Tredje gången gillt för Janne

Verktygslådan
Illustration: Jens Reuterberg

Janne visar mest sitt sönderbrända ansikte nere hos oss när han be­höver hjälp med att öppna konservburkar. Egentligen ska han inte vara här, resonerar de flesta i personalen. Varken nere hos oss eller här i huset över huvud taget.

Jag tänker att han är som klippt och skuren för det här stället. Det hör man ju på namnet: Servicehus. Och vad är att öppna konservburkar åt någon med halvt förkolnade händer annat än service? Mer service än så kan det väl knappast bli.

Visst är Janne yngre och betydligt mer rörlig i kroppen och i ­huvudet än de andra som bor här. Men så är det ju det där med konservburkarna då. Hans fingrar är så nedbrunna att de i princip upphört att vara fingrar. De yttre lederna är borta, vilket gör att han har svårt att greppa saker. Så han kommer ner till receptionen när han be­höver hjälp med att öppna sina konservburkar. Bullens pilsnerkorv och konserverade ananas­skivor verkar vara favoriterna, så vitt jag har förstått. 

Men han betalar hyra som alla andra. Och pensionär är han, även om han har blivit det i förtid.

De andra i personalen säger att han har gjort det själv – bränt sig alltså. Jag har aldrig frågat honom, det känns liksom konstigt att fråga om en sådan sak. Tre gånger har han tänt eld på sig, säger de. Han borde inte få mer hjälp. Tredje gången gillt, va, sa någon i personalen en gång över kaffekoppen i fikarummet. 

Men än har den svenska sjukvården inte gett upp Janne. Visst är det fint?

Han dricker en del, Janne. Rätt mycket, för att vara ärlig. Brukar komma ner och gorma i receptionen på fredags- och lördagskvällarna, kalla personalen för fula ord och då brukar han inte ha med sig några konservburkar. Jag jobbar bara dagtid i veckorna, så jag vet inte.

Jag tror att han mest kommer ner för sällskaps skull, även när han är nykter och vill att man ska hjälpa honom med en konservburk. Det finns ju annan mat än konserverad. Fast det kanske är så att han helt enkelt gillar konserver bäst. Han kanske är van vid den maten.

Varje gång jag träffat honom har han pratat oavbrutet, om allt, gått från ämne och vidare genom ett annat till ännu ett. Han kan gå från ­Bajens senaste förlust till Gubben i månen till snygga brudar på mindre än en halvminut. Det är skickligt, det kan ingen ta ifrån honom. Ibland tänker jag att de andra på servicehuset inte skulle vara lika trötta på honom om han jobbade som radiopratare.

Han såg min morsa en gång när hon och jag sågs på torget. Varje gång vi stöter på varandra sedan dess, han och jag, tjatar han om att han ska bjuda ut henne på krogen. Jag har aldrig hjärta att säga att han har svårt att kvala in både hos morsan och på krogen, utan att ens ha närmat sig dem mer än så. Därför får han fortsätta tjata medan han knuffar mig i sidan: ”Din morsa, är hon lika trevlig som hon ser ut? Öh, du, öh, Jocke? Det finns väl bara ett sätt att ta reda på det!” 

Jag hatar när folk kallar mig Jocke. Men jag låter honom hållas och tänker att jag vill att det inte bara ska vara för att jag tycker synd om honom. Sedan känns det mest som att han tjatar om det där för att han ska ha något att prata med mig om. Så där är han, tänker jag. Går runt, runt i cirkel, som en gammal vinylskiva, tills han nått ända innerst inne. Då exploderar han.

I fylla, i eld. 

Jag har tänkt fråga honom hur han har gjort när han har försökt bränna upp sig. Om han använt bensin, om det är så de som för­söker bränna upp sig gör på riktigt. Jag har också funderat på att fråga varför, fast jag kan ana det. Men jag vet ju att jag inte kommer att fråga, ibland får nyfikenheten ge sig och låta fantasin göra jobbet i stället.

Fast jag tänker att hans deformation inte bara gör honom frånstötande, den gör honom också till någon. Även om det mest betyder någon att avsky för de flesta.

En gång kom hans son och hämtade honom med bil och tog med honom på en utflykt i stan under eftermiddagen. När Janne kom tillbaka mötte jag honom i hissen. Han hade en sådan där rund fångmössa, som turister och barn brukar ha på sig när de besökt fängelset på Långholmen, neddragen över huvudet och de få grå hårtestar han har kvar spretade ut där de kunde.

– Jag är på rymmen, sa Janne och det slog ut en pust öl och han log lätt berusad och helt igenom nöjd. 

Sedan sa han inget mer fast vi åkte tillsammans ända upp till ­tionde våningen, där han bor. Han bara gick ur hissen utan ett ord och fortsatte in till sig medan jag stod kvar och såg efter honom genom glaset i hissdörren innan jag tryckte på knappen till tolfte våningen, där jag skulle byta en kissblöja.

Dagen efter var han sitt gamla, vanliga snacksaliga jag igen. Med fångmössan neddragen ner till ögonen – det är inte mycket kvar av Jannes öron – gick han omkring i dagrummet och sjöng med skärande falsk röst om och om igen för tanterna och gubbarna i rull­stolarna runt kaffebordet:

”Mitt galleri finns det inga galler i, där är jag alldeles fri!”

Tills de andra i personalen och de gamlingar som hade förståndet i behåll med en mun skrek åt honom att hålla käften. Då garvade han bara sitt hesa, hackande skratt ur sitt nedsmälta ansikte och larvade upp i huset sjungande med sin falska stämma så det ekade i korridorerna: ”San Quentin, I hate every inch of you”.

Jag har lärt mig mycket av Janne, så ser jag det. Som att bränt barn inte skyr elden, om han inte vet hur man gör.  

Victor Estby har gett ut ungdomsböcker, publicerat noveller i tidningar och antologier och varit redaktör för flera böcker. Han ­arbetar med en novellsamling, är journalist och dagsversmakare. Den här novellen är tidigare publicerad i Mål & Medel.