Den blå brevpressen

Verktygslådan
– Marknad också, äntligen skulle de få in pengar för sakerna de gjort, sade tanten i den blå halkkjolen.
Illustration: Jens Reuterberg

Att andra kan köpa det mamma inte kan köpa. Att det är skillnad på folk och folk. 

Att någon tant som inte bryr sig om en sak kan köpa den fastän ­Tekla skulle bli mycket gladare för den. Det är orättvist. 

Att tanter kan le och säga saker som gör att det ska verka som de bryr sig om barn.

Som den där tanten i blå halkig kjol som alltid hasade upp, som välkomnade Tekla och hennes lilla­syster Vilma till kristusscout­erna för julpyssel. 

”Ni får använda materialet helt fritt och göra….”, hon pekade på en brevpress i trä, och sedan ett fat också det i trä och en stor ask full med mosaikplattor i gnistrande färger och mönster. 

Vilma och Tekla tittade på varandra, lyckliga ögon, ”fattar du, är det sant” och med rörelser de försökte dämpa rusade de fram och slet åt sig allt de kunde bära bort till ett bord i ett hörn. 

”Såja, såja, ta en sak i taget”, kom halkkjolen springande och plockade tillbaka nästan allt till lådan. 

Så satt de där tre onsdagskvällar och klistrade de underbara små gnistrande plattorna på brevpressarna och faten. Längtade till den dagen då de skulle få bära med sig skatterna hem och visa mamma. 

”Du ska få se, brevpressen kan du ha på skåpet, den blir så fin, du kommer vilja se på den hela tiden, mamma”. 

Så kom den där dagen då avslutningen skulle vara. 

”Marknad också”, berättade halk­kjolen, ”äntligen skulle de få in pengar för sakerna de gjort”. Vilma och Tekla såg på varandra, frågande. 

”Vi hoppas vi ska få riktigt bra betalt för era saker”, log halkkjolen.  

Hur de sprang hem sedan, hela långa vägen. Slet och drog i mamma och försökte få henne att förstå, att nu på lördag måste hon stå först vid dörrarna när de öppnades upp för marknaden. Hon måste ta med portmonnän, hade hon några pengar, hur mycket kunde en brevpress kosta. Tekla var desperat. Den himmels- och havsblå brevpressen, mamma måste rädda den. 

”Du måste komma! ”

Men mamma skruvade på sig. 

Så var det den där lördagen och hela ­salen fylldes snart av tjocka tanter i halkkjolar som hade knubbiga portmonnäer och mamma hade ett hjärta som bultade hårt av rädsla och en portmonnä som inte kunde matcha deras, det förstod Tekla direkt hon såg priset halkkjolen satt på hennes brevpress, den vackraste av dem alla: 15 kronor. Det skulle mamma aldrig kunna få fram. 

Ändå stod Tekla där minut för minut i ett av hörnen av salen och fixerade brevpressen med blicken försökte frammana miraklet: att ingen skulle vilja ha brevpressen, ingen alls. Höll samtidigt utkik ­efter mamma, som så klart kom när brevpressen ögonblicket innan hade fångats in av knubbiga händer som stoppade den i en knubbig kasse och så kunde Tekla inte hålla tårarna tillbaka, tryckte ansiktet mot mammas bomullskjol, mamma som darrade i rädsla för alla fina tanterna runt henne. Obehaget som for genom henne och fick henne att ta dem bägge i varsin hand och säga: ”vi går, kom, vi kan köpa glass”.

Och så försvann de ut genom dörrarna precis innan halkkjolen hade hunnit fram till mamma för att se vem hon var, mamman till de ovanliga döttrarna. 

Hugget i hjärtat av att tänka på brevpressen som nu åkte i en främmande kasse allt längre bort från Tekla och aldrig skulle få ligga på mammas bruna skåp som hon fått av morfar de aldrig hade hunnit träffa. Han som hade dött när mamma var 13 år, plötsligt, hemskt och overkligt. 

Men om det pratade de inte. De satt tysta tillsammans på träbänken vid gångvägen närmast skogen och lät Puckstången grädda sig runt och i munnen i ett fluffigt, gudomligt glassmoln. 

 

Jane Morén har gett ut två böcker, Kanel­timmen – noveller och berättelser från hemtjänsten (Migra förlag 2007) och Ansiktet i händerna, ett diktepos som rör sig mellan den lilla privata katastrofen när en mamma drabbas av stroke och de stora katastroferna i världen (Migra förlag 2011). 

Hon arbetar både som vårdbiträde och journalist och däremellan har hon alltid skönlitterära manus och olika bildprojekt på gång. 2011 tilldelades Jane Morén tidskriften Avsikters årliga pris och även Byggnads kulturstipendium. Läs mer om henne på Författarcentrum Östs hemsida eller på hennes blogg: www.jane-moren.blogspot.com