Film

Dead End Detroit – en amerikansk historia

Sixto Rodriguez hann spela in två album på 1970-talet innan han gick tillbaka till livet som bil- och byggnadsarbetare. Foto: Studio Canal

”Det är en amerikansk historia”, säger Malik Bendjelloul i en intervju apropå att hans dokumentär Searching for Sugar Man fick sin världspremiär i januari vid independentfilmens mest prestigefyllda festival, Sundance, i Utah. Och visst är det en amerikansk historia, en historia om Detroit, om ­musikindustrin och naturligtvis främst av allt, om den osanno­like huvudpersonen, musikern […]

”Det är en amerikansk historia”, säger Malik Bendjelloul i en intervju apropå att hans dokumentär Searching for Sugar Man fick sin världspremiär i januari vid independentfilmens mest prestigefyllda festival, Sundance, i Utah. Och visst är det en amerikansk historia, en historia om Detroit, om ­musikindustrin och naturligtvis främst av allt, om den osanno­like huvudpersonen, musikern (bland mycket annat) Sixto Rodriguez. En man vars öde påminner om hem­stadens. För om det hade funnits någon rättvisa i världen hade ­Detroits mångkulturella arbetarklass levt ett gott liv byggt på dess historiska bidrag till nationens materiella och kulturella rikedom. Men arbetarklassen får aldrig mer rättvisa än den tar sig och Motorstaden, Motown, är sedan decennier en stad i djupaste social kris.

Rodriguez, född 1942, ”upptäcktes” av två producenter som jobbat med storheter som Marvin Gaye och Stevie Wonder när han spelade på en rökig bar i slutet av sextiotalet. De såg en ny Bob Dylan i honom. Han spelade in två album som fick bra kritik men inte sålde. Kanske hade han fel namn för sin musikstil? En latino förväntades inte spela folkrock. Kanske var hans texter för politiska? Det andra albumet kom ut i november 1971. ”Cause I lost my job two weeks before Christmas” börjar en av sångerna. Skivbolaget sa upp Rodriguez kontrakt i mitten på december samma år.

Sixto Rodriguez gick tillbaka till sitt gamla liv. Han arbetade på bilfabrik och som byggjobbare. Han röjde rivningskåkar. Kom till arbetet i smoking och gjorde de skitigaste och tyngsta jobben. Han uppfostrade sina döttrar. De bodde i 26 olika hus, många utan sovrum eller badrum. Men han tog dem till bibliotek och muséer, lärde dem uppskatta Diego Rivera och Picasso. Han läste in en filosofiexamen på universitetet. Kandiderade till borgmästare utan framgång. Engagerade sig för de fattigastes rättigheter. Här kunde historien ha tagit slut. Men vad Rodriguez inte visste när han bar kylskåp på ryggen nedför trappor i ett Detroit i förfall var att hans namn och musik var lika kända i Sydafrika som Stones och Beatles.

För det här är också en sydafrikansk historia. Det är här Bendjelloul först hör talas om musikern som är världs­berömd i Sydafrika, men okänd i resten av världen. Ingen vet säkert hur Rodriguez musik kom dit, men den spreds som en löpeld, främst bland den liberala vita ungdomen. Trots, eller kanske tack vare, regimens censur. I ett land som inte ens hade television förrän 1976 eftersom mediet ansågs ”kommunistiskt”, var Rodriguez samhällskritiska underifrån-­betraktelser kulturell dynamit. Och eftersom ingen visste någonting om mannen som ”försvunnit” obemärkt i sitt hemland spreds rykten och myter. Rodriguez hade tagit livet av sig på scen, bränt sig till döds eller tagit fram en revolver och skjutit skallen i bitar inför publik. När apartheidregimen föll gavs Rodriguez album ut på CD och sålde i hundratusentals exemplar, men fortfarande visste ingen vad som hänt med artisten. Inte förrän internet blev allmängods och en musikjournalist och en skivbutiksägare slutligen spårar ­honom till Detroit i slutet på nittiotalet.

Searching for Sugar Man är ofta en mycket vacker, rentav storslagen, film. Stilsäkra animeringar som elegant glider över i verkliga bilder leder oss genom Detroits ruffiga innerstad och mellan dåtid och nutid. Ett vintrigt snöklätt Detroit kontrasteras effektivt mot de soldränkta klipporna längs Kapstadens Atlantkust. Och Rodriguez musik, som dominerar soundtracket, går rakt in i benmärgen. Samtidigt är det en film som aldrig riktigt kommer innanför huden på sin huvudperson. Han förblir intensivt privat, men alltid med ett avväpnande leende. När vi lämnar honom, petandes i den eld han gjort upp i en liten kamin för att hålla värmen i sitt minst sagt spartanska hem, är det fortfarande myten snarare än mannen vi ser. Kanske är det så det ska vara. Vi be­höver våra goda, livgivande myter.

När jag gör lite nätresearch upptäcker jag också några ­bitar som inte finns med i filmen och som komplicerar bild­en en smula. Rodriguez var inte bara känd i Sydafrika utan hade också framgångar i Australien och Nya Zeeland under sjuttiotalet och början på åttiotalet. Denna popularitet var han däremot medveten om. Han turnerade exempelvis i Australien vid åtminstone två tillfällen, den sista gången 1981 med Midnight Oil.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Se kriminella möta blockader

 

Fyll i din mejladress så skickar vi länk till videoreportaget 👇

Klicka här för att stänga