Vi får alltså lov att ta en sittning kring det här
sa kommunalrådet.
Vi får se opp, sa han.
Den visionära torkan är påtaglig i rörelsen.
Stagnationen. Idélösheten.
Vi måste vara observanta, sa han.
Rörelsen måste vara en rörelse i rörelse.
Framåt. Målmedvetet och offensivt.
Som det nu är?
Vi står och stampar i en på stället marsch.
Och knappt det.
Det har blivit en sån jävla utspädning av allting.
Vår politik har tömts på innehåll.
Det finns för lite jävlaranamma i rörelsen.
Ändå, nu som tidigare, har vi en värld av möjligheter
framför oss.
Vi är inte riktigt
klinikfärdiga än.
Så att säga.
Det finns en expansionspotential i rörelsen.
En dynamik.
Men. Nu, som sagt var. Vi är för profillösa.
För tunna. Ideologiskt trötta.
Så ser i alla fall jag det.
Sen? Ja, det är ju mycket annat, också.
Som är fel.
Dom politiker som bestämmer den sanna nådens ordning
tycks ju ha upphört att lyssna. Till exempel.
Men dom kanske ska komma ihåg, tycker jag, att människor
kräver att bli lyssnade till.
Att bli hörda. Och sedda.
Sen tycker jag faktiskt också att den där nolltoleransen
inför en avvikande mening, kravet på nästan ovillkorlig
lojalitet, ja att den blockerar nödvändig kritisk debatt.
Det är inte bra.
Inte alls.
Tvärtom. Det är ju rent förbannat.
Att det ska vara så.
Som klokt folk har sagt:
Man kan inte förhålla sig på ett anständigt sätt
till en politisk rörelse utan skepsis.
Då blir man ju utlämnad åt politikerna.
Lojaliteten kan aldrig bli annat än villkorlig.
Trohet utan ifrågasättande går inte.
Då är man inte längre en fri människa.
Kättersk mening må hysas!
Som det är nu finns det för lite självtänk i rörelsen.
Eller känner främlingskap inför den, mitt uppe i den.
Samtidigt är dom ju bundna till den, med djupa lojaliteter.
Om jag ställer mig utanför förfryser jag om själslivet.
Som nån har sagt.
Också sån kan hållningen vara.
Bland vanligt folk.
Vanliga människor.
Som lite här och var är hjärtinnerligt trötta
på ultimativa kommandon uppifrån.
Toppstyrning.
Och på halleljua-möten för invigda på Folkan.
Ska sanningen fram, rakt av, hör förresten rätt mycket
av vad som säjs på dom hemma på floskeltoppen.
Åtminstone som jag ser det.
Så, återigen, och i klartext sagt: Vi får ta en sittning kring det här.
Ta till oss det som är klokt tänkt och bra sagt
och sen skriva ihop oss.
Vi får ta det hela
under Övriga frågor.
Ska vi säga så?
Ska vi klubba beslutet?
Rune M Lindgren är studiematerialskrivare för bland annat Brevskolan, ABF, Vuxenskolan och NBV. Han har redigerat ett tiotal antologier och jobbat med litteraturstöd inom Statens Kulturråd. En programförklaring från Lindgren: ”Utan övertro på litteraturens, det skrivna ordets, möjligheter att förändra, ser jag litteratur i det sociala uppdragets tjänst som meningsfull. Jag menar att en arbetarlitteratur med social – socialistisk – tendens och avsikt, nota bene om den håller undan för den rigida dogmatiken, är bra. En den progressiva hållningens texter, långt bortom allt intellektuellt plockepinn, all jolmig självbespegling, är en personlig målsättning.
