Mot global lågkonjunktur

Resultaten av senaste EU-toppmötet pekar mot fortsatta åtstramningar, som hotar att dra med sig hela världsekonomin nedåt.

Tyskland och Frankrike utropade en framgång efter de hårda förhandlingarna under helgens EU-toppmöte.

– Det här är genombrottet för en stabilitetspakt. Omvärlden kommer att se att Europa lärt av sina misstag och låtit bli usla kompromisser, kommenterade Tyskland Angela Merkel.

Överenskommelsen innebär i stort sett ett accepterande av de senaste förslagen från EU-kommissionen, som fördjupar den så kallade ”ekonomiska styrningen” och för EU allt närmare en transnationell superstat med mycket begränsad demokratiskt inflytande. Regler mot budgetunderskott högre än 0,5 procent – en nivå nästan inga medlemsländer lever upp till och som skulle göra all form av stimulanspolitik omöjlig – ska skrivas in i nationella grundlagar eller ”på motsvarande nivå”. Vid mer än 3 procents underskott ska sanktioner utdömas av EU.

Kommissionen får rätt att se utkasten till de nationella budgeterna före någon annan och föreslå ändringar, sända in team av budgetinspektörer liknande det som finns i Grekland, och kräva att länder tar ut ”räddningspaket” utan att de själva bett om det.

En permanent räddningsfond, ESM, på 500 miljarder euro, ska ersätta den tillfälliga fonden EFSF, och EU lånar ut 200 ytterligare miljarder euro till IMF med förhoppningen att delar av det ska komma tillbaka.

Räcker det? Reaktionerna på finansmarknaderna har hittills varit blandade: ned i Asien, men upp i Europa. Men, konstaterar EU Observer, spekulanterna har tenderat att reagera positivt omedelbart efter varje överenskommelse för att återuppta trycket högst några veckor senare. OECD konstaterar i sin senaste uppskattning av det ekonomiska läget att Europeiska centralbanken ”måste med största sannolikhet spela en nyckelroll” för att lösa skuldkrisen. Detta är något som erkänns även av kommentatorer i den ekonomiska huvudfåran: ”I en nödsituation tvingas ECB sätta igång sedelpressen”, konstaterar till exempel DN:s Johan Schück.

Detta är hemligheten bakom att spekulationen hittills drabbat eurozonen, vars genomsnittliga statsskuld ligger på 96 och budgetunderskott på 4 procent av BNP, så mycket hårdare än USA (98 respektive 10 procent) och Japan (212 respektive 9 procent). De senare har, liksom Storbritannien, centralbanker som är beredda att backa upp de egna staterna så mycket som krävs. Det kommentatorerna inte förklarar är varför ECB inte gör det.

ECB:s nye chef, förre Goldman Sachs-mannen Mario Draghi, förklarade för EU-parlamentet förra veckan att ECB ”överväger andra åtgärder”, vilket allmänt tolkades som att köpa statsobligationer från de pressade länderna, men ”först när en ekonomisk union är på plats”. Ekonomen Mark Weisbrot kommenterar: ”Nu kan vi se i fullt dagsljus vad som pågår: ECB kan göra slut på krisen när de vill, utan kostnad för de europeiska skattebetalarna. Men den förlänger krisen för att tvinga fram ’reformer’ – som höjd pensionsålder, nedskärningar, privatiseringar, till och med EU-kontroll över nationella budgetar – som de flesta europeer aldrig skulle rösta för.”

Inte desto mindre hävdade Draghi i fredags att han misstolkats. Det innebär rimligen att ECB tänker hålla tillbaka ytterligare tills de har ännu säkrare garantier för att ”reformerna” verkligen genomförs.

För världsekonomin är detta dåliga nyheter. OECD förutspår en tillväxt på 0,2 procent i euroområdet, 1,6 procent i OECD-länderna totalt och 3,4 procent i världen nästa år. Men det är känt att sådana prognoser nästan alltid underskattar styrkan i vändningar nedåt. Eurozonen befinner sig i själva verket redan i recession. Brasilien meddelade nyligen att tillväxten under tredje kvartalet var noll, medan Kina under oktober såg sin industriproduktion falla för första gången på 33 månader.

Just Kina har i hög grad hållit igång aktiviteten i världsekonomin, som trots all turbulens ändå växte med 5 procent 2010 och beräknas växa med 3,8 procent i år. OECD beräknar att landet har fortsatt utrymme för keynesianska efterfrågestimulanser. Men Kinas ledning har varit motvilligt mot att låta folkets köpkraft öka, eftersom hela dess ekonomiska modell varit byggd på konkurrens med låga löner. Istället har man satsat enorma resurser på offentliga investeringar, främst infrastrukturprojekt. Men investeringar utgör redan 50 procent av BNP, det är oklart om det verkligen är möjligt att öka den siffran ytterligare.

Mycket pekar därför på att Europa kommer dra världen med sig i en ny lågkonjunktur – en självförvållad sådan.