I och med att Daniel Wiklander valts till chefredaktör för Arbetaren på SAC:s kongress har det nu blivit dags för mig att stiga åt sidan och tacka för en omtumlande och underbar tid. Det har varit en mycket stor heder för mig att få axla ansvaret för en tidning som Arbetaren, med dess rika historia och koppling till en kämpande radikal fackförening som verkar för arbetarmakt här och nu, i vardagen i Sverige.
Jag och Daniel Wiklander har tillsammans verkat i SAC:s tidningsuttalandes anda. Det innebär rent konkret att vi sett arbetarklassen som tidningens målgrupp, inte kulturelit, vänster eller så kallade opinionsbildare. Vi har satsat på att göra en tidning som speglar vardagliga kamper och problem för arbetarklassen i Sverige och internationellt. Något som sammanfattas i vår slogan ”En klassmedveten nyhetstidning”.
Dessutom vill vi självklart ge läsarna mervärde, som jag hoppas har synts i satsningar på exempelvis att spetsa till kultursidorna, samarbetet med svenska arbetarförfattare, serier, krönikor, reportage, intervjuer och mycket annat. Det har hänt mycket under min korta tid på Arbetaren. Vi har exempelvis omorganiserat för att koncentrera oss på att göra en tidning i stället för två. I samband med det har vi tagit fram en ny design för tidningen och satsat på en webbplats i framkant.
Vi har också upplevt en hel del skarpa lägen. Några jag minns extra starkt är fängslandet av Martin Schibbye och Johan Persson, misshandeln av en medlem i Västerorts LS och Utøya-massakern.
Vi har också hela perioden haft frilansreportrar på plats runt om i världen, de har bevittnat revolutionen i Egypten, slaktandet i Syrien, fascismens växande framfart i olika delar av Europa och mycket annat. Samtidigt som reportrar här hemma har följt allt från intensiva strider på arbetsplatserna till vardagen hos olika yrkesgrupper som bär upp samhället. Att få vara en del av Arbetaren är verkligen att stiga in mitt i historien. För hur intressant vår 90-årsjubilerande tidnings historia än är så är det viktigt att komma ihåg att historien – det är nu.
Jag tackar en fantastisk redaktion och engagerade läsare för den här tiden.