästan tio års juridisk process, fastslog att de boende inte hade någon äganderätt till Christiania talades det om fristadens upplösning. I april samma år vände sig fristadens förhandlingsgrupp till fællesmødet med ett konkret förslag. Ingångarna till fristaden spikades igen med höga plank, ingen släpptes in eller ut. Ett tre dagars fællesmøde inleddes för att en gång för alla komma fram till ett beslut.
– Att vi stängde Christiania var riktigt viktigt för det gav oss en känsla av att vi stod samman och att oavsett vilket beslut vi tar så tar vi det i gemenskapen. Det var inget enkelt beslut och det var många som hade principiella problem med det men det slutade faktiskt med att fællesmødet fattade beslut i konsensus, det var en stark känsla, säger Risenga Manghezi.
Resultatet blev upprättandet av en fond vilken tilläts köpa omkring hälften av Christianias yta för cirka 80 miljoner danska kronor för att sedermera hyra resterande del för 6 miljoner per år.
– Vi var under hård press. Vi fick ett ultimatum från staten om att vi skulle köpa Christiania eller så skulle det säljas privat till dem som bor här. Vi den tidspunkten var det svårt för Christianiterna att leva med att vi skulle köpa, vi blev eniga om att vi skulle friköpa och inte köpa. När vi säger friköpa innebär det att ingen äger. Varken jag eller någon annan har skulder, bostadskontrakt eller ägarbevis. Det är fonden som köpt Christiania och det är gjort som ett resultat av att staten inte längre hade lust att äga Christiania.
– En sak med det här avtalet som är lite kul är att vi fått ett stadsgaranterat lån för att köpa Christiania. Men om vi en dag, och det här får du gärna citera, om vi en dag inte har lust att betala mer så mister fonden äganderätten vilken då tillfaller staten igen. Då är vi där vi var från början. Jag menar att det är en god idé för staten att hålla sig på god fot med Christiania annars får de Christiania tillbaka och det är det sista de vill ha.
Det var kärleken som fick Allan Lausten att flytta till Christiania och sin blivande frus dåvarande husvagn för 22 år sedan. Allan Lausten som i dag arbetar vid Bykontoret, fristadens tekniska förvaltning, ser hur en lång rad komplikationer dykt upp i samband med avtalet med staten. Bygglovsfrågor som tidigare beslöts under områdesmöten stöter på patrull då majoritetssamhällets regler ska tillämpas. Frågan är om fondens juridiska ansvar gentemot staten kommit att blir ett hinder.
– Ja helt klart, det är det inga tvivel om. Det dämpar nybyggnationen i hög grad för att det kommer en massa nya myndigheter, åtminstone nya för Christiania, som alla har något de gärna vill ha sagt och lagar som de vill implementera. De vill gärna att Christiania passar in i deras system och många gånger passar vi inte in i detta system.
Allan Lausten anser att många Christianiter upplever vardagen efter avtalet som besvärlig och bakvänd. Irritationen över statens inblandning är påtaglig och känslan av att myndigheterna inte litar på Christianiterna egna förmåga finns alltjämt där. Likväl är viljan att ge avtalet en chans utbredd.
– Generellt anser jag att de flesta christianiterna accepterar avtalet och säger att låt oss försöka och tro på att vi hittar en väg. Jag upplever uppbackning om att folk vill vara, men bara på premissen att de känner igen det Christiania vi är stolta över.
Statens intresse i avtalet ses som självklar. Med Christianiafonden har en officiell part etablerats, ett begrepp att förhålla sig till. Kollektivet har ersatts av en juridisk person, om än i kollektiv form, att sända till domstol eller ge böter om något byggs regelvidrigt. En juridisk rävsax kan tyckas, likväl ett avtal som vilar på otrygg grund vars långsiktiga framtid Allan Lausten betvivlar.
– När jag funderar över vilken fördelen med fonden är har jag ärligt talat svårt att se den. Det har jag haft sedan starten, men jag stödde förslaget solidariskt då det var stor uppbackning kring det. För om det är den vägen vi ska gå följer jag så klart med, men jag har vädrat min oro under processen och i förhandlingarna varit en av de som representerat dem som ansåg att avtalet inte var tillfredställande utan kunde bli mycket bättre.
Avtalet föddes ur en enorm press, fristadens existens sades mer än någonsin tidigare vara hotad. Behovet av trygghet var stor, en trygghet som inte nödvändigtvis infriats.
– Jag har alltid trott på att jag kan leva min dröm här ute. Jag har inte låtit mig styras av rädslan att bli utslängd. Visst jag har bott i ockuperade hus i Köpenhamn tidigare under ockupationsvågen och har upplevt det som sker då man slängs ut, det är en våldsam handling. Men omvänt har jag en tro på att det är systemet som är rädd för att vi kämpar för andra värderingar. De är i grunden det som det handlar om. Vår hållning är att det inte är pengars makt utan mänskliga relationer som ska bära samhället. Det handlar inte heller om att äga utan om att bruka.
En konsekvens av avtalet är stärkta ekonomiska och juridiska band mellan christianiter. För även om ingen på pappret äger någonting är fonden och dess ekonomi ett gemensamt ansvar.
Vad händer om någon vägrar att betala hyra och ockuperar sitt hus?
– Ja vad händer då? Då gör de bara det, inte mer. Vi har tre rätt roliga exempel, det var tre personer som valde att stå utanför avtalet med staten. De får sköta sig själv utan att betala till Christiania. Vi tycker så klart att det är lite märkligt för de har haft barn på våra förskolor. Det blir en social press på dem och något som vi diskuterar på våra möten. Visst har någon sagt att vi borde slänga ut dem, men det ska finnas plats även för dem. Samtidigt vill vi så klart förstå varför de har denna hållning och vilket problem de har som de inte kan lösa tillsammans med oss andra. De kommer till oss och vill ha stöd och hjälp, men samtidigt vill de inte betala eller understödja gemenskapen. Det blir en paradox att bo på en plats där man vill ha fördelarna men inte betala för sig. Därför är det också viktigt för oss på Christiania att betala skatt för att ta del av välfärden.
Att aldrig hamna i en beroendeställning gentemot staten har genomsyrat Christianias historia. Fristadens förskola, som uppfyller alla kriterier för kommunalt stöd, vägrar att ta emot bidrag. Vikten av att hantera och finansiera allt från avfallshantering till parkskötsel och avloppsrenovering på egen hand är central. På vilket sätt nuvarande avtal ska komma att påverka detta beroende är i dag oklart. Klart är emellertid att kampen fortsätter dag för dag.
