Kultur

Den bäste poeten förlorar alltid

Det kostar på att stå vid en mikrofon, blotta sin själ och sina innersta tankar, och göra sitt bästa, för att i nästa stund bli sågad av juryn. Foto: Andreas Bruzelius

Andreas Bruzelius begav sig till svenska mästerskapen i poetry slam för att ta reda på om poesin verkligen är död.

Niklas Mesaros lyckades för andra gången ställa sig högst på tronen när SM i poetry slam avgjorde i Göteborg. Men estradpoesi är mer än frågan om vem som vann. Den bästa poeten förlorar alltid som det heter, och deltagarnas samlade insatser är den energi som driver kulturen framåt. 

Det är inte lätt att vara poet. Poe­sins död förkunnas oftare än diktsamlingar släpps. Förlagen föredrar att jaga deckare, Bruno K Öijer skapar inte längre löpsedlar och Karin Boye vänder sig i sin grav. Men om lyrik har det kämpigt, är det än värre för den muntliga traditionen och folkdiktningen. Sedan Gutenbergs dagar har det talade ordet hamnat i skuggan av det skrivna. Tusenåriga traditioner av historieberättande från mun till mun har avdunstat till förmån för masstillverkning av tryckta sidor. Förutsatt att man inte heter Henry Rollins är efterfrågan på uttalade ord i sin enklaste form inte hög. Högläsning av dikter har blivit synonymt med föråldrad kultur, tristess och uteblivet intresse från allmänheten. 

Men det finns ett undantag – poetry slam. En mullrande underjordskultur som inte bara vuxit fram samtidigt som lyriken gick ned på knä, utan som därtill växer sig starkare. Årets SM på Musikens hus i Göteborg var ingen artig gest av sympati för ett fåtal tappra. Det var folkfest i fullsatta lokaler där svettiga åskådare trotsade ventilationens kamp mot vårvärmen, och satt timme efter timme och app­låderade årets främsta estradpoeter. Helt utan sponsrande storförlag eller litterära kändisar som förbarmar sig med publicitetshjälp. Poetry slam är självförsörjande och driver kompromisslöst sin verksamhet efter egna regler och ideal, utan att be om hjälp eller tillåtelse. 

Fenomenet uppstod i Chicago på 1980-talet, när någon kom på den enkla men geniala idén att framföra estradpoesi i turneringsformat. Publiken fick vara domare, poeterna duellerade och efter en kort men intensiv uppgörelse stod en vinnare kvar. Tävlingsformatet gav åskådarna något bekant att relatera till, en kontext som kändes överskådlig. Varje poet tilläts endast en kort stund på scen, vilket motverkade att publiken skulle kunna bli uttråkad. Tävlingen bidrog med spänning och det adrenalinpåslag som tidigare saknats i högläsning av lyrik. Ett decennium senare skulle en våg av dokusåpor använda samma grepp för att generera intresse för alla tänkbara kulturformer. Men där musik, dans och cirkuskonster har förvandlats till talangjakter och tv-underhållning, har poetry slam förblivit en undergroundkultur som sällan uppmärksammas av omvärlden.

När SM hölls i Göteborg i mitten av maj, var det sjuttonde gången en mästare korades. Sverige var tidiga med att importera konceptet från USA, och kulturen har vuxit stadigt sedan debuten 1995. Med ett startfält på 62 poeter, uppdelade i 15 lag, pågick tävlingarna under fyra dagar. Trots att tävlingsformen vid det här laget är väl etablerad hedrar man fort­farande den ursprungliga filosofin om spontanitet och folklighet. ­Juryn som ska fälla avgörandet värvas i publiken utan krav på förkunskaper eller andra kriterier. Reglerna dras för pub­liken, första tävlande äntrar scenen och den kaotiska tävlingen är igång. Dikt efter dikt avhandlas i högt tempo, och det är svårt att smälta strömmen av retorisk lyrik som pumpas ut i högtalarna på två parallella scener. En uppretad man brölar ut sin frustration på källarplan, samtidigt som en gråtfärdig kvinnas röst ekar genom trapphuset. Överallt sitter fokuserade, introverta gestalter med tummade A4-ark i händerna och memoriserar texter. Det är en kakofoni av känslor, budskap och röster. Ett larm av levnadshistorier och upplevelser. 

Vid sidan av mångfalden sker gallringen. Juryn fäller sina domar och en efter en skickas poeterna ut. Den gemensamma glädjen fläckas av besvikelse.  Muttrande hörs från utslagna poeter som anser sig blivit orättvist behandlade. Någon hävdar att humor belönas på bekostnad av poeter som behåller allvaret. Någon annan beklagar sig över hur vissa politiska ställningstaganden favoriseras framför andra. Men några officiella uttalanden blir det inte tal om. När anteckningsblocket och kameran kommer fram, övergår alla tävlande till att upprepa de honnörsord som definierar kulturen – alla är välkomna, och den bästa poeten förlorar alltid. Kontroverserna kring bedömningar och tävlingsmoment mullrar vidare som en del av tävlingsmomentet, men kan inte rubba det kollektiva stödet för att tävlingarna existerar. Inte ens de mest frustrerade och bittra poeterna vill bli ansvariga för att ha svartmålat den kultur de känner tacksamhet och uppskattning för. 

– Jag kommer aldrig att vinna en sådan här tävling, konstaterar en lokal poet som just hört sin poäng och konstaterar att han är utslagen. 

– Jag är inte tillräckligt ’likeable’ för de där, fortsätter han och gestikulerar mot publiken. Men skriv för fan inte att det var jag som sa det!

Den nedslagne poeten lommar iväg efter försäkringar om att inte få sitt namn publicerat, och slår kraftlöst genom luften med sin bunt av skrynkliga pappersark vars innehåll inte räckte till vidare avancemang. 

Det kostar på att stå vid en mikrofon, blotta sin själ och sina innersta tankar, och göra sitt bästa, för att i nästa stund bli sågad av jurymedlemmarnas poängtavlor och bli tilldelad en artig applåd i tröstpris. Hur välkomnande och öppen kulturen än vill vara, kommer tävlingsmomentet alltid att begära ut ett högt pris av de tävlande. Åtminstone av de som förlorar. På final­dagen berättar en poet hur de mitt under tävlingens gång tvingades ändra på läsordningen. En av lagets medlemmar hade fått så låga poäng att ångesten blev övermäktig. På ren nåd tilläts medlemmen läsa sin nästa dikt sist och med hjälp av fenomenet ”score creep” belönas med en poängsumma som kunde lyfta självförtroendet. Enligt ett strikt idrottstänkande är det en brutal tävlingsform. Juryn saknar kriterier för vad som ska belönas, godtycklighet regerar och dörren är öppen för alla sätt att påverka resultatet.  

Oavsett om deltagarna kämpar mot konkurrenterna, jurygrupperna eller sina egna självtvivel, pågår kampen var man än tittar. Det genereras mer känslor än vad som någonsin hade kunnat framträda på en civiliserad recitering. Publiken strömmar till, fyller upp stolarna och sprider ut sig över golv och väggar. Luften ligger tjock av upphetsning och ångest. 

På scenen rasar kampen vidare. Deltagarna läser upp sina bästa ­alster, och öser på med så mycket inlevelse de kan uppbringa, men urvalet fortsätter gallra. Elitskiktet har framträtt ur startfältet, endast de bästa återstår. Med en mer hanterbar överblick går det att skapa sig en uppfattning om vad som tycks generera vinnande poängsiffror. 

Att ta ställning som antirasist och feminist framstår som ett mind­re krav för att nå högre placeringar. Att droppa namnet Reinfeldt i ett sarkastiskt eller hånfullt sammanhang utlöser garanterade skrattsalvor. Perspektivet av den vardagliga människans kamp mot auktoritet, stat och kapital, är kutym. Men det tycks ändå omöjligt att skapa en pålitlig standard för konsten att vinna ett slam. Amerikanska slampoeten och författaren Cristin O’Keefe har sagt att poeternas största oro alltid är att scenen ska bli så dominerad av en särskild stil att den dör ut, men att detta aldrig händer. Det otyglade formatet och bristen på direktiv för hur dikterna ska bedömas skapar ständig förändring. De åtta poeter som slutligen går till final representerar ett brett register med allt vad kulturen står för. 

När Michael Horvath från Örebro tar till orda med pedagogiskt uppbyggda resonemang kan man ana ekot av Tage Danielssons politiska monologer. Uppsalas Amer Sarsour går i en helt annan riktning och försätter publiken i gravallvarlig tystnad med en svavel­osande dikt fylld av blod, hat och kärlek. Det är blytungt och argt utan avväpnande humor, kanske för argt, då poängen inte räcker för avancemang.  Urladdningen efterföljs av stillsamme Anton Höber från Göteborg, som utmärker sig med det lilla formatet och bjuder in till vardagliga företeelser, klädda i retorisk prakt och fyndiga referenser. Variationen har behållits, men nivån har märkbart höjts. Oavsett om det är humor, eftertanke eller blödande smärta som matas in i mikrofonen, visar kvartsfinalisterna precis varför de tagit sig så långt som de har gjort. 

Uppe på scenen går veteranen Alma Kirlic en brutal rond mot sin egen självbild:

”Du är oälskad, men det är okej. Du är ful, men det är ingen fara. Du är värdelös, men det är också ett sätt att vara.”

Utan ett spår av självömkan ­eller distanserande humor i rösten, levererar Kirlic hårdhänt sanning från hjärtat och inte en själ i lokalen lämnas opåverkad. I nattsvart självförakt finner hon fröet till inspiration och hopp och när hela dikten är levererad, möts den av kvällens dittills största bifall. 

Näst ut är favorittippade Niklas Mesaros, som intar scenen med en mästares pondus. Han erövrade sin första SM-titel för två år sedan och strålar av självförtroende. Snart är publiken trollbunden av lättsam ironi och igenkänningskomik. Mesaros väver ihop ord och karisma till en oemotståndlig uppvisning. Det är en stilig ung man, vilket knappast är en nackdel, men hans röst låter ödmjuk och blygsam. Poängen blir kvällens högsta och resulterar i final mot Kirlic.

Med fyra dagars tävlingar avverkade, ett dygn av uppläsningar och 62 poeter reducerade till två, är stämningen elektrisk. Och svettig. Göteborgspubliken har rykte om sig att vara lojal och folkmassan som trängt in sig i Musikens hus tänjer gränserna för lokalens kapacitet. Kirlic möter Mesaros, två favoriter med erfarenhet av ­tidigare mästerskap. Ribban är lagd och publiken förväntansfull.

Efter varsin välvald finaldikt, som båda belönas med höga poäng, står slutligen Mesaros som segrare igen. När vinnaren utropas och vandringstrofén höjs i luften, försvinner den pojkaktiga charmen och mästaren unnar sig att vara förbannat nöjd för ett ögonblick. Men strax därpå är ödmjukheten tillbaka, Mesaros applåderar sina utmanare och delar glädjen med alla som deltagit. Eftersom poetry slam alltid är en gemensam prestation, och den bästa poeten aldrig vinner.

Kontrasten mellan kulturens öppna inbjudan till alla som vill delta, och den skoningslösa elitismen i tävlingsformatet, skapar den energi som driver på tillställningen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hej där 👋

Läs Arbetarens senaste Månadsmagasin gratis på webben! Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet kommer tre gånger i veckan: onsdag, fredag med veckans rubriker och långläsning på söndagar.