Den 9 april 2004 ringer telefonen på McDonalds i Mount Washington, en stad med drygt 13 000 invånare i delstaten Kentucky. En manlig röst presenterar sig som polisofficer och berättar för den medelålders personalchefen Donna Summers att han fått in en anmälan om stöld mot en av hennes anställda. Han ger en vag beskrivning av en ung, slank, vit kvinna. Summers drar slutsatsen att det måste röra sig om 18-åriga Louise Ogborn, den enda som kan stämma in på signalementet. Mannen förklarar att han inte har några poliser att skicka just nu och därför behöver Summers hjälp. Han får Summers att ta med sig Ogborn in på kontoret där hon övertalas att klä av sig naken så att Summers kan söka igenom kläderna efter de stulna pengarna. Därefter ber mannen Summers avlägsna Ogborns kläder från rummet så att de kan överlämnas till polisen. Ogborn får ett förkläde att skyla sig med. Här någonstans nämner uppringaren också att Ogborn kan vara inblandad i en knarkhärva, samt säger sig ha klartecken från Summers chef för proceduren. Han pratar också direkt med Ogborn och hotar henne bland annat med att hon kan förlora jobbet om hon inte samarbetar. Ogborns mamma är vid dålig hälsa och har nyligen blivit arbetslös, varför detta vore katastrofalt för hela familjen.
När Summers måste återgå till arbetet och inte heller kan undvara någon annan ur personalen övertalar den falske polisofficeren henne att ringa efter fästmannen Walter Nix. När Nix anländer eskalerar övergreppen. Ogborn tvingas dansa och utföra svikthopp naken. Hon blir smiskad av Nix när hon glömmer att säga ”sir” eller ställer för många frågor. Slutligen pressas hon till att genomföra oralsex på Nix. Allt enligt ”polismannens” instruktioner. När Summers med jämna mellanrum kommer in i rummet slänger Nix snabbt åt Ogborn förklädet, men det framkommer av övervakningskamerans bilder att Summers vid åtminstone ett tillfälle måste ha sett att Ogborn var naken. Ändå reagerar hon inte på detta och inte heller på en gråtande Ogborns böner om hjälp. Det blir slutligen vaktmästaren Thomas Simms som slår larm när han ombeds ta över vakten. En kontrollringning till Summers chef visar att denne inte har en aning om vad som pågår.
Episoden i Mount Washington var inte den enda i sitt slag. Sedan det tidiga 1990-talet hade ett sjuttiotal liknande fall rapporterats, där unga kvinnor, i ett fall en flicka på 14, manipulerats in i sexuellt förnedrande situationer. Strax efter samtalet till Mount Washington upptäckte den riktiga polisen att det telefonkort som använts vid uppringningen köpts av en fängelsevakt bosatt i Florida. I hans hem hittades ett annat telefonkort som använts vid flera tidigare fall. Han nekade dock till alla anklagelser och friades så småningom i brist på mer konkreta bevis. Men samtalen upphörde.
Att mannen bakom telefonsamtalen valde snabbmatsrestauranger som McDonalds, Wendys och Taco Bell var ingen tillfällighet. Här arbetar unga människor med obefintlig anställningstrygghet i en strikt hierarki. Alla arbetsmoment är hårt reglerade. Den kanadensiske sociologen Ester Reiter jobbade i tio månader på Burger King innan hon skrev boken Making Fast Food: From the Frying Pan into the Fryer. Hon drar slutsatsen att den egenskap som värderas över alla andra hos de anställda i snabbmatsindustrin är lydnad. Maten tillverkas enligt löpande bandprincipen i en process som är medvetet konstruerad för att eliminera alla egna beslut. Arbetarna blir helt enkelt ”bihang till maskineriet”, sade Reiter i en kommentar till fallet. ”De är tränade att säga och tänka: ’Kan jag stå till tjänst?’”, tillade före detta FBI-agenten Dan Jablonski, som jobbat med utredningen (The Courier-Journal 9/10 2005). Säkerligen bidrog denna ”träning” till att både Summers och Ogborn fann sig i sina beordrade roller.
Förövaren valde dessutom att inrikta sig på småstäder i den amerikanska södern och mellanvästern, där konservatism och auktoritärt patriarkal barnuppfostran sannolikt ökade offrens mottaglighet. ”Mina föräldrar lärde mig att när en vuxen säger åt dig att göra något så gör du det utan diskussioner”, sade Ogborn själv i en tv-intervju med ABC. Det är en attityd som också passar in i det mönster för barnuppfostran som sociologen Annette Lareau skrivit om i boken Unequal Childhoods: Class, Race, and Family Life, enligt vilket den amerikanska arbetarklassen i långt större grad än medelklassen uppfostrar sina barn till att lyda vuxna blint. Det måste påpekas att Ogborns attityd inte har något med bristande intelligens att göra. Hon var duktig i skolan och hade planer på att studera medicin.
I termer av klass, kultur och arbetsplatsens ideologi valde förövaren perfekta offer. Han genomförde dessutom samtalen med en psykologisk skicklighet som påminner om det tillvägagångssätt som den amerikanske psykologen Stanley Milgram använde sig av när han genomförde sitt berömda lydnadsexperiment i början av 1960-talet. I ljuset av Förintelsen och den pågående rättegången mot Adolf Eichmann ville Milgram testa i vilken utsträckning auktoriteter kunde förmå människor att begå handlingar som stred mot deras moraliska övertygelser. Hur trovärdigt var det när en man som Eichmann hävdade att han ”enbart” lytt order?
I Milgramexperimentet trodde sig försökspersonen ta del i ett experiment avsett att utforska relationen mellan smärta och inlärning. Som ”lärare” skulle han (de var alla män) ge en elchock åt en ”elev” för varje felaktigt eller uteblivet svar från ”eleven”. För varje gång blev stöten starkare. ”Läraren” trodde att ”eleven” var den egentlige försökspersonen och att rollerna dem emellan fördelats slumpmässigt. Han fick dessutom veta att ”eleven” led av ett hjärtproblem. I själva verket gavs förstås inga elchocker utan ”eleven”, som placerades i ett annat rum, låtsades reagera på den tänkta smärtan genom att klaga allt högre för varje nivå, banka i väggen, påtala sitt hjärtproblem och slutligen tystna helt. Det hela skedde under ledning av en auktoritetsperson i vit labbrock vars order ”läraren” var instruerad att följa.
När en försöksperson gav uttryck för att vilja avbryta försäkrades han först om att han inte på något sätt skulle hållas ansvarig för några följder. Därefter uppmanades han av experimentledaren att fortsätta med hjälp av fyra successivt uttalade fraser med tilltagande karaktär av ordergivning, från ”vänligen fortsätt” till ”du har inget val, du måste fortsätta”. Milgrams kollegor och studenter hade på förhand gissat att bara en mycket liten andel ”sadister”, mellan 0 och 4 procent av försökspersonerna, skulle fullfölja experimentet och utdela den sista stöten på 450 volt. Det visade sig att 65 procent gjorde det (26 av 40) trots att många av dem visade starka tecken på stress och trots att samtliga deltagare vid något tillfälle ifrågasatte projektet.
Craig Zobels film är närmast en modell för hur Milgramexperimentets logik ligger inbyggd i den moderna arbetsmarknadens DNA. Det är ingen dokumentär, men en sorts kombination av psykologisk thriller och dramadokumentär. Snabbmatskedjan har döpts om, liksom huvudpersonerna. Men av allt att döma kommer Compliance (titeln betyder ungefär ”medgörlighet” eller ”foglighet”) annars mycket nära det verkliga händelseförloppet, vilket underlättats av att Louise Ogborns mardröm fångades i sin helhet av restaurangens övervakningskamera.
Tonen sätts redan i den första scenen. Personalchefen Sandra (filmens Summers) tar emot en ”nödleverans” på parkeringsplatsen. Någon har glömt att stänga dörren till en frys och råvaror har blivit förstörda. Chauffören talar nedsättande till henne om hennes ansvar för disciplinen på arbetsplatsen. ”Hur hanterar du dina egna barn?”, undrar han och jämför därmed chefskapet med barnuppfostran. Väl inne i restaurangen håller Sandra morgonmöte med personalen. Vi får veta att de alla måste vara extra noggranna i dag eftersom det ryktas om att en så kallad ”secret shopper” (en spion utsänd av företagsledningen) kan finnas bland kunderna. Lite senare berättar den medelålders Sandra nöjt att hon tror att hon snart vara gift, eftersom hon fått veta att fästmannen redan talat med hennes pappa. Vi får också reda på att Becky (Ogborn) anses dejta (för) många killar.
Ett mönster av mobbning, infantilisering, övervakning och patriarkala normer är djupt rotat på arbetsplatsen, ett mönster som redan på förhand förvandlat Becky från ung, fri kvinna till olydigt barn med tvivelaktig moral. Officer Daniels, som uppringaren här kallar sig, utnyttjar lyhört varje persons sociala position. I förhållande till Sandra pendlar han mellan auktoritet och kamratlighet. Han försäkrar henne upprepade gånger om att det är han som tar fullt ansvar för allt och att han har klartecken från hennes chef. Men han berömmer henne också i en kollegialt smickrande ton som bekräftar henne som en vuxen jämlik, till exempel i diskussioner om hur svårt det måste vara att hålla ordning på olydiga anställda.
En av dessa anställda är Beckys vän Kevin. Han vägrar spela med när Sandra vill att han ska ta över vakten. ”Det här är uppfuckat”, svarar han när Officer Daniels uppmanar honom att kroppsvisitera Becky. Han lämnar rummet men inte utan att först ha bett om ursäkt för sitt språkbruk. Och han gör ingenting för att stoppa händelseförloppet (något som för övrigt sammanfaller med beteendet hos de som avbröt Milgramexperimentet). Han accepterar sin roll som son i denna dysfunktionella familj. Han kan bli upprörd, kanske till och med storma ut ur ”huset” och slå igen dörren, men inte utmana hierarkin i grunden.
När Sandras fästman, Van (Nix), kommer in i bilden spelar Officer Daniels i stället på kön för att bygga upp Van som en auktoritär fadersgestalt i förhållande till både Sandra och Becky. ”Springer hon omkring som en huvudlös höna nu?”, frågar han skämtsamt fästmannen när Sandra måste stressa tillbaka till sitt arbete. Samtidigt driver han steg för steg Becky allt längre ned i undergiven infantilitet. Gradvis går han från att tala till henne välvilligt nedlåtande till att bli allt mer auktoritär i takt med att förnedringen bryter ner henne. ”Vad brukade hända när du var liten och hade gjort något dumt?”, frågar han när hon mentalt regredierat tillräckligt långt ned i hjälplös barndom. Vid det stadiet stänger det sista av hennes fria vilja slutligen ned och hon förvandlas till ett objekt för den överordnade mannens lustar.
Arbetsmarknaden förvandlar oss till en vara, arbetsplatsens diktatur förvandlar oss till något mindre än jämlika vuxna. Infantilisering och objektifiering är alltid en del av kapitalismen, men med prekarisering, försvagade fack, ökade klyftor och tjänstefolksamhällets återkomst intensifieras processen. På underklädeskedjan Change tvingas de anställda skylta med sin bh-storlek. På leksaksaffären Hamleys får en anställd sparken för att ha kommit till jobbet osminkad. På callcentret Fundraisingbyrån sparkas en ung kvinna för att hon gått på toaletten utan lov. Hur långt är steget från denna reglementering av anställdas kroppar till kontoret på McDonalds i Mount Washington? Infantilisera, avhumanisera, förnedra, exploatera – logiken är i grunden den samma från Abu Ghraib till Fas 3. Om kapitalismen hade en sexualitet vore den pedofil.
Men lärdomen från Milgram och McDonalds är inte att vi är dömda av naturen att bli hjälplösa offer för auktoriteter, lärdomen är i stället att det krävs självinsikt och kunskap för att bekämpa dem. Trots den stress de utsattes för var de flesta av deltagarna i Milgramexperimentet i efterhand positiva till sitt deltagande. En man skrev några år senare till Milgram och förklarade att det han lärt sig hade fått honom att inse att det var både rätt och möjligt att vägra delta i Vietnamkriget. I brist på ett Milgramexperiment att delta i kan man börja med att se Compliance.
