Film

Polyamorös sexploatering från Socialstyrelsen

Vanessa Hudgens, Ashley Benson, James Franco, och Selena Gomez, skådespelare i Spring Breakers. Foto: Scanpix

Läraren talar om Double V (som i Victory)-kampanjen under andra världskriget – dubbel seger för svarta amerikaner; över fascismen i kriget och över rasismen på hemmaplan. Han talar om hur medborgarrättsrörelsen växte ur krigsupplevelserna, hur svarta män som riskerat livet på slagfälten vägrade komma hem till en tillvaro som andra klassens människor. Kriget svetsade samman […]

Läraren talar om Double V (som i Victory)-kampanjen under andra världskriget – dubbel seger för svarta amerikaner; över fascismen i kriget och över rasismen på hemmaplan. Han talar om hur medborgarrättsrörelsen växte ur krigsupplevelserna, hur svarta män som riskerat livet på slagfälten vägrade komma hem till en tillvaro som andra klassens människor. Kriget svetsade samman ett kämpande kollektiv.

Men Double V-kampanjen var också ett konservativt svar på ett krig på hemmaplan, ”raskriget”. Svarta arbetare, kvinnor och män, strömmade norrut för att jobba i vapenfabrikerna. I överbefolkade städer uppstod spänningar mellan etniska grupper. ”Rasupplopp” skakade Detroit och New Yorks Harlem 1943. Då lanserades Double V-kampanjen för att bygga krigsmoral och förhindra att detta ”inbördeskrig” skapade ett alltför radikalt kollektiv. Systemet kunde förändras inifrån, när nu kriget tvingade det vita majoritetssamhället att öppna upp för nya former av deltagande för svarta amerikaner.

Studenterna lyssnar inte. De ritar könsorgan och drömmer om orgiastiska fester på Floridas stränder. Vårlovet, Spring Break, står för dörren. Medborgarrättsrörelsens historia rör dem inte och Harmony Korine insisterar inte heller på den. Föreläsningen håller på i bakgrunden och bara brottstycken når oss på ljudbandet. Men historien om Double V både förebådar filmens tema – våld som skapare av samhörighet, konstruktion genom destruktion, frigörelse som kollektiv akt – och sätter det samtidigt i ett historiskt perspektiv. För drivkrafterna bakom den orgie av våld, sex och droger som filmens unga, vita, kvinnliga huvudpersoner ger sig in i skiljer sig trots allt inte så mycket från dem bakom medborgarrättsrörelsen: strävan efter frihet, jämlikhet och gemenskap. Men om åren efter världskriget trots allt var en tid då dörrar öppnades för underprivilegierade grupper, så stängs de nu i ansiktet på arbetarklassens och till och med medelklassens unga.

Brit, Candy, Cotty och Faith är barndomsvänner och går på samma college beläget i en av alla dessa karaktärslösa amerikanska landsortshålor, bestående av en mack, en snabbmatsrestaurang och en motorväg däremellan. Deras familjebakgrund går filmen inte in i detalj på, men här studerar definitivt inte barnen ur landets övre skikt i alla fall. I de sunkiga studentrummen langas crackpiporna runt och alkoholen hälls rakt ner i halsen genom plastslang. I collegets kyrka uppmanas studenterna att i stället bli höga på Jesus. Tristessen och hopplösheten hanteras med en jakt på nästa rus, helt enkelt.

Visionerna om att få ut något mer än så här av livet inskränker sig till drömmen om en vecka eller två i solen, en dröm som kan vara svåruppnåelig nog. Huvudpersonerna saknar pengar till resan så de tuffa tjejerna, Brit, Candy och Cotty, rånar en restaurang med vattenpistoler och en slägga. De klarar sig, men väl i Florida åker de i stället fast i en knarkrazzia. Alien, en lokal gangster och rappare, betalar borgen för dem. Faith åker hem. De tre andra ansluter sig till Alien och begår en serie rån för att hålla festen vid liv, tills Cotty blir skjuten i armen av Aliens tidigare gangsterboss. Också Cotty tar bussen hem, medan Alien, Candy och Brit dras till varandra sexuellt och, höga på sex och droger, bestämmer sig för hämnd.

I unga och spännande amerikanska vänstertidskriften Jacobin (13/5 2013) jämför recensenten Joe Pinsker Spring Breakers med Baz Luhrmanns The Great Gatsby (till den senares nackdel). Båda filmerna handlar om ”den amerikanska drömmen” och karaktärerna drivs av ”en liknande längtan” efter ett liv i överflöd, menar Pinsker. Men han missar en avgörande detalj. Jay Gatsby strävar efter att bli rikare än alla andra, bygga det pampigaste palatset och på så sätt vinna tillbaka den överklasskvinna han älskar. Gatsby förkroppsligar den amerikanska drömmen, vulgärindividualism och monogami. I Spring Breakers poängteras oupphörligen viljan att uppgå i den dansande massan, längtan efter gemenskap. Och när en kärleksrelation utvecklas är den polyamorös. Kamratskapet bevaras i sexualiteten.

Visserligen gör Korine helt klart att de berusade orgierna huvudsakligen är en falsk gemenskap, destruktiv och förnedrande. Emellanåt är han så övertydlig och allt är så sunkigt i monokrom slowmotion att det skulle funkat som varningsfilm från Socialstyrelsen eller Systembolaget om det inte vore för nakenheten, alla dessa unga kvinnokroppar. Men längtan efter ett liv i polyamorös, universell gemenskap förblir äkta. Och det är en längtan som står i stark kontrast till Gatsbys amerikanska dröm.

Harmony Korine har alltid delat folk. Sexploatör eller samhällskritiker? Moralist eller profitör på misär? Själv tycker jag han är alltihop i omgångar. Det går liksom inte att reducera hans filmer. Det som är bra förblir bra, trots att mycket är tvivelaktigt.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga