De är kanske Göteborgs mest romantiserade arbetare. Men den goa stämningen innanför id-kontrollen på Indiska oceanen 11 grumlas av en osäkerhet. Vilka blir konsekvenserna av hamnens privatisering? Kommer blixtarna någonsin få fast anställning? Och vad innebär avregleringen i Sydeuropa?
I kafeterian på hamnterminalen Älvsborg Ro/ro sitter två gäng vid två olika bord och tjôtar över en kopp kaffe. Den ena gruppen är de fast anställda, den andra är blixtarna, hamnarbetare som i många fall har arbetat här i flera år men på andra villkor än de fast anställda.
– Men det har blivit en bättre gemenskap nu, vi sitter ofta ihop, säger Cuneyt Önal.
Han började arbeta i hamnen som blixt för 15 år sedan. Nu är han 35 år och fast anställd på roro-terminalen sedan 1999.
Blixt är en unik arbetsform i hamnen med relativt få skyldigheter och relativt få rättigheter. Blixtarna är timanställda och anmäler sig till olika arbetspass, för att därefter bli tilldelade jobb efter ett turordningssystem och efter formell kompetens.
Erik Helgeson är förtroendeman för Svenska Hamnarbetarförbundet i Göteborg och själv blixt sedan åtta år tillbaka.
– Det är en hög grad av otrygghet, vi är bara anställda när vi blir uttagna för jobb.
Samtidigt tycker han att det speciella turordningssystemet har sina fördelar.
– Vi är inte lika exponerade för godtycke, vi hävdar regelverket som är heligt och det blir svårare för arbetsgivaren att premiera eller bestraffa någon. Men det finns ingen bortre gräns, vi blir aldrig inlasade, säger han.
Hamnarbetet är konjunkturkänsligt och när det blir mindre volymer i hamnen är blixtarna de som drabbas först.
– Från en dag till en annan kan man gå från en stabil inkomst till a-kassa. De nuvarande deltidsreglerna är ett problem, ibland har man knappt råd att arbeta i hamnen, menar Erik Helgeson.
Men för arbetsköparna är blixtarna en välbehövlig buffert för att bemöta konjunkturens svängningar.
– Ena stunden minskar arbetet, nästa ökar det. Det är marknaden som styr, säger Terje Sand, headplanner på Älvsborg Ro/ro.
Klockan har hunnit bli 11.00 och det är dags för uppstartsmöte på Älvsborg Ro/ro:s kontor.
– Bra jobbat i går!, berömmer vikarierande förman Daniel Billic.
Samtidigt höjs några irriterade röster över gårdagens arbetsbelastning. Cuneyt Önal, eller ”Turken” som han kallas av sina arbetskamrater – det är en hjärtlig men rå jargong i hamnen och nästan alla har smeknamn – berättar vad det handlar om:
– I går skulle vi ha en bra dag med lagom mycket att göra men så blev det inte, vi kan inte styra över trailrarna, och arbetsgivaren har rätt att förlänga oss med en garantitid på en halvtimme per dag plus en timme per vecka.
Som många andra hamnarbetare jobbar Cuneyt Onal skift. Denna lördag är hans arbetstid egentligen 10.45–19.45. Men eftersom det var svårt att få tag på blixtar började han redan klockan sex i morse. Trots övertidsersättning hade Cuneyt, precis som Erik Helgeson, gärna sett att situationen var annorlunda.
– Vi vill ju ha fler fasta gubbar, det är en helt annan trygghet i att vara fast anställd.
Förman Daniel Billic fortsätter mötet med att gå igenom vad som ska lossas och vad som ska lastas och delar därefter ut scheman över dagens arbetsfördelning. Cuneyt Önal har för dagen fått rollen som assisterande, vilket innebär att han kommer att vara förmannens ögon på båten, hjälpa self-drivers att köra av båten och lokalisera trailers.
Hamnen i Göteborg är Nordens största med terminaler för energi, bilar, roro, containrar och passagerare. Varje år har hamnen 11 000 fartygsanlöp och nästan en tredjedel av Sveriges utrikeshandel går via Göteborgs hamn.
På roro-terminalen omsätts varje vecka omkring 5 000 trailers, 1 000 SECU-boxar för transport av papper och 700 kassetter. Men lasterna har inte kommit upp i samma volymer som innan finanskrisen.
I år väntas sex till sju hamnarbetare gå i pension, det är osäkert om avgångarna kommer att ersättas.
– Det blir inga fler nyanställningar förrän volymerna ökar. Bilvolymen är inte alls den samma längre och pappret har vi sett i flera år att det har gått ner, även om det till viss del har balanserats upp av trailervolymen, säger headplannern Terje Sand.
Samtidigt har inga fast anställda tvingats gå de senaste åren. Lågkonjunkturen har lösts genom schemaändringar, färre timmar för blixtarna och naturliga avgångar som inte ersatts.
Cuneyt Onal lämnar kontoret och tar bilen ned till kajen där en blombåt från Immingham ligger inne för lossning.
På andra sidan Göta älv syns Sjöfartsmuseet och sjömanshustrun som minner om gamla tider då hamnen var full av stuveriarbetare, tegellossare och kolbärare. Ångbåtarna har för länge sedan bytts ut mot maskindrivna fartyg och hamnarbetarna som surrade lasten har ersatts av truckar och sattbockar. Men doften av salt och scenen med måsarna som cirkulerar över båten är den samma.
– Det är fantastiskt att jobba i hamnen, men det är också ett tufft jobb. Nu är det gott väder men det är inte så varje dag. Väderleken kan vara ganska tuff och man fryser mycket. Folket man jobbar med, hamnarbetarna, det är de som gör att det är roligt, säger Cuneyt Onal.
Boom boom, smäller det till varje gång en maskin åker av och på landgången för att lasta av båten. Efter ett snack med rampvakten Patrik Lutström, som står på kajen och vinkar av och på truckar och SECU-maskiner, går Cuneyt Onal ombord på båten för att se om någon av kollegorna behöver hjälp.
Lasten kan innehålla allt från Volvodelar till fyrverkeripjäser, men i dag avslöjar odören att det finns något annat i kassetterna. Sopor.
– Känner ni hur det luktar? Man mår ju illa, säger Cuneyt Onal, när vi går in i båten.
Samtidigt trampar reportern i ett av de många hålen på däcket och sörjigt vatten sipprar in i skon.
– Oj, hur gick det? Jag skulle ha varnat er för pottorna tidigare. Det är så mycket som kan hända om man inte är försiktigt, man måste vara uppmärksam hela tiden, säger Cuneyt Onal.
Hamnen är en farlig arbetsplats. Maskinerna väger ton och säkerhetstänket är enormt viktigt.
Enligt Arbetsmiljöverket anmäldes 45 arbetsolyckor med sjukfrånvaro år 2012 i branschen hamngodshantering. Fallolyckor och olyckor med transportutrustning, främst truck, dominerar bland hamnarbetarnas anmälningar.
– Jag har sett jädra mycket olyckor. Dödsfall har förekommit, jag har inte sett någon själv, men jag har vetat vem det handlat om och hur det har hänt. Andra gånger har det sett farligt ut för stunden men det har klarat sig. Man måste vara vaken, säger Cuneyt Onal.
Han har själv inte skadat sig i någon arbetsplatsolycka men har haft andra arbetsrelaterade problem. Under de tio år som han jobbade natt mådde han stundtals rätt dåligt.
– När jag jobbade natt var jag en helt annan människa, jag blev mer aggressiv och var sur. Men både företaget och facket är bra på att hitta lösningar. När jag inte klarade natten fick jag byta till dagspass.
Ryggont och hälsporre är andra problem som Cuneyt Onal har dragits med, och han är inte ensam. Belastningsskador är vanliga bland hamnarbetare.
– De flesta gubbar har haft ont i ryggen. Om man vill hem i tid eller är stressad kör man kanske lite fortare och då kan man få lite ont i ryggen. Det är långa dagar, säger han.
Han går fram till en av truckarna för att koppla ihop sattbocken med lasten, det här är egentligen en arbetsuppgift för ”rosi”, men som assisterande hugger Cuneyt Onal i där det behövs.
– Samarbete är jätteviktigt i det här jobbet, man hjälper varandra, annars går det inte att jobba, säger han.
På containerterminalen bredvid roro-terminalen varvar Emma Alexandersson truckkörning med arbete i kranbenet, eller tallyt som det också kallas.
– Jag arbetar på fartygssidan och kör containrar till kranen med grensletruck, eller så sitter jag i kranbenet och talar om för krangubben eller grensleföraren vad de ska hämta och vad de ska lasta, förklarar hon.
Tills för några år sedan arbetade både Emma Alexandersson och Cuneyt Önal för Göteborgs kommun, men 2009 började hamnen delas upp i olika kommunala bolag. Allt eftersom har driften av hamnarna privatiserats. Det började med att Logent Ports & Terminals köpte upp bilterminalen, sedan tog DFDS och C.RO Ports över driften av roro-terminalen och sist gick containerterminalen till APM Terminals, som är en del av Maersk-koncernen.
För Emma Alexandersson har uppdelningen av hamnarna inneburit ett mer monotont arbete.
– Förr var det mer variation i arbetet, nu när det har sålts ut blir det mer att man gör samma sak. APM tog över driften i januari men redan för två år sedan när vissa delar privatiserades blev det mer slentrian, säger hon.
Hennes arbetsledare, Leif Augustinsson håller med.
– APM vill modernisera och standardisera så mycket som möjligt, säger han.
Vilka andra konsekvenser privatiseringen kommer att få är för tidigt att säga, säger Erik Helgeson på Svenska Hamnarbetarförbundet.
– Det är ett ensidigt fokus på pengar och på att öka vinsten. Vi är oroliga för vart vi är på väg och vi är oroliga för de vinstkrav som bolagen har, säger han.
Samtidigt har han en stor tilltro till den fackliga rörelsen och är säker på att Hamnarbetarförbundet kommer att reda ut de problem som eventuellt uppstår.
– Vi har en stark fackförening och är ett stridbart arbetarkollektiv.
Ett annat orosmoln är det senaste årets händelser i Sydeuropa. För att krisdrabbade länder som Portugal ska få nödlån har EU ställt olika krav som ska öka landets stadskassa. Bland annat vill de se ett direktiv där monopolsituationen i hamnen försvinner.
– De vill avskaffa yrkeskategorin hamnarbetare och skapa en intern konkurrens mellan hamnarbetare och olika bemanningsföretag, säger Erik Helgeson.
– I krisens spår blir de mer och mer modiga med att attackera hamnarbetarnas arbetsvillkor. I Portugal, Italien, Grekland och Cypern försöker man tränga undan hamnarbetare med kollektivavtal och ersätta dem med billigare arbetskraft.
Erik Helgeson är rädd att den säkerhet som fackförbunden har arbetat för i så många år kommer att få stryka på foten om priset får styra över vilka som anställs.
– Det kommer att bli betydligt fler arbetsplatsolyckor om de lyckas etablera
en intern konkurrens på kajen. I Pireus i Grekland finns sex olika bemanningsfirmor som konkurrerar internt, de billigaste behålls. Det är sjuka drivkrafter, stressen leder till att man slarvar med arbetsregler, säger han.
Hamnarbetarförbundet är känt för sitt internationella engagemang och under förra året gick arbetarna ut i strejk mot EU-kommisionens avregleringar av hamnarna. En annan internationell fråga som uppmärksammats nyligen är hamnarbetarnas arbetsvillkor i Hong Kong. I mars strejkade bemanningsanställda för högre löner och bättre arbetsförhållanden där.
– Det är hoppingivande. Asien har varit vårt sorgebarn, vi har inte lyckats bygga ett solidariskt nätverk där tidigare, en strejkrörelse i Sydostasien och Kina hade varit väldigt mäktigt, säger Erik Helgeson.
Utanför kontoret på containerterminalen sätter Emma Alexandersson på sig skyddshjälmen med öronkåpor. Det är dags att åka ned till hamnen för att se hur det går med lossningen. Hon kör förbi tullen, järnvägen och tomparken med containrar innan vi når kajen. Här lastar grensletruck nummer 614 av containrar från fartyget som ligger inne för lossning. Det är den trucken som Emma kör i dag, men eftersom det är ett tufft arbete varvar hon och en kollega passen på 1,5 timme.
– Nacke och axlar tar väldigt mycket stryk, det vibrerar hela tiden i hytten eftersom det är ett dåligt underlag när de bygger om hela tiden. De som jobbat länge, speciellt kranförare, har problem med axlar och nacke, säger hon.
För att orka med det stundtals tunga arbetet försöker hon träna så mycket som möjligt på gymmet som finns i APM:s lokaler.
– Det är viktigt att träna överkroppen. Ibland surrar vi och det är tungt, speciellt om man är tjej.
Emma Alexandersson är 28 år och började arbeta som bilhamnsblixt 2004, två år senare fick hon fast anställning.
– Jag trivdes med en gång i hamnen, men att arbeta som blixt var väldigt ovisst, man kunde aldrig bestämma något eftersom man kanske skulle jobba, säger hon.
– När jag blev fast anställd i hamnen och med i ett gäng tog de hand om mig, det var toppen! Man lär sig bäst från de gamla gubbarna som är erfarna.
Hon är ensam kvinna på sitt skift, en av få kvinnor i branschen. På de tre terminalbolagen i Göteborgs hamn arbetar ungefär 600 fastanställda och 160 blixtar, knappt 70 av dem är kvinnor. Men Emma Alexandersson upplever det inte som ett problem att vara i minoritet.
– Det är ett mansdominerat yrke, men vi är ett gott gäng, det är goa gubbar allihop och det är aldrig någon som har varit taskig mot mig.
Faktum är att de ”goa gubbarna” är den främsta anledningen till att hon vill jobba kvar i hamnen.
– Det bästa är kamratskapen. Det blir som ens vänner.
