Kultur

På andra sidan draperiet

Strippklubben är ingen arbetsplats för den som söker anställningstrygghet. Foto: Marie Ullnert / SCANPIX

Välkommen in bakom strippans spännande draperi. Följ med rakt in i porrmörkret och upptäck mänsklighetens mindre smickrande sidor. I Annelie Babitz självbiografiska bok, Bakom den nakna huden, sparas inte på närgångna inblickar i befläckade skrymslen.  Cashen är slut och Annelie får ett tillfälligt jobberbjudande på en strippklubb. Det är inte första gången hon fått, eller […]

Välkommen in bakom strippans spännande draperi. Följ med rakt in i porrmörkret och upptäck mänsklighetens mindre smickrande sidor. I Annelie Babitz självbiografiska bok, Bakom den nakna huden, sparas inte på närgångna inblickar i befläckade skrymslen. 

Cashen är slut och Annelie får ett tillfälligt jobberbjudande på en strippklubb. Det är inte första gången hon fått, eller nappat, på ett erbjudande från ”förförelsebranschen”. Hennes förflutna i strippvärlden ansätter henne ”som gubben i lådan” och hon kan inte stå emot, fast hon numera har en universitetsutbildning. Det tar bara fem sekunder för henne att bestämma sig. Hon tackar ja med vetskapen att det handlar om tolv helvetestimmar av dans, stripp och typ hundra poseringar om dagen som väntar.

Varför vill man jobba med detta? Varför tackar hon ja? Hon undrar också. Redan på sidan elva i boken. När hon just tagit det där nya jobbet långt ute i bushen. ”Vidrigt. Varför gör man det? Varför åker man till ett skitigt ödehus i skogen för att strippa och blir nästan våldtagen på kuppen? Sover i smutsiga lakan som man får sig tilldelade, för att han som äger stället inte tycker att strippor är något värda och lika gärna kan sova i smuts. Varför gör man det?” 

Hon tar läsaren med till den ena vidriga situationen efter den andra. Det är skitigt, sjukt och sorgset. Knark­blodigt. Misshandesärrat. Hon och hennes kollegor är ett sargat team. Oavbrutet  panikkära i fel snubbar. Kåta. Kärleksfulla. Känsliga. Hårda. Elaka. Tuffa som fan. Den tjej som inte passar sig strimlas strax av sina kollegor. Strippklubben är ingen arbetsplats för den som söker anställningstrygghet, MBL-­förhandlingar eller en arbetsmiljö som man har något att säga till om. Inget skyddsombud. Inga utvecklingssamtal. Inga fruktkorgar. Klubbarna beskrivs som svarta hål i rymden. ”Och om man tar sig därifrån är man för alltid förvandlad.”   

Strippor är paria. Ingens egendom. Eller allas. Porrens cowboys. Utanför samhället. Helt laglösa. Och hon vet det. Hon vet att om någon av dem plötsligt skulle dö, skulle gästerna bara skaka på huvudet och tänka ”det var ju bara en strippa”.

Men det som i alla fall temporärt räddar arbetsglädjen är pengar. Tjejerna är shopoholics allihopa, utom de som investerar i knark och arbetslösa pojkvänner. Belöningen heter ny handväska, uppfräschade bröst och skyhöga klackskor för hur många tusen som helst.

Prosan är minst sagt mustig och ofta galghumoristisk. Sprakande metaforer avlöser varandra. Här och där en dialog som griper tag om hjärtat och suger in läsaren i en kärleksfull gemenskap utöver det vanliga. Men med gästerna pågår en slags låtsassocialisering, ofta med något perverst som tonar ut i slutet av meningen. ”Jag skulle vilja låta min schäfer göra det med dig.” Då får Annelie så hemska tankar om män ”att det gör ont i håret”. Ilska, vanmakt, viljan att förödmjuka tillbaka. Drömmen att ses, bakom sin nakenhet. Drömmen att ses, bakom sin nakenhet. Det är inte ett lätt korståg för huvudpersonen som bitskt avslöjar för utvalda besökare att hon minsann är en bloddrypande ninjafeminist och har en akademisk examen. Precis som om någon skulle bry sig.

En välvillig läsning uttyder att hon med denna bok vill ”klä på” tjejerna som står däruppe på scenen, med sitt enda syfte att kåta upp den manliga publiken. Att ge dem en själ.  

Men Bakom den nakna huden är en bok med ännu en agenda. Förutom att vara kritisk, skitig, het och närvarande i sin beskrivning av miljön, känns den lite för ofta som ett långt försvarstal. Det finns ­något inte så sympatiskt i detta. En bitter ton av ignorans mot oss som inte tagit del av denna värld, som kritiserar utan att ha stått på scen. Något som får mig att undra vad hon vill. Egentligen. Jag tror inte helt på att det var vilja att gå sin egen väg, eller kärlek till musik och dans, som förde henne hit. Det var något annat. Som hon inte berättar. ­Något som pyser i bitterhet.

Och det låter som en hafsigt uttänkt ­efterkonstruktion när hon i intervjuer sagt att strippandet handlat om avancerad ­research, ett wallrafferi i det Goda Reportagets tjänst. Det klingar lika illa som att hon skriver att strippan på porrklubben inte låter sig mätas av manliga normer! Att strippvärlden skulle vara styrd av kvinnliga normer. ”En arbetsplats där sammanhållning och delaktighet mellan tjejerna står högst på listan. Och männen har ingen makt alls.” 

Ursäkta, men vem betalar kalaset? Ursäkta, men om man skalar lite i boken är vissa kärleksbeskrivningar som tagna ur Vita serien. Där männen beskrivs som de stora räddarna. Om det är feminism, då blir jag mörkrädd.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga