Det råder en förväntansfull utflyktsstämning i det lilla väntutrymmet till Gate 15. Det äts medhavda matsäckar och mungiporna pekar uppåt. Medelåldern ligger på mellan 20 och 30, men en del mognare ansikten syns också, bland de senare den välkända fackkämpen Frances Tuuloskorpi.
Vilka som är journalister ser man direkt, inte bara på grund av kamerautrustningen. De står för sig själva och småpratar i en liten grupp precis innanför dörrarna ut mot bussarna. ”Journalister på kommunistsafari”, tänker jag, kanske lite orättvist. De stora kvällsdrakarna är här, liksom Sveriges Radio och så lokaltidningen Nacka-Värmdö Posten vars artiklar redan gjort evenemanget känt bland Solsidanborna.
Dagens reseguide Anna Svensson, en 28-årig psykologistuderande, hälsar på oss iförd en strikt, urblekt ljusblå flygvärdinneuniform från Finnair, dagen till ära kompletterad med vita pärlörhängen och halsband (båda dera i plast gissar jag). Hon ber oss journalister vänta med att kliva på bussen till sist, eftersom hon gärna vill placera ut oss i gruppen. Vad bra, tänker jag och väntar lydigt. Det gör ingen av de andra journalisterna. När jag kommer ombord finns bara ett säte ledigt, det fjärde sätet i en fyrklöver där tre av de andra journalisterna redan sitter tryggt grupperade.
Bussen är en gammal gul linjebuss lappad med meccanoliknande metallbeslag på utsidan. När man kliver in är det som att stiga ned i en trång källarklubb dekorerad med inspiration från en mongolisk jurta. I bakre halvan har sätena slängts ut och ersatts av låga, väl insuttna tygsoffor. På golvet ligger blandade, färgglada mattor. Väggarna är ljusgröna. I fönstren hänger djupröda gardiner.
Medan de sista passagerarna går ombord försöker ena kvällstidningens representant, en rutinerad herre, pumpa Anna Svensson på Allt åt allas politiska hemvist. ”Vänster” och ”socialister” går hon med på, men hon avböjer vänligt att definiera gruppen mer än så. Det tycks störa honom en smula.
Jag föreslår att de kanske inte har en gemensam ideologi som kan etiketteras bättre än så. Han svarar något om att det är sådant här som trotskister brukade hitta på en gång i tiden.
Efter lite sedvanligt strul får arrangörerna igång ljudanläggningen. Anna Svensson hälsar välkomna och ber oss journalister räcka upp handen så folk kan avgöra själva om de vill prata med oss eller inte. Hon påminner om att dagens hashtag, för den som vill twittra, är ”klasshat”. Medan vi börjar rulla genom centrala Stockholm berättar Anna Svensson om dagens program. Det blir ett stopp vid Grand Hôtel där vi ska lyssna på föredrag om Saltsjöbadsavtalet och därefter guidad promenad bland villorna på Solsidan. Hon avslutar med en förmaning.
– När vi väl är på plats gäller se men inte röra, ni är ju på safari som ni vet. Vi hoppas väl på att det inte ska bli några aggressiva utspel från lokalbefolkningen fast det har blivit mycket aggressivt i förväg. Klass verkar ju vara känsligt även om vi lever i ett klasslöst samhälle, konstaterar hon.
Medan vi lämnar innerstaden bakom oss börjar ryktena spridas i bussen. Polisuppbåd och ett 30-tal maskerade demonstranter med tillhyggen ska vänta vid Grand Hôtel.
När vi passerar Sveriges mest tätbefolkade bostadsområde, Fisksätra, arbetarstadsdelen som ligger insprängd mitt i de övre samhällsklassernas Nacka, tar Deniz Yusuf hand om mikrofonen. Han är språkstudent med en lång rad yrken vid sidan om – personlig assistent, kontaktperson, montör och snöskottare, bland andra.
– För mig och de flesta andra här på bussen är Fisksätra ett ganska vanligt bostadsområde, men för att vara i Nacka och gränsande till Saltsjöbaden är Fisksätra mer av en avvikelse än en normalitet, konstaterar han och fyrar av en serie hårda fakta om det svenska klassamhället. Här är man dubbelt så sjuk och många gånger fattigare jämfört med de rika grannområdena. Det är också i dessa områden politikerna skär ned först när pengarna sinar.
Strax innan jul fick Fisksätraborna en hård julklapp när det lokala högstadiet lades ner. Men här frodas också solidaritet med flyktingar och exempel på framgångsrikt motstånd mot tidens vindar, som när man efter sex års kamp fick sitt eget Folkets hus 2009.
Fisksätra passerar förbi snabbt som en hägring i dassig 1970-talsbetong och lämnar plats för vackra vyer över vattnet och glest utspridda, sekelgamla villor i nationalromantisk stil. Deniz Yusuf påminner om att några av husen här faktiskt byggdes av arbetare som en del av egnahemsrörelsen, men nu är de sedan länge oöverkomliga för arbetarklassen.
Snart är vi framme vid Grand Hôtel, invigt 1893 och inspirerat av namnen i Monte Carlo. Här, i hotellet som ägdes av Wallenbergarna fram till 1999, förhandlades det svenska klassamarbetet fram. Saltsjöbadsavtalet undertecknades 1938 i en svit som passande nog kom att kallas ”Gula salongen”.
Det blir inga kravaller. Varken poliser eller maskerade demonstranter syns till när vi kliver av bussen. Bara en liten grupp finniga tonårskillar med Prins Daniel-frisyrer och flitigt använda Iphones. En har tagit med ägg att kasta. En annan hotar att döda en journalistkollega om han kommer med på bild. De ondgör sig lite över ”kommunister” men håller mest en låg, lite generad profil. SVT och TV4 sållar sig till medieuppbådet.
På hotellets trappa håller Martin Andersson ett tal om Saltsjöbadsavtalet med särskilt fokus på den förhatliga fredsplikten. Det är välformulerat men blir lite långt i den isande kylan. Jag tänker att det nog är länge sedan ett tal av den här sorten bevakades så minutiöst av våra största medier. Inte förrän vi är tillbaka på bussen kastas första ägget och några snöbollar.
Vi åker vidare några hundra meter söderut och befinner oss slutligen på själva Solsidan. När vi kliver av och leds i samlad tropp längs exklusiva Amiralsvägen sluter sig några av de lokala tonårskillarna till skaran. De verkar inte kunna bestämma sig för om de vill tjafsa eller prata, om de är förnärmade eller nyfikna. Ett par av dem hamnar i samtal med några yngre safarideltagare som går framför mig. Jag tjuvlyssnar. En av Solsidankillarna framhåller att han egentligen tycker att människor borde dela med varandra. Hans kompis intygar förundrat att vännen verkligen menar det, ”han är rena kommunisten”. Dock är han inte mer kommunist än att han tillägger att det där med att dela inte passar i just den här världen som blir mer och mer överbefolkad. Här gäller det att ta vad man kan.
En stund senare har samtalet halkat in på hur riskkapitalister är folk som hjälper små företag att bli stora. På Solsidan är det självklart att det är en sedelbunt, inte en skyffel och starka armar, man behöver om man ska gräva ett hål. Någon i en förbifarande bil gapar ”kommunistfittor” och gasar iväg.
Vi gör halt i en vägkorsning med sjöutsikt. En förkyld Martin Fredriksson ber oss komma närmare, hans röst är inte så stark denna dag. Han ger oss en koncis genomgång av Amiralsvägens befolkning.
Här finns 13 familjer bosatta i några av Sveriges dyraste villor. Nästan alla har ärvt sina pengar. Vanligaste yrket är riskkapitalist och de flesta har försökt smita från skatten med varierande framgång. Ekonomisk brottslighet är vanlig, men här finns förstås också annan brottslighet.
– Trafikbrott är ganska vanliga eftersom folk här gillar att köra fort och gärna berusade, med både båt och bil, berättar Martin Fredriksson innan det är dags att återvända till tryggheten i bussen.
När vi lämnar Amiralsvägen landar det lokala buset ett sista ägg på rutan. En liten svart bil blockerar utfarten. Den rör sig i sicksack en meter i taget framför oss. Någon kollar upp bilnumret. Bilen visar sig vara registrerad på en välkänd direktör som nyligen dömts till villkorligt och böter för ”otillbörlig marknadspåverkan”. Snart tröttnar bilföraren och vi kan styra hemåt.
Det blir fika och frågesport. När vi lägger det idylliska Saltsjöbadslandskapet bakom oss råder det närmast lite fnittrig lättnad i bussen. För de flesta av oss har detta varit ett besök på en ganska främmande plats, befolkad av planetens kanske rovgirigaste art.
