Allt som skrivs är bara fiktion

Delphine de Vigan har det senaste decenniet etablerat sig på den franska litteraturscenen som en känslig observatör av familjekonflikter och psykisk ohälsa. I ett samtal i sitt hem berättar hon om sin nya roman Ingen motsäger sig natten, att skriva om anorexia, vinna priser och varför alla hennes böcker är romaner.

Böcker
Delphine de Vigan har just utkommit med sin fjärde bok på svenska, den självbiografiska romanen Dagar utan hunger.
Foto: Rebecka Bülow

Författaren bjuder på kaffe som vi dricker i det knappa solsken som lyckas tränga sig igenom morgonens tunga molntäcke. Vi pratar om debuten Dagar utan hunger (Jours sans faim, Grasset 2001) som kom på svenska förra året. Den är vad man brukar kalla en självbiografisk roman. Enligt de Vigan finns dock inga biografier, utan allt som skrivs är fiktion.

– Anledningen att jag kallar den nya boken för roman är att den beskriver hur jag ser historien.

Hon talar om Ingenting kan hindra natten (Rien ne s’oppose à la nuit, Lattès 2011) som i maj blir hennes fjärde roman på svenska (samtliga på förlaget Sekwa). Den handlar om de Vigans bipolära mamma Lucile som tog sitt liv år 2008. Lucile växte upp i Paris med åtta syskon i en familj präglad av nedtystade tragedier. De Vigans research blev att gräva i sin egen familjehistoria. 

– Jag lyssnade på många olika människor som kunde berätta för mig om perioden boken skildrar, säger de Vigan och suckar, för trots alla samtal så gick det inte att skriva en biografi. Jag ville inte att texten skulle bli en roman. Jag ville skriva en redogörelse för vad som hände. Men det var omöjligt för jag hade fått flera olika versioner av viktiga händelser i min familjs historia. 

Hon tar en klunk ur kaffekoppen och det blir tyst en stund. Det känns som att vi sitter i stormens öga; lägenheten ligger i en lugn återvändsgränd i centrala Paris. Där kan författaren med eftertanke betrakta metropolens jäktiga kaos, liksom hennes romaner nyktert och känsligt observerar känslomässiga stormar och komplicerade relationer.

De Vigans första roman försökte hon inte skriva som en redogörelse, även om den texten har självbiografiska drag. En stor del av materialet bygger på erfarenheter från när hon var 19 år och inlagd på sjukhus med svår anorexia. 

– Men när jag skrev den hittade jag på flera av karaktärerna. Den är skriven i tredje person. Huvudkaraktären Laure är en ung kvinna men inte riktigt jag. I den nya romanen skriver jag ”jag”. Det är jag, författaren, som skriver den här boken om mig och min mor.

Det händer att personer med ätstörningar säger eller skriver till de Vigan att hennes bok har varit ett stort stöd för dem. Hon berättar att hon inte hade kunnat tänka sig det innan hon skrev den.

– När jag skriver kan jag inte alls tänka på vem som ska läsa boken. Jag skriver inte för någon. Skrivandet är något alltför intimt och abstrakt, säger hon och kommenterar sedan valet av tema. Jag ansåg att anorexia var litterärt material precis som till exempel kärlek, död och resande är litterärt material.

Hon tyckte att bilden som andra gav av anorexia vid tidpunkten då hon skrev boken sällan var tillräckligt mångdimensionell. 

– Jag hade en känsla av att de som skrev och pratade om anorexia alltid glömde den fysiska aspekten av sjukdomen. Visst, det är en psykisk sjukdom men förändringen sker i kroppen. Det jag ville förklara var att efter några veckor eller månader så låter kroppen en inte att tänka längre.
 

Från perioden med anorexia har de Vigan kvar sin dagbok. Hon skrev varje dag från tolvårsåldern tills när hon var 29 år gammal och fick sitt första barn. 

– Jag tyckte att jag inte hade tid längre. Jag trodde att jag kunde leva utan att skriva men några månader senare behövde jag skriva ändå. Fast jag ville testa något annat, så jag började skriva en roman.

För tillfället håller hon dock på med en annan konstform: film. Hon klipper en spelfilm som hon har både skrivit manus till och regisserat. 

– Den kommer troligtvis nästa vinter. 

Hennes bästsäljande roman No och jag (No et moi, Lattès 2008) har redan filmatiserats, men Ingenting kan hindra natten är hon säker på att hon inte vill ska bli gestaltad av skådespelare. 

– Jag får många erbjudanden från produktionsbolag, men jag skulle aldrig kunna tacka ja av hänsyn till min familj.

Men samtidigt som Delphine de Vigans nya roman blottar hennes familjemedlemmar så är porträtten fyllda av respekt. En av hennes största kvaliteter som författare är att hon kan skildra hur stolta och samtidigt svaga människor är. För det vinner hon priser – till exempel  fick No och jag Prix de librairies (Bokhandlarnas pris) och nominerades till Goncourtpriset.

Författaren säger att hon försöker att glömma alla priser när hon skriver. Det är bara jobbigt att tänka på förväntningarna som de bygger upp. I sin skapandeprocess måste hon koppla hon bort tanken på läsare. När hon gör det lyckas hon sakligt och nyktert få läsaren att förstå karaktärernas mest virvlande känslor. Det är personligt, en noggrann betraktelse, som inifrån stormens öga.