”Jag lever dag för dag”

Som Arbetaren tidigare skrivit om har antalet utförsäkrade som hotar med att begå självmord ökat med 3 000 procent sedan 2008.
Många hörde av sig efter artikeln. Två av dem är Anna och Maria.

Inrikes
Många utförsäkrade blir deprimerade och en del hotar att ta sina liv
Foto: Claudio Bresciani/Scanpix

I samband med artikeln om självmordshot (Arbetaren 18/2012) intervjuades nätverket Resurs, och Arbetaren bad även om kontakt med personer som drabbats av psykisk ohälsa på grund av utförsäkring. De följande dagarna hörde över 30 människor av sig. Några av dem skrev att de gärna vill dela med sig av sina upplevelser, men inte bli intervjuade. Andra att de inte orkade prata i telefon.

Av dessa har vi valt att intervjua Anna och Maria. Båda heter egentligen något annat.

”Anna” sjukskrevs 1996 för utmattningssyndrom, efter att ha arbetat som socialarbetare i 18 år. För två år sedan blev hon utförsäkrad, och har sedan dess levt mer eller mindre utan inkomst.

– För att klara ekonomin har jag lyft ut min ynkliga pensionsförsäkring i förtid. Det är 970 kronor. Min man har pension på 5 700 kronor. Det är vad vi ska klara oss på varje månad. Vi äter bara ett lagat mål mat per dag, säger hon.

När Anna blev utförsäkrad fick hon gå en kurs på Arbetslivsresurs. Men hon var för deprimerad för att det skulle fungera. Varje dag funderade hon på hur hon skulle kunna förkorta sitt liv.

– När jag kom på att jag äger ett gevär i Småland, som jag ärvt, fylldes jag av ett lugn. Det var riktigt otäckt, säger hon.

Förra året arbetstränade Anna via Misa, ett företag som erbjuder rehabilitering i arbetslivet, för arbetshindrade personer. Anna klarade dock inte mer än nio timmar i veckan, och Misa, som även bedömer arbetsförmåga, ansåg att hon inte var arbetsför. Detta godtogs av Arbetsförmedlingen, men inte av Försäkringskassan. De ville att Anna skulle komma in på åtgärden skyddat arbete som riktar sig till funktionshindrade personer med nedsatt arbetsförmåga.

– Det är ett skämt. Det kräver att man är arbetsför, vilket jag inte är, säger hon.

Anna bor i en bostadsrätt som hennes son köpte till henne för pengar han ärvt efter sin far. Själv hade hon aldrig kunnat få ett lån, i sin situation. Eftersom hon bor i bostadsrätt har hon inte rätt till socialbidrag.

För att spara pengar har Anna slutat skänka pengar till organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen. Hon har även slutat prenumerera på en morgontidning.

I dag lever Anna dag för dag. Utan inkomst orkar hon inte blicka framåt. För att klara av sitt sjukdomstillstånd äter hon dagligen antidepressiv medicin.

– Med hjälp av medicin och en gladlynt man mår jag ganska bra. Utan medicinen skulle jag nog inte stå ut, säger hon.

”Marias” problem började för tolv år sedan då hon ramlade ned för en källartrappa och fick diskbråck i ländryggen. Efter några års besvär blev hon utsatt för felbehandling vid en undersökning inför den kommande operationen.

– Plötsligt kände jag hur en nål stack fel. Sedan dess har jag haft smärtor i underbenen och fötterna, säger hon.

Marias besvär ledde till perioder av sjukskrivning från jobbet som läkarsekreterare. Vid ett tillfälle kallades hon upp på chefens kontor, tillsammans med facket. Skälet var att sjukhuset ville köpa ut henne på grund av hennes höga sjukfrånvaro. Hon sade dock nej, och fick då ”världens utskällning” av chefen.

– Jag var inte värd någonting, enligt min chef. Jag tog henne inte på allvar, eftersom jag visste att jag hade rätt. Hon visste ingenting om mina smärtor, säger Maria.

Senare ändrade sig ledningen, och ville inte längre köpa ut Maria. I slutet av 2010 sjukskrevs hon ändå för utmattningssyndrom, på grund av den dåliga arbetsmiljön. Och bara två månader senare kom nästa smäll. Försäkringskassan beviljade inte längre sjukersättning. Maria blev tvungen att återgå till arbetet.

– När jag mådde som sämst var det på sekunden att jag tog sömntabletter. Jag gick till företagshälsovården och storgrät. Jag sa att det var det jävligaste jag varit med om, och att jag inte ville leva längre.

I dag arbetar Maria 75 procent och är sjukskriven 25 procent. Handläggaren på försäkringskassan ville pröva henne mot hela arbetsmarknaden, men där satte Maria ner foten.
– Våga inte röra min fasta anställning, sade jag till henne. Då blev hon tyst, säger Maria.
I dag mår Maria efter omständigheterna bra men hon berättar att hon har påverkats starkt av sina upplevelser. Hon klarar inte längre av stressiga situationer, eller när det är för mycket folk runt omkring henne. Hon har även svårt för att lita på folk. Hon hoppas ändå att hennes historia kan hjälpa andra i samma situation.

– Jag vill poängtera att man måste stå på sig och bråka om man blir illa behandlad av försäkringskassan. Det är tyvärr inte alla som klarar av det. Då är stödet från familjen oerhört viktigt, säger hon.