Det sitter en Björklund på min högra axel. Han väser förmaningar genom gluggen och får mig att skälla på barnen. Som tur är hör jag från andra sidan en behagligare stämma som viskar råd grundade i år av forskning kring barns utveckling. En stämma som blir till lugnande musik. Musik som får mig att minnas […]
Det sitter en Björklund på min högra axel. Han väser förmaningar genom gluggen och får mig att skälla på barnen. Som tur är hör jag från andra sidan en behagligare stämma som viskar råd grundade i år av forskning kring barns utveckling. En stämma som blir till lugnande musik. Musik som får mig att minnas att inget barn är dumt med flit och att min roll är att stötta, inte straffa. På morgonen när jag vaknar smyger jag mig upp och i väg så inte Jan vaknar. Hela vägen till jobbet sover han sött och jag dansar fram i mina tankar. Jag tänker på hur jag ska bemöta eleverna. Hur jag ska lita på att de vill komma ihåg att det är vårt ansvar att få dem att lyckas.
Framme på skolan möts jag av verkligheten. Kombinationen av bristen på tillräckliga resurser och hetsen efter mätbara resultat gör personalen uppgiven och i behov av att få höra att det inte är hos de det brister. Sakta men säkert vaknar min Björklund till liv av stressen och pressen. För vem kan motivera att stanna upp och lyssna på musik när alla andra springer vidare. Han växer sig starkare för varje krav på effektivitet, hårdare tag och ordning och reda. När dagen väl är slut hoppar han upp och ner av glädje över hur han snart har lyckats fördärva den sista spillran av solidaritet.
På vägen hem somnar han igen och jag finner ro i att tänka på hur mycket jag ser fram emot att hämta barnen och hur roligt vi ska ha det hemma när vi lagar mat. Jag tänker på hur jag ska vara tålmodig och resonerande. Hur den kortsiktiga prestigen ska få ge vika för den långsiktiga utvecklingen och hur jag ska komma ihåg att det aldrig går att straffa eller skälla bort ett oönskat beteende. I trapphuset där hemma vill de inte gå upp. Min rygg värker och jag kan inte bära upp dem. De ligger på golvet och skriker och jag känner hur grannarnas tankar går bakom stängda dörrar. ”Hur kan hon ha så vilda barn? Så här går det när flummeriet får härja fritt. Utan konsekvenser lär de sig inte att bete sig.” Så hör jag hur Jan sträcker på sig och drar ett djupt andetag.
– NU FÖLJER NI MED UPP PÅ EN GÅNG ANNARS BLIR DET INGEN TV I KVÄLL!
Han skrockar förnöjt. Jag hör hur musiken tystnar och jag svär inombords.
När jag nattar barnen på kvällen säger jag förlåt för att jag skrek och jag vill förklara. Jag vill förklara att det sitter en Björklund på vår högra axel. Han förgiftar våra relationer med förlegad pedagogik och snedvridna värderingar. Jag vill trösta genom att berätta att som tur är har vi på vår vänstra axel en motkraft. När vi tar oss tid hörs dess lugnande musik som får oss att återigen minnas att inget barn är dumt med flit och att vår roll är att stötta, inte att straffa.
Jag vill att de ska veta att för deras skull bestämmer vi oss varje kväll för att i morgon ska bli dagen då musiken tar över helt.