Snart lider racingsäsongen mot sitt slut. Det har blivit en hel del denna sommar och snart är det dags för sista SSK-tävlingen för i år, och sedan har jag lovat min son att gå på folkrace i Karlstad den 13 oktober. Då är det NGK-Masters och den tävlingen är lite kul, för då har de vanliga folkraceåkarna möjlighet att mäta sig mot eliten inom svensk motorsport.
Bredd mot topp helt enkelt. Blir många hårda närkamper med mycket plåtskador som resultat av det faktum att bredden inte lägger några fingrar emellan när de får chansen att tvåla till toppen. Detta är ett koncept som jag gillar så mycket att jag kan tänka mig att stå där i Karlstad och frysa lite med barnen, glada och rosiga om kinderna och hejande på alla bilar de ser.
Det är just detta som är tjusningen med motorsport på gräsrotsnivå, den inkluderar hela familjer och man lär känna människor som man har en sorts relation till i decennier framöver.
I somras stod jag och barnen och tog kort på en bil som jag själv tittade på när jag var barn. Ägaren kom fram och pratade lite och berättade att han började köra SSK-serien 1986 med bilen och att han kört sedan dess. Det är något speciellt med att återuppliva sin barndom och helt plötsligt inse att jag nu har möjlighet att stå och utbyta erfarenheter och få en hel del tips för hur jag själv ska bygga min tävlingsbil. För det är så det går till här, på denna nivå av motorsport, alla hjälps åt.
Ett fantastiskt exempel på detta bevittnade jag på en tävling i somras. Jag stod och pratade med en man som gjorde i ordning sonens bil till det stundande racet när en annan man kom och ursäktade sig lite och bad om råd angående justeringar på hans dotters bil inför samma race. Mannen som jag pratade med gav råd om hur han kunde förbättra deras bil. När jag senare tittade på racet insåg jag att det rörde sig om de två bilar som stod längst fram på griden. Denna typ av hjälpsamhet är något som försvinner högre upp i serierna, fast det kanske inte är så konstigt då allt där handlar om sponsorer och pengar.
Det är just denna inställning till sporten som gör det intressant för mig. Det, plus att det är goda minnen från förr som gör det så roligt att sikta på att börja tävla. Allt i farsans fotspår. Men först väntar alltså några tävlingar till på läktarplats, otaliga timmar i garaget med att bygga en bil att tävla med, och sedan är det bara att skaffa rätt kläder och licens och köra! Sedan om det blir nästa år eller om tre år som det verkligen blir av spelar faktiskt mindre roll. Jag har andra saker att ta ansvar för som är viktigare, men jag behöver en hobby som ger energi och får mig att leva lite extra mycket ibland. Det är viktigt att leka lite, men det finns andra saker som är viktigare, men båda kategorierna behövs.
