De odöda har aldrig varit mer levande. Arbetaren funderar kring vår fascination för världens undergång.
Postapokalyps upplever en stark period i film och litteratur men är långt ifrån ett nytt påfund som genre. En historisk tillbakablick hade blivit ohanterligt omfattande, inte minst då alla större religioner betonar undergången och vad som kommer efter. Man kan konstatera att människor i alla tider har fascinerats av tanken på ett definitivt slut på världen som vi känner den, och lekt med tanken på vad som skulle växa fram ur askan. Men där religionernas apokalypser endast skonar de troende, har den sekulariserade varianten allierat sig med survivalismens ideal där andra kvaliteter hos människan blir belönade i undergångens stund.
Startpunkten på modern postapokalyps kan sättas till 1950- och 1960-talet, i de otaliga filmer som speglade skräcken för kärnvapenkrig under kalla krigets första decennier. Filmerna fokuserade på den rådande ovissheten och rädslan, och saknade den glorifierande fascination som genren har i dag. De flesta av dessa atombombsfilmer har förlorat sin relevans med åren, men den vackert melankoliska On the beach från 1959 och den välspelade thrillern Fail Safe (1964) håller än idag – även om den senare hade oturen att bli utgiven strax efter Stanley Kubricks succé Dr. Strangelove (1964) som i princip berättade exakt samma historia, om än i ett mer säljande humoristiskt format.
Först 1968 kunde samhällets kollaps och folkmord i stor skala vändas till något överraskande uppfriskande som inte nedtyngdes av samtidspolitik. Det var då den okände regissören George A Romero brakade in på scenen med Night of the living dead. En simpel historia om sju personer som tar tillflykt till ett hus som omringats av levande döda.
Trots minimal budget, okända skådespelare och svartvitt format blev filmen en oväntad succé som spelade in över hundra gånger produktionskostnaden. Skräckfilmen chockerade sin samtid och utlöste en tillhörande moralpanik. Världens främste filmkritiker Roger Ebert beskrev i sin recension synen av gråtande barn i biosalongen. Skräckfilm som koncept hade tagits till en ny nivå, vilket möttes av både upprörd kritik och entusiasm. Med tiden skulle Romeros förmåga att skrämma livet ur biopubliken geniförklaras, inte minst tack vare introduktionen av den nya stjärnan i postapokalyptisk fiktion – zombien.
Romero följde upp med Dawn of the dead (1978) och Day of the dead (1985), som försäkrade att de levande döda skulle fortsätta vandra fram i populärkulturen. Den postapokalyptiska genren passerade ungefär samtidigt en avgörande milstolpe med The road warrior (1982), där Mel Gibson slog igenom som genrens främsta ikon Mad Max. Filmen saknade visserligen zombier, men introducerade glorifierad och medryckande survivalism till livet efter katastrofen.
Gibsons fåordiga landsvägskrigare bekräftade att orealistisk men underhållande postapokalyps var ett mer säljande koncept än den dystert realistiska.
I den moderna och sekulariserade tolkningen av världens undergång väger entusiasmen tyngre än den bakomliggande tragedin. Oavsett om scenen är futuristisk biljakt genom ett australiensiskt ökenlandskap eller amerikanska småstäder som översköljs av blodstörstiga zombier, finns det något fantasieggande och lockande i fiktionen. Apokalypser orsakade av kärnvapen och mänsklig synd förminskade individen och framställde människan som ohjälpligt liten och maktlös. Den glorifierade postapokalypsen gick motsatt väg och betonade människans anpassningsförmåga och kreativitet. Med en nypa darwinism av den elitistiska sorten, beskrivs världen efter katastrofen som en tävling som belönar värdiga individer.
Survivalismen har aldrig handlat om att rädda alla människor, endast de starkaste och listigaste, den privilegierade eliten. Det är ingen sympatisk filosofi, men den fungerar eftersom biobesökaren eller bokläsaren genast identifierar sig med överlevarna. Det är svårare att uppskatta postapokalyps om man identifierar sig med den dödsdömda majoriteten.
De lyckliga få som överlever erbjuds ett utrymme de aldrig haft tidigare, vilket kanske är det främsta skälet varför postapokalyps är en paradoxalt lockande tanke. I komedin Zombieland (2009) är protagonisten en blyg och osäker student som i katastrofens stund visar sig vara byggd för överlevnad tack vare sin neurotiska försiktighet. I Shaun of the dead (2004) finner den tvehågsne och konflikträdde Shaun motivationen att förvandlas till hjälte. Samma frälsning skänks spelnörden Glenn Rhee i tv-serien The walking dead (2010), som efter tre säsonger av elände och förintelse har förvandlat en anonym loser till en kraft att räkna med. Världen efter katastrofen har en märklig tendens att stuva om hierarkier och belöna de mest osannolika överlevare. Åtminstone bland killarna. För tjejernas del tycks inte undergången ha någon större effekt på rådande ideal. Kritvita fotomodellen Milla Jovovich har framgångsrikt överlevt Resident Evil (2002) och dess fyra uppföljare samtidigt som latinamerikanske tuffingen Michelle Rodriguez dog så framgångsrikt i första filmen att hon att erbjöds göra om det. Upprepade gånger dessutom, med hjälp av lite kreativt författande.
Att betrakta apokalypsen mer som en början än som ett slut, erbjuder inte bara en möjlighet att kröna sina egna hjältar. Hela samhällsstrukturer kan designas efter tycke och smak. I Dimitrij Gluchovskijs succéroman Metro 2033 (2006), som utspelar sig i Moskvas tunnelbana 20 år efter det slutgiltiga kärnvapenkriget, har varje enskild station i underjorden blivit ett samhälle i sig. Varje område tillämpar olika styrelseskick och den politiska kampen rasar vidare under jorden i en blandning av nybyggaranda och överlevnadsromantik, samtidigt som hotet om undergång är ständigt närvarande.
Även om glorifierad survivalism är på stark frammarsch, har verkligheten inte konkurrerats bort helt och hållet. Realismen lever vidare som en genre i genren, som något av en tävling i elände och misär. När cynismens mästare Cormac McCarthys postapokalyptiska roman The road filmatiserades 2006, blev resultatet nästan löjeväckande i sin orgie av kannibalism och förtvivlan. Men inte ens McCarthy kan mäta sig med vad brittiska filmare några årtionden tidigare, åstadkom i sin ambition att verklighetstroget upplysa landets invånare om hur livet efter katastrofen skulle kunna se ut. The War Game (1965) och Threads (1984) påminner effektivt om att världens undergång trots allt inte är en munter tanke.
Båda filmerna berättar en torr, saklig och verklighetstrogen fiktion av hur ett brittiskt samhälle skulle se ut efter den slutgiltiga katastrofen. The War Game gav ett så starkt intryck att den tilldelades en Oscar för bästa dokumentär trots att den, av uppenbara skäl, inte är en dokumentär. Threads visades flitigt i utbildningssyfte i brittiska skolor och lyckades traumatisera en hel generation. Båda filmerna är enastående kompromisslösa och välgjorda, och så överjävligt deprimerande att de ständigt toppar listor över de hemskaste kreationer som visats på en skärm.
Det finns till synes ett uppenbart gap mellan realistisk postapokalyps och den mer underhållande varianten, ändå pekar trenden i dag mot att kombinera ytterligheterna. I synnerhet zombier, vars natur är så långt från realism man kan komma, har vuxit till en vetenskap som tas på allt större allvar. 2009 publicerade kanadensiska matematiker en modell av hur zombieapokalypsen skulle sprida sig, och gjorde ett synnerligen ambitiöst och korrekt arbete. Universitetet i Glasgow stoltserar med att ha världens ledande forskningsavdelning för zombieism. Deras ”Zombie institute for theoretical studies”, är visserligen humoristiskt menad, men bygger fortfarande på seriöst och vetenskapligt arbete. De är inte ensamma i den akademiska världen heller, det finns kurser i zombieism och postapokalyptisk överlevnad på ett flertal universitet runt om i världen inklusive i Sverige. Zombier erbjuder ett intresseväckande och underhållande sätt att beskriva katastrofer i stor skala, vilket har visat sig ha ett pedagogiskt värde.
Amerikanska smittskyddsinstitutet (CDC) noterade att deras informationskampanjer hade svårt för att engagera allmänheten. I ett kreativt infall bytte man ut de mer realistiska hoten mot zombier i stället, och lanserade bloggen ”Preparedness 101: Zombie Apocalypse”. Konceptet blev så framgångsrikt att CDC:s sajt omedelbart kraschade av att få sin normala besöksstatistik tiodubblad.
För närvarande är Max Brooks, son till komediregissören Mel Brooks, den rådande auktoriteten på temat realistiska zombier.
Brooks slog igenom i genren 2003, med den humoristiska men ambitiösa instruktionsboken Zombie Survival Guide. Verket följdes upp med World War Z (2006) som använder ett intervjuformat för att berätta hur zombiernas pandemi upplevs ur olika perspektiv. Brooks har prisats för sin ambition att beskriva hotet på ett övertygande och verklighetstroget sätt, vilket krävde omfattande research. Under 2013 släpper Paramount filmatiseringen av World War Z med Brad Pitt i huvudrollen.
På hela taget går det bra för zombier och postapokalyps. En entusiastisk medvind blåser för massmord och fantasieggande förintelse. Efter tjugo års frånvaro fick även Romero chansen att ge ut nya zombiefilmer i den rådande hysterin. Men genrens skapare har inte haft någon större framgång i sin comeback. Trots nya kreativa grepp har Romeros moderna zombiefilmer varken resulterat i positiva recensioner eller kassasuccéer. Det kan bero på att den kultförklarade regissören aldrig var särskilt intresserad av sina monster i sig, trots påståenden om genomtänkt symbolism och dolda politiska budskap. På 1960-talet påstods Romeros vandrande lik vara en metafor för det turbulenta amerikanska samhället under samma period. På 1970-talet antyddes att zombier illustrerade hotet från kommunismen. Hela vägen har Romero förgäves försökt poängtera att hans filmer handlar om människor, inte monster. Att använda hjärndöda, långsamma kadaver som drevs av en önskan att äta människor, gav Romero ett yttre hot som agerade utan intelligens eller motiv. Zombier behövde ingen bakgrundsberättelse och kunde inte resoneras med, vilket skapade förutsättningen för att rikta all uppmärksamhet mot hur människor beter sig i en extrem situation. Exponeringen av människans natur när självbevarelsedriften tar över, var alltid fokus för Romero. Monstren som krävdes för att göra detta, behövde därför vara orealistiska och enkelspåriga. Zombiernas förfader har till och med uttryckt en viss oro över att Max Brooks och den växande skaran av zombiestuderande akademiker tycks ha missuppfattat hans kreation. Romero har till och med bokstavligen poängterat för Brooks att zombier är påhittade och inte bör tas på så stort allvar. Men monstren som släpptes lösa har, sin natur trogen, vägrat låta sig bli dödförklarade. Inte ens skaparen kan beordra dem tillbaka till sina gravar.
Postapokalypsen med eller utan zombier är här för att stanna och erbjuder trots sin dystra inramning något för alla smaker. Det finns scenarion för dem som önskar sig en bättre värld, de som främst hoppas på att lämna anonymiteten och äntligen bli de ledare de borde vara, de som fascineras av människans mörkare instinkter, eller bara de som tilltalas av tanken på att få bruka ultravåld med gott samvete. Så länge världen står kvar kan alla se fram emot att se den gå under.