Reportage

Vardag på krigskliniken

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Varje dag väntar skadade från krigets Afghanistan på att få hjälp med sina skador på Emergency Surgical Center for War Victims i Kabul. Att ta hand om människor som klivit på minor, hamnat i en skottlossning eller råkat ut för splitter är vardag på kliniken. Men de själsliga såren måste man lämna därhän.

Utanför stenmuren med de övervakande vakttornen kryper Kabuls bilköer sakta fram. Människorna på led utanför hostar av den tunga smoggen. De väntar på att bli insläppta till andra sidan för att få medicinsk hjälp. Och den här dagens ringlande köer är inget undantag. Varje dag väntar drabbade människor från Afghani­stans eviga konflikt på att få hjälp med sina skador på Emergency Surgical Center for War Victims.

Men innanför murarna är stämningen ­annorlunda. Där spatserar patienter på bättringsvägen långsamt över den gröna gräsmattan och försöker vänja sig vid sina nya proteser och livssituationer. Centrets lekplats står tom.

Luca Radaelli, 45 år, arbetar som medicinsk koordinator och sjuksköterska för den italienska hjälporganisationen, och tar emot skadade dagligen. I snart tre år har han hjälpt krigets offer inte bara i Kabul, utan även i Lashkar-gah-provinsen. Han berättar att mycket har förändrats sedan han först kom till landet.

– Vardagen ser annorlunda ut. Allt fler ­patienter kommer till oss och nästan alla våra sängplatser är fulla, trots att det är vinter. Det är fler attacker nu jämfört med förut. Men att centret är fullt är inget ovanligt, speciellt inte under somrarna. 

Och tyvärr är centret, trots murarna, långt ifrån en säker plats. Bara ett stenkast bort ligger FN:s kvarter och Irans ambassad, vilket ökar riskerna för talibanattacker i området. Men det är inget som stoppar Luca, som brinner för sin uppgift. Han stänger profes­sionellt av världen utanför.

– Det är klart att man blir rädd när man hör bomber, eller hur de skjuter utanför, men det är inget som hindrar mig från att göra bra ifrån mig på arbetet.

 

Att ta hand om människor som klivit på minor, hamnat i en skottlossning eller råkat ut för splitter är vardag för Luca och de andra anställda. Hjälpcentrets sex salar är anpassade för alla dem som blivit offer för kriget. Dock är alla, oavsett om det handlar om krigsrelaterade skador eller inte, välkomna när som helst under dygnet. 

– Och all medicinsk hjälp här är gratis, ­säger Luca. Jag tycker det är fantastiskt att kunna bidra med så mycket till alla människor här. Och att ekonomin inte begränsar och utesluter, vilket det ofta gör på andra sjukhus som kostar pengar. 

Och att inte begränsa eller utesluta gäller inte bara när det kommer till pengar. Det är viktigt att alla sjuksköterskor är helt neutrala inför patientens bakgrund, då det händer att talibaner och människor från fängelset vårdas på centret. 

– Det är inget som hindrar mig från att hjälpa dem. Alla är de människor, säger Luca.

Han berättar även om de regler som de som arbetar på centret måste ta hänsyn till. De får inte ha några som helst förbindelser med de italienska militärstyrkorna i landet, och de måste i alla lägen vara politiskt neutrala.

– Hela hjälpcentret är också uppbyggd på att vi inte får ha några vapen här. Vi har kommit till afghanernas hemland för att hjälpa dem, och då måste vi också respektera dem, säger han.

 

Bland de 70-80 patienter som för tillfället vårdas på centret finns alla åldrar representerade. Minorna bryr sig lika lite som centrets personal om vem du är och vad du har för bakgrund. Och att dagligen se gamla och barn med skador kan vara minst sagt obehagligt för någon som inte är van.

Luca berättar om en patient som gjort särskilt stort intryck på honom:

– Det var en liten flicka när jag jobbade i Lashkar-gah som hade fått hett vatten på bröstet. Hon låg där i tre månader, och det är klart att man då får en personlig kontakt. När flickan till slut blev utskriven fick hon två skott i bröstet och dog…

Luca visar hjälpcentret. Walkietalkien är redo i hans hand och han tar oss till en av 

patientsalarna. En helikopter flyger ovanför oss när vi stiger in i den instängda lukten bland de 20 patienter som vårdas i sal A. Många har dropp. 

En fluga slår sig ned på en rosa kopp. Mannen bredvid koppen heter Delajha, och kom till centret igår. Han vänder bort huvudet, andas, och vänder sig sedan tillbaka. Blicken avslöjar hans utmattning direkt. 

– I går när jag gick på åkern för att samla in ved inför vintern till min familj klev jag på en mina, säger han med tårar i ögonen.

Hela familjen kom rusande direkt när de hörde smällen, och han fick snabbt hjälp.

– Jag var i chock och rädd. Smärtan var fruktansvärd, säger Delajha. 

Nu väntar han på att det ska bli måndag vilket innebär besökstid och en stund med hans föräldrar. Svetten rinner nedför ansiktet när han tittar ned på det tomrum som så sent som igår var hans högra ben.

 

Inte långt från sal A ligger sal B. En pojke i rullstol ser sig omkring på de andra patienterna. Pojken heter Jumshid och är 13 år gammal, från provinsen Wardak. Han kliar sig på kragen med sin högra hand. Den vänstra handen är, precis som benet, inlindat i bandage. Skinn har lossnat från hans högra ben. Och i sängen bredvid Jumshids ligger hans bror, 18-åriga Mursalin. De båda bröderna var inte långt ifrån att lämna jordelivet. Mursalins arm är amputerad och han täcker snabbt över sina ben med en filt som för att dölja vad som finns där under.

– Vi var bara hemma på gården när min bror tog upp en metallbit och undrade vad det var. Så plötsligt exploderade den, säger Jumshid.

Luca tar mig vidare. Alla de olika salarna tycks leva sina egna liv, och det kommer olika ljud från dem allihopa. Från sal C, vilken är till för kvinnor och barn, hörs förtvivlade skrik, medan det i salen bredvid skramlas med matvagnarna. Längst där inne ligger en liten pojke med något på halsen. Han har precis fått sin mat som består av tonfisk, ris och bröd. Istället för tuggande hörs tunga andningsljud. Plötsligt gungar pojken fram och tillbaka och huden på hans panna dras sakta in som i en grop.

– Det här är Gulmohamad. Han är min son, säger pappan Abdul Samat.

Gulmohamad kan inte prata, så Abdul får berätta vad som hänt honom i stället. Det som sitter på hans hals är syretillförsel kopplat till en respirator. Läkaren hoppar in i samtalet och berättar att Gulmohamad varit på centret i snart tre månader, och att det från början varit väldigt svårt att veta om han ens skulle överleva. Hans tragedi inträffade långt bort från Kabul, i byn Loghar. Det var en helt vanlig dag och Gulmohamad, som själv alltid drömt om att bli läkare, var på väg hem från skolan.

Plötsligt utbröt en konfrontation mellan talibanerna och den amerikanska militären. Alla i byn fick gömma sig. Så dök bomben upp. Någon tog upp den just i det ögonblick den exploderade, och Gulmohamad blev träffad av splittret både i huvudet och i ena benet, berättar Abdul.

 

Situationen blev så allvarlig att Gulmohamad blev tagen till den paktistanska gränsen för hjälp. Men resan var förgäves. Där fanns inte de resurser och kunskaper de hade hoppats på, och det fanns inte mycket annat att göra än att ta sig tillbaka till Afghanistan, den här gången till Kabul.

Ytterligare ett djupt andetag hörs från Gulmohamad. Trots att hans kom undan med livet i behåll den här gången är ingenting som det varit. Bara åtta år gammal kommer han från och med nu vara ännu mer beroende av sina föräldrar och de sex äldre syskonen än tidigare. Och skadan är så komplicerad att kunskaperna på hjälpcentret inte räcker till. 

– Vi behöver ta in en specialläkare från Italien för att kunna lösa problemet. Det har förekommit vissa problem i det ärendet, ­visumansökan krånglar och Gulmohamad har inte mycket tid kvar, säger Luca.

Utöver den akuta sjukvården erbjuder centret sjukgymnastik, röntgen och apotek. Vad som lämnats därhän är situationen för den drabbade efter tiden på centret. Ingen finns där att hjälpa dem att ta sig igenom det psykiska traumat, som oftast hänger kvar mycket längre än vad de kroppsliga problemen gör.

– Patienterna har rätt till sjukgymnastik efteråt, och ibland tar vi även hjälp av Röda korsets internationella kommitté för att de ska få hjälp att hantera sin nya livssituation. Där tillverkas även alla proteser. Och fastän vi vet att de behöver psykologisk hjälp är det inget vi kan hjälpa till med. Vi har inte den möjligheten, säger Luca.

 

Solen börjar sakta sjunka och förvandlar en helt vanlig dag till ett kaos. En vitröd Toyota Landcruiser med emblemet Emergency Surgical Cener for War Victims ger sig iväg med full fart, sirenerna på. Samtidigt hörs det fullt av sirener från poliser och andra ambulanser. En annan Landcruiser anländer utanför hjälpcentret och in kommer det tjugo-trettio tal personer på bårar som fallit offer för två självmordsattacker, blodiga och förmodligen döda. Luca sätts i arbete och de tre tälten de har ute på gården fylls snabbt upp av skadade människor. Skadade från krigets Afghanistan.

 
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984