”Vill ni ha det som i Sovjet?”, ”det gick inte så bra sist man försökte, eller hur?”. Liknande frågor/motargument är det få socialister som inte är välbekanta med.

Inte sällan leder det till en något irriterad reaktion. Medan svaret kan variera en smula, beroende på exakt ideologisk inriktning, brukar det framställas som en självklarhet, något som frågeställaren redan borde ha begripit.

Men det är varken en underlig eller en dum fråga. Att vara skeptisk mot i teorin perfekta utopier och lägga större vikt vid vad resultaten blivit i praktiken är en inställning som snarast tyder på sunt förnuft, och i en materialistisk filosofi är det än mer naturligt. Socialister pekar antingen på misstag eller på svåra yttre omständigheter – men hur kan man vara säker på att inte motsvarande misstag skulle begås igen eller att omständigheterna skulle vara bättre nästa gång?

I många avseenden har vänstern – särskilt den europeiska – fortfarande inte återhämtat sig efter chocken 1989. Den sent påkomna, och inte helt trovärdiga, brådskan att distansera sig från de östeuropeiska systemen och därefter längtan efter att lämna minnet av Sovjetepoken bakom sig för gott lämnade ett tomrum som aldrig helt har fyllts. Med viljan att slippa tala om Sovjet följde en rädsla för att tala om socialismen som sådan. Men den som vill övertyga andra måste förmedla stolthet över sin egen ideologi, inte ängslan. En förklaring till att vänsterns framgångar inte står i proportion till opininons­stödet för många av dess ståndpunkter är antagligen just denna undvikande inställning till dess egna ideologiska grunder och mål. Men det är svårt att diskutera socialismen utan att samtidigt diskutera erfarenheterna av de praktiska försöken att skapa den.

Det är detta Tariq Ali försöker ta itu med i sin Vad var kommunismen? – en essä/mycket snabb historieöversikt som analyserar Sovjetunionen, Kina och Östeuropa, från ryska revolutionen 1917 till Berlinmurens fall 1989.

Ali skriver själv att boken ”inte innehåller mycket nytt”.

Faktiskt har något av karaktären av ett långt förord till den bokserie den ingår i, redigerad av Ali själv (med böcker av bland andra Slavenka Drakulić, Boris Kagarlitskij, den högaktuella Mo Yan och ett antal andra i Sverige mindre kända författare från bland annat Indien). Bara Drakulićs Katt i Warszawa har blivit översatt till svenska; man kan hoppas att det blir fler i framtiden.

Alis bok saknar huvudsakligen de detaljerade, konkreta undersökningar och den förstahandsinformation som de andra böckerna förhoppningsvis kan bidra med.
Trots det nyanserar Ali den gängse bilden av främst Sovjet i vissa avseenden.
Så skriver han exempelvis att övergången från Stalin till Chrusjtjov innebar ett skifte från ”totalitarism” till ”byråkratisk pluralism”. Från 1950-talet fram till mitten av 80-talet var Sovjetunionen, jämfört med Östeuropa och Kina, anmärkningsvärt stabilt, menar Ali. Det förklarades inte av statlig terror, utan mer av liknöjdhet, stigande levnadsstandard och en politisk kontroll som var tillräckligt mild för att inte kännas alltför mycket i de flesta människors vardag, men tillräckligt hård för att stoppa verkligt systemkritiska tendenser, medan en viss debatt och kritik inom givna ramar faktiskt tilläts redan innan Gorbatjov. ”Byråkratisk pluralism”, snarare än den ”halvdiktatur” det brukar talas om i borgerliga medier, är ett begrepp man skulle kunna använda även om hotet inifrån; mot revolutioner som de venezolanska och den bolivianska, om de folkliga rörelserna slutligen skulle förlora mot de konservativa krafter inom staten. I det fallet kombinerat med fria val och en långt större formell öppenhet, men med samma karaktäristika – att revolutionens vitalitet ebbat ut, att samhällsdebatten hålls inom kontrollerade ramar, och att folket låter nöja sig med social trygghet och stigande levnadsstandard och lägger mer storslagna mål på hyllan.

Alis analys av ”vad som gick fel” ligger nära den trotskistiska traditionen. De yttre påfrestningarna, decimeringen av ideologiskt skolade socialister, nödåtgärderna som blev permanenta och etablerade byråkratin som den dominerande kraften och i förlängningen lyfte fram Stalin.

Stalinismen som en tvångströja som i sin tur deformerade alla följande revolutioner. Andra har naturligtvis förlagt ”syndafallet” tidigare: anarkistiska kritiker pekar på Kronstadtmassakern och de byråkratiska manövrarna mot oberoende sovjeter och fabrikskommittéer som argument för att förstelningen var ett givet resultat utifrån bolsjevikernas ideologi (Noam Chomsky ser rent av leninismen som en ideologi för de intellektuellas klassintresse, en alternativ väg till makten i stället för att ställa sig i kapitalets tjänst, medan exempelvis Murray Bookchin noterar Lenins försök att kväsa byråkratin under sina sista år och ser hans intentioner som ärliga, men utsiktslösa). Och åter andra har förlagt det senare i historien.
Men det är nog att göra boken en otjänst att främst läsa den som ett inlägg i denna väl upptrampade debatt. Oavsett deras historiska analys är det få vänsterrörelser av betydelse i dag som i praktiken är inställda på att upprepa bolsjevikernas variant av proletariatets diktatur.

I dag står vänsterns modell för organisation och strategi i praktiken mellan en pragmatisk kombination av deltagande demokrati och traditionella partier med siktet inställt på statsmakten (Syriza, ALBA-länderna i Latinamerika) och en antihierarkisk organisering influerad av en än radikalare maktkritik än den klassiska anarkismens (De ursinnigas rörelse, Occupy). Vilken väg som blir framtidens kommer nog snarare att avgöras av aktuella erfarenheter än av ytterligare en omtolkning av skeendet i Ryssland under 1920-talet.

Snarare är bokens poäng att ifrågasätta det ”sunda förnuftets” etablerade sanning att ”socialismen visade sig inte fungera i praktiken”.

De ”etablerade sanningarna” är framför allt två: Socialism är oförenligt med demokrati. Planekonomi kan inte fungera. Tankar som långt innan de blev etablerade formulerades i nyliberalerna Friedrich von Hayeks Vägen till träldom respektive Ludwig von Mises Economic Calculation in the Soviet Commonwealth. Argumenten för bägge är egentligen teoretiskt svaga och cirkulära. De har accepterats för att de fått massiv spridning, och – det avgörande – för att verkligheten tyckts bekräfta dem. Vad var kommunismen? angriper den bilden utifrån flera linjer. Ali ställer den faktiskt existerande socialismen mot den faktiskt existerande kapitalismen, sådan den blivit i det forna östblocket. I Bulgarien ansåg exempelvis 44 procent 2009 att de hade det bättre under det gamla systemet än nu, mot 22 procent som ansåg motsatsen; i Rumänien ansåg sig 2010 också bara 23 procent ha fått det bättre sedan 1989, och 61 procent beskrev kommunismen som ”en god idé”.  1950- och 60-talens folkliga uppror i Östeuropa var också uppror för en annorlunda socialism, inte mot socialismen, påpekar Ali.

Den viktigaste poängen med boken – och bokserien – är kanske ändå själva anslaget: att författaren frivilligt tar sig an ett ämne som socialister annars mest berör när de pressas på svar av borgerliga debattörer.