Sällan har väl Joakim Thåström gått ut så hårt som i föregående Kärlek är för dom, och döpt första låten till ”Kort självbiografi med litet testamente”. På fem minuter avhandlas barndomens konsumtion av Fantomen till att han inte vill bli begravd på Skogskyrkogården. Bekännelserock uppskruvat till tusen. Det var fantastiskt i sin råhet och de spikraka, nästintill torra textraderna.
Oavsett om man som lyssnare förväntar sig en upprepning av detta eller förändring i Beväpna dig med vingar lär man nog landa i en blandning av besvikelse och lättnad. Den albumbetitlade singeln öppnar på mycket välbekant vis. Rotar i barndomens fragmentariska scener. ”Följ med mig upp längs floden/ Förbi den gamla kyrkogården/ Långt upp förbi den nedlagda kraftstationen / Där vi lekte när vi var små”. Och i malande, repetitiv takt förflyttas tiden, till något som liknar nutid. ”Jag gick upp och försökte skriva någonting/ Det är så mycket jag måste hinna med”. Den raden ger mig visst hopp om att de uppgivna karaktärerna från tidigare kanske ska drabbas av en slags rastlöshet och slå sig loss, Ebba Grön-style.
Givetvis blir det inte så. De tiderna är förbi, tiderna när han kunde sjunga ”Beväpna er” och i samma andetag skrika att han hatar borgligheten. Det är inte så enkelt längre. Snarare lotsar han oss djupare in i den kolsvarta tunneln av minnen och kryptiska berättelser. De upprepade raderna och de tuggande, malande rytmerna påminner stundtals mer om industrirocken Peace, Love & Pitbulls än något annat Thåström gjort.
Och om han väl bestämt sig för att ta den vägen är det lika bra att göra det fullt ut. Efter en lite intetsägande inledning kommer det igång på allvar i och med ”Dansbandssångaren”, och fortsätter lika ursinnigt som på höjdpunkterna hos de tidiga soloskivorna. Med den stora skillnaden att här inte finns en enda hit. Knappt ens något som fungerar på radio. Tur att han har sitt namn, annars vore detta en omöjlig uppgift att kränga på den kräsna marknaden.
Avslutningen är intressant. Innan ”Sluta när jag vill”, kommer ”Brunkebergstorg” där allt som sägs är: ”Hur fan ska man hinna med allt”. Kanske i motvikt till rastlösheten som uttrycks i början. Här emellan har alltså lång tid förflutit i Thåströms drömska landskap.
Och visst vore det lätt att tolka utsagan att han kan sluta när han vill som denna skivas testamente. Metatolkningen ligger nära till hands just eftersom låtarnas placering är vad de är. Förmodligen är det lite för enkelt. Men att frågan stilla väcks gör det hela så mycket mer intressant.
