Film

Torsk på Afrika

Paradis: kärlek vägrar konsekvent ge röst åt de unga kenyanska män den så gärna visa upp nakna. Foto: Ulrich Seidl Film

Tänk er en svensk regissör som vill göra film om sexturism. Han samlar ihop fyra svenska manliga skådespelare i 50-årsåldern, tre av dem kraftigt överviktiga, och åker till Thailand. På plats letar han upp en handfull unga kvinnor i miljön kring sexhandeln; amatörer som får spela roller som ligger nära deras egna erfarenheter. Scenerna han spelar in är planerade i förväg, men med stort utrymme för improvisation. Bland annat improviseras all dialog.

I en scen firar en av männen sin födelsedag. De tre andra överraskar honom på rummet med champagne och en ung tjej i present. Medan männen dricker champagne strippar tjejen och dansar naken inför dem och kameran. Ingenting döljs. Männen börjar röra vid henne, överallt. En av dem sticker fingrarna i hennes kön och klagar över att hon inte verkar upphetsad. En annan föreslår då att de ska tävla om vem som först lyckas göra henne riktigt ”blöt”. Männen börjar klä av sig och turas om att försöka hetsa upp henne. Hon ler osäkert och gör allt för att försöka vara till behag. Hon säger inte så mycket, vilket kanske inte är så märkligt när dialogen huvudsakligen improviseras på svenska och dålig engelska. Männen trycker sina feta medelålders magar och könsorgan mot hennes nakna slanka kropp. En av dem försöker med en dominansrutin. Han tar ett grepp om hennes nacke och trycker ner henne på alla fyra. Till sist ger de upp, betalar tjejen och skickar iväg henne samtidigt som de hånar henne för att inte vara ”en riktig kvinna”.

Går det att tänka sig den här scenen i en film som visats vid Cannes filmfestival 2012 och mottagits med bra kritik och utan några större invändningar? Knappast. Möjligen kan vi föreställa oss något liknande som spekulativ skandalsuccé i videokonstvärlden, kanske med regi och medverkan av Pål Hollender. Men om vi vänder på könsperspektivet blir det uppenbarligen helt annorlunda. I Ulrich Seidls senaste film,
Paradis: kärlek, finns precis den här scenen, med undantag för att de svenska männen är österrikiska kvinnor och den thailändska tjejen är en ung kenyansk man.

Scenen i fråga är på en och samma gång filmens starkaste ögonblick och det tydligaste exemplet på det moraliskt tvivelaktiga i hela projektet. Det är den scen som allra klarast demonstrerar sexhandelns förnedrande logik. Här har alla ursäkter och allt romantiserande fallit bort. Samtidigt är det svårt att inte se scenen som ett högst verkligt utnyttjande av en ung man, en lokal ”beach boy”, vars plats i den globala ekonomiska rangordningen gör honom lättexploaterad också för filmregissörer. Den realism som stärker scenens kritik mot den sexuella exploateringen skulle alltså vara ett resultat av att filmen deltar i denna exploatering.

Ändå är mitt största problem med Seidls film att den konsekvent vägrar ge röst åt de unga kenyanska män den så gärna visar upp nakna för oss. Scenerna där de fyra kvinnorna samtalar om liv, sex och kärlek är, å andra sidan, ofta briljanta. Vi kan känna med dem och respektera dem samtidigt som deras illusioner avslöjas obönhörligt. Ursäkterna för det sexuella utnyttjandet har man ofta hört förr, men från manliga sexturister och män som gift sig med 40 år yngre kvinnor i desperat jakt på ett tryggt liv: härnere är männen/kvinnorna annorlunda, de bryr sig inte om ålder, de tycker om dig som du är.

Männen ser vi däremot enbart utifrån kvinnornas perspektiv. De förblir främmande, ibland lite hotfulla, men oftare ynkliga eller bara irriterande. Deras kärleksbedyranden visar sig förstås vara lika lögnaktiga som deras historier om att de behöver pengar till sin systers sjuka barn. Systern visar sig vara hustrun, barnet är mannens eget. Och förmodligen är det inte ens sjukt. Det behöver bara mat, i ett land där hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen, där spädbarnsdödligheten är hög och medellivslängden sjunkit med fem år sedan 1990. Så männen gör, på sitt sätt, vad prostituerade alltid gjort. De smickrar sina kunder som de vill bli smickrade och försöker få så bra betalt de kan. Men genom att filmen aldrig visar världen ur deras perspektiv – aldrig, till exempel, tar oss med in i deras familjeliv – har Seidl i stället medvetet skapat en sorts moralisk ekvivalens mellan sexköpare och prostituerade där skiljelinjen mellan den som exploaterar och den som exploateras tycks flytande.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984