Franska rovdjur

Foto: Music Box Films

Alternance (”alternering”) är en fransk term för när representanter för partier med officiellt olika ideologier regelbundet byter av varandra vid makten efter val. Det anses vara ett tecken på att demokratin fungerar och bra mot den korruption som långvarigt maktinnehav annars kan leda till.  Att politiken förblir densamma oavsett valutgången, och att det ofta är […]

Alternance (”alternering”) är en fransk term för när representanter för partier med officiellt olika ideologier regelbundet byter av varandra vid makten efter val. Det anses vara ett tecken på att demokratin fungerar och bra mot den korruption som långvarigt maktinnehav annars kan leda till.  Att politiken förblir densamma oavsett valutgången, och att det ofta är just det som ger upphov till det upprepade missnöjet med sittande makthavare, ses inte som ett problem. Inte heller att snabba skiften underlättar för den som vill kunna hoppa i karriären mellan, exempelvis, finansministeriet och bankpalatset.

Söndagen 6 maj ägde ytterligare en alternance rum när Frankrike bytte president. Historiens, enligt en ny opinionsundersökning, överlägset mest impopuläre president den alltmer rasistiske demagogen Nicolas Sarkozy, besegrades med ett nödrop av den färglöse ”socialisten” François Hollande, som därmed gjorde det som hans tidigare partner, Ségolène Royal, misslyckades med för fem år sedan. 

Franska filmfestivalen i Stockholm uppmärksammade valet med en dubbelföreställning av två av det senaste årets mest omtalade filmer i hemlandet, vilka båda utspelar sig i maktens parisiska korridorer. Dramathrillern Ministern är producerad av belgiska bröderna Dardenne och har deras favoritskådespelare och landsman Olivier Gourmet i huvudrollen som den hårt pressade transportministern Bertrand Saint-Jean. Makterövringen är en dramakomedi om Sarkozys väg till presidentposten 2007. Den sägs vara den första franska spelfilmen som sätter en samtida politiker i centrum på det här sättet, något som annars förknippas mer med amerikansk film. Oliver Stones George W. Bush är en närliggande jämförelse. Kanske inspirerades upphovsmännen av att Sarkozy själv importerade en ”ofranskt” spektakulär amerikansk stil för sin valkampanj.

På ytan är de båda filmerna tämligen olika. Ministern är tungsint, genomsyrad av en krypande obehagskänsla där det vardagliga gränsar till det surrealistiska som i en subtil skräckfilm. Stanley Kubricks Eyes wide shut har inte utan orsak nämnts av flera franska recensenter. Ministern drömmer i sin säng. En naken kvinna förs in i hans ämbetsrum och kryper villigt in i en gigantisk krokodils hungriga gap. Han väcks av telefonen mitt i natten. En bussolycka i Ardennerna har krävt flera barns liv. Han färdas i natten i sin svarta limousin längs snötäckta vägar. Han begär att få vara ensam en stund med de döda kropparna på olycksplatsen. Det är inte sista gången i filmen han står över en död kropp.

Makterövringen är energisk, snabb i sina giftiga repliker, flamboyant precis som sin huvudperson, Sarkozy, som spelas briljant av Denis Podalydès, som för övrigt officiellt stödde Hollande i valet. Scenerna mellan Sarkozy och hans två
huvudrivaler inom högerpartiet UMP, Dominique de Villepin och dåvarande presidenten Jacques Chirac, är höjdpunkter för vem som helst som följt med en smula i fransk politik. Sarkozy spelar sin roll som mannen av folket, invandrar­grabben med de hårda nyporna som med stöd av sin bakgrund tar sig rätten att kalla förorternas arga unga invandrarmän för slödder. Hans brutalt ärliga makthunger chockar den högborgerlige, lismande de Villepin och föraktas av Chirac, gudfader på dekis begravd upp till halsen i bedrägerianklagelser men räddad från domstolen tillfälligt av sin politiska immunitet.

Men bakom de stilistiska olikheterna skildrar båda filmerna samma politiska verklighet. Sarkozy och Saint-Jean är båda makthungriga rovdjur i en tid då ledande politiker blir alltmer maktfullkomliga när det gäller att berika sig själva och sin klass, och samtidigt är patetiskt maktlösa om de skulle vilja driva en enda liten fråga på tvärs mot den härskande nyliberalismen. Båda filmerna har scener där huvudpersonerna konfronteras med små grupper upprörda arbetare, utställer uppenbart tomma löften och försöker vara ”folkliga”. För Sarkozy är det aldrig ett problem. Han vet vem han är. När en rådgivare undrar om han inte i ett tal varit alltför hård mot de ”giriga direktörer”, som finansierar hans kampanj, konstaterar Sarkozy lugnt att de blir nöjda igen när han sänker deras skatt. Saint-Jean har däremot dragit en linje i sanden. Han vägrar bli ministern som privatiserar järnvägsstationerna. Åtminstone så länge det inte kostar honom hans karriär. Det är frestande att säga att de båda skiljer sig åt ungefär lika mycket som Sarkozy och Hollande.

Ministern har svensk biografpremiär 18 maj. Makterövringen kan ses samma datum på Franska filmfestivalen i Göteborg.

 
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984