Det ofria arbetet

Bokrecension
Folke Fridell var en orädd syndikalist och kaxig debattör med ovänner till vänster och till höger.
Foto: Curt Jonasson / SCANPIX

Arbete. Ett laddat ord. Ett ord med miljoner synonymer och laddningar. Ett hatkärleksord. Men för författaren Folke Fridell var saken klar. Arbete har inget egenvärde. Det är inte en källa till stolthet. Han för krig. Mot arbetet. Mot maskinerna. Mot arbetsgivaren. Mot sina kollegor också för den delen.

Jan Ewert Strömbäck berättar i Folke Fridell och arbetets ofrihet om ett författarskap som inleddes 1945 och avslutades 24 böcker senare 1984. Han ger en bild av en solitär. En orädd syndikalist och kaxig debattör med ovänner till vänster och till höger. En av den tidens beska droppar som ifrågasatte själva grundvalarna för vår existens. Vikten av ett arbete. 

Vi skymtar kulissen, ett Sverige som klarat sig förhållandevis bra ur krigen. Som ruskar på sig och vill börja arbeta. Grottekvarnarna växer fram. Industrialiseringens nav. Det är folkrörelsestämning i landet. Och Folke Fridell dyker upp.

Alla vet i dag vad en ”hoppjerka” är. Riktigt lika känd är inte begreppets upphovsman, Folke Fridell. En historielektion är nog på sin plats. 

Fridell föddes i Småland 1905 som son till soldaten, brevbäraren och skräddaren N. G Fridell och sömmerskan Ida Kristina Johansson, som sista barnet i en skara av 13 och kom att gå i skolan sammanlagt tolv månader under sitt liv. I nästan 29 år arbetade han på en yllefabrik. 1945 tackade han grottekvarnen för sig och blev författare på heltid.  

Han ville berätta om hur det var att vara en ”maskinslav”, en ”maskinproletär”. Att vara drabbad av överhetens ”maskinreligiositet”. Ord som kanske känns klumpiga i dag. Eller? Maskinerna kanske symboliserar det vi nu kallar marknadskrafterna. Och vad händer om man korsar ”hoppjerka” med ”arbetslinjen”?
 

Jan Ewert Strömbäck skriver om en människa som upptäcker hur olika våra liv kan se ut och hur olika vi värderas. I hans världsbild fanns det mycket kvar att önska innan vi alla fått vårt rättmätiga värde. Det berättas i Tack för mig Grottekvarn om grabben som tidigt fick lära sig vad överklass betyder och hur pennalism kan kännas om man är liten och tunn till växten. Och om en taylorism som innebar att för maximal effektivisering i fabriken, blev resultatet för arbetarna maximal uttråkning, fördumning, förslitning och förtryck. I grottekvarnarna fanns det inte plats för personliga utvecklingssamtal. Här förväntades livet följa ett löpande band, konformt och specialiserat. 

Folke Fridell blir läsarens vägvisare i en ideologisk vandring genom Sverige. Hans olika verk följer en snitslad bana. Strömbäck presenterar några av dem i boken. Han tolkar Fridells ursinne över arbetets uppenbara ofrihet. ”Maskiner förslavar. Makt korrumperar och det är inte det abstrakta folket, utan de konkreta individerna som kan genomföra en frigörelse.” 

Men egentligen handlar boken inte så mycket om Fridell som om vårt Sverige och vårt arbete. Det är vårt arbete som ger oss den största delen av vårt identitet. Det är skyddet mot fattigdom, osynlighet och sysslolöshet. Vår garanti för respekt. Men så har det inte alltid varit, skriver Strömbäck. Det fanns en gång då det var fint att inte ha ett arbete. Man tyckte synd om de stackare som måste svettas över sina ok. Fjärran var då tanken att det bakom varje arbetslöshetsöde skulle dölja sig lättja och slöhet.

Det som kan saknas i så väl författarens som berättarens perspektiv är blicken utåt. Vi har i dag knappast möjlighet att skapa en isolerad ideologi för hur arbetet ska värderas och bedrivas i Sverige. Vi är i händerna på världen, på det globala. Kanske inte helt självklart under efterkrigstiden som Fridell skriver om. Men man blir nyfiken på varifrån han fick sin inspiration. Vilka strömningar som nådde in över landets gränser, till den som nästan helt saknade skolning. 

För att göra denna recension rättvisa borde jag läst alla hans verk. Jag erkänner nu att jag bara avverkat två. Men jag minns hur jag charmades av den argsinta energin och det illa dolda klasshatet. Av att böckerna borrade rätt in i frågan om kapitalismens betydelse och klargjorde behovet av en ekonomisk demokrati, samtidigt som de diskuterade rätten till människovärde och synliggjorde relationer mellan oss.

Det är en paradoxernas man som Strömbäck beskriver. En politisk fackkämpe som talar om individens ansvar. En ensamvandrare som fruktar den ökade alienationen. En ilskans skribent som kan hemfalla åt sentimentalitet. En man och ett författarskap som kanske i och med detta besitter de kvaliteter som gör honom värd att läsa. Då. Nu. Och i framtiden.