Ett år med Lisa

– Nu är du äntligen fri.

– Gud vad skönt, svarar Lisa vakten som följer henne till grinden.

Hon har precis muckat från sitt senaste fängelsestraff och har skaffat sig lite hull på magen. Här har hon årets bästa tillfälle att ta steget in i samhället.

Det tar bara någon minut innan hon tänder sin första cigg i frihet. Brunbränd, leende, med sandaler på fötterna och gråa myskläder. Med sig ut från Färingsö kvinnoanstalt har hon sina tillhörigheter, allt får plats i en väska förutom vinterpälsen.

Det är den 15 maj 2011, solen värmer och efter en smällkall vinter väntar nu behagligare tider. Pälsen är ett minne från årstiden som flytt, då hon till slut fångades in och fick sitt straff.

– Aldrig mer hit, säger Lisa. Så länge vakten är med lovar hon högt och heligt att bättra sig och att de inte ska ses igen. Men det låter lite pliktskyldigt, som något hon förväntas säga. Och snart kommer det fram att hon har uttalat de där orden tidigare.

– Så sade jag 2006 också. Men nu blir det så. Nu har jag bestämt mig, det blir jobbigare ju äldre man blir, säger Lisa.

Hon är 39 år, fortfarande tillräckligt ung för att ordna upp sitt liv, att bli något annan än en biltjuv. Fortfarande finns möjligheten att välja den svåra vägen, att kämpa, börja vandra på botten av de laglydigas hierarki, att ansluta sig till samhället. Lättare är att återansluta till sina vänner och ett liv i hemlöshet, det är trots allt där hon känner sig hemma. Men att gå tillbaka till de hemlösas läger innebär att hon med största sannolikhet kommer tillbaka hit till anstalten.

Förr eller senare.

Hur många gånger har du suttit fängslad?

– 20–25 gånger. År 2000 satt jag inne här nästan hela året. Så går det när man lever så kriminellt som jag gör, men det är en livsstil jag har.

Det har gått 22 år sedan hon första gången dömdes skyldig av en domstol. Och 20 år sedan hon första gången avtjänade ett straff här på Färingsöanstalten ute på Ekerö, strax utanför Stockholm.

Som rutinerad kåkfarare säger hon att det är lite hårdare nu än förut. Lite svårare att få hjälp från samhället, att få någon att orka bry sig. Ett vanligt jobb är hon oceaner ifrån.

– Gå till arbetsförmedlingen och säg att du är fullblodsnarkoman. Det ger inget jobb, säger Lisa.

– Alternativet är att ljuga. Det gjorde jag en gång förut, och fick jobb som städerska på ett hotell. Det gick bra i fem år, sedan tappade jag tjack i en tvättpåse.

20 gram som gjorde det omöjligt att fortsätta jobbet, och Lisa valde att säga upp sig frivilligt.

När hon pratar ”jobb” handlar det numera om andra saker. Ofta att ge sig ut och stjäla. Bilstölder är Lisas specialitet, och hon berättar att tio minuters jobb kan ge 40 000 kronor.

– En Saab 9000 tar man på nio sekunder. Volvo är jättelätta att ta sig in i. Rattkrycka är inga problem. Som biltjuv vet man att det bara är att trycka ner pedalen för att få loss den.

Får du aldrig dåligt samvete?

– Man får lära sig gatans lag. Att äta eller ätas. Jag tar det jag vill ha, så är det. Visst får jag dåligt samvete ibland, men det gäller att ta bort de känslorna. Jag måste överleva själv först. Det gäller att se till sitt eget innan man börjar tänka på andra.

Hur är det med körkort?

– Det har jag aldrig haft. Jag är självlärd. Jag har alltid varit intresserad av bilar, både att köra och att mecka. Självklart ville jag ta körkort, men ingen hjälpte mig.

Lisa berättar att hon en gång i tiden faktiskt blev erbjuden ett jobb på grund av sin specialkompetens som biltjuv. Det var någon gång runt år 2000. En kostymklädd kille som jobbade med säkerhet ville att hon skulle testa att bryta sig in i olika bilmodeller, så att de kunde förbättra säkerheten. Lisa tackade nej med motiveringen
att det sabbade hennes eget yrke.

Lisa Bäckman är en person som det är enkelt att få kontakt med. När hon berättar om sitt liv känns hon ärlig, och dagen hon kommer ut från fängelset är hon frispråkigare än vanligt. Då cirkulerar inte samtalet kring dagsaktuella problem, det finns ingen polis hon måste gömma sig för, hon är inte påtänd, har inga hemlösa vänner att ta hänsyn till, som i vintras, då hon levde i en husvagn i en liten koloni som byggts upp av hemlösa.

– Fy fan vad kallt det var. Men man överlever det med. Man kan gatans regler. Ta av en vanlig människa allt och de vet inte vad de ska göra. De har sin trygghet bakom sina stängda dörrar. En annan hittar alltid på lösningar.

Ett knappt halvår tidigare. De hemlösas läger låg vid shoppingområdet vid Kungens kurva i Huddinge utanför Stockholm,
och vintern 2010/2011 blev dramatisk. Efter att kommunen gått ut med beskedet att lägret skulle rivas blev det en hel del medieuppmärksamhet. Lisa fick flera gånger föra de hemlösas talan när media uppmärksammade vräkningshoten.

Julen 2010 bor Lisa i en husvagn tillsammans med sin pojkvän Peter. Trots att temperaturen under vintern går ned mot tjugo grader får de upp en skön värme, tack vare gasoltuber. En blå låga sprider sin värme och någon decimeter ovanför hänger ett par skor och dinglar. Golvet är fullt med verktyg och Peter sitter med nedsvärtade händer på sängen för att laga en skarvsladd.

– Vi jobbar med skrot, säger Lisas pojkvän när besökarna kommer in. Och skrot finns det gott om, inte bara inne i husvagnarna. Hela kolonin är full med prylar. Verktyg ligger utspridda här och där på marken. Flera halvtrasiga bilar står och skräpar. Lägret ser ut som en blandning mellan scoutläger, soptipp och campingplats, och för den som är inne på rätt humorvåglängd finns det stulna p-skyltar som markerar att besökstiden är max två timmar.

– De flesta har hållit på så länge så det finns ingen hjälp som fungerar. Jag har själv haft försökslägenhet och skötte mig i tre år. Sedan gick det snett en gång, och jag blev vräkt direkt, säger Lisas pojkvän.

Peter har levt utanför samhället länge, och har inga planer på att ändra sin livsstil. Han berättar om livet i kolonin, om hur de har byråd där de avgör viktiga frågor, att människor bor här periodvis, exempelvis vid ett återfall.

– Vi är inga farliga människor som folk tror, berättar Lisa.

– Men vi behöver ingen hjälp på det sättet som många förväntar sig. Vi behöver bara någon som kan komma och hjälpa oss tömma containern. Annars klarar vi oss bra själva.

Handlarna i närheten vill ha bort de här människorna, och går man in på möbelvaruhuset Stalands precis bredvid kan man få höra ett och annat nedsättande omdöme. De hemlösa kan också berätta om anställda som kommer på lunchrasten för att titta på boendet.

– Jag kom på idén att ta femtio spänn i inträde när de skulle hit och titta på ”aporna”. Då skämdes de och insåg att de gick och glodde. Några utställningsdjur är vi inte, vi bara väljer att leva annorlunda, säger Lisas pojkvän.

Drömmen är att få lämnas ifred. En dröm som inte kommer att besannas, och när vintern närmar sig sitt slut är det dags.

Själva vräkningen är en segdragen historia som inleds med ett byråkratiskt förspel på två veckor. Under polisbeskydd kommer parkeringsvakterna och märker ut alla fordon som ska bort med ett rött varningsmärke. Allt ska gå till enligt reglementet, och de hemlösa diskuterar sinsemellan om det går att överklaga eller förhindra vräkningen.

Några panikkänslor sprider sig inte bland det tiotal personer som bor i lägret. Några planer på en snabb evakuering finns
inte, utan den gyllene regeln är snarare att leva en dag i sänder.

Till slut löper tidsfristen ut. Samtidigt som vårens första värmande strålar når den lilla skogsdungen kör två traktorer rakt in i lägret och sätter sina klor i allt de kommer åt. Bilar, husvagnar och all bråte som går att få upp börjar systematiskt forslas bort. Förutom firman som fått i uppdrag att rensa rent kommer ett följe av poliser, socialarbetare, journalister och så klart parkeringsvakterna som lappat fordonen.

Själv håller sig Lisa undan. Gömd i sin husvagn. Hon vet att ett fängelsestraff väntar, och har ingen lust att bli inplockad.

– Om alla skötte sig och de inte gjorde en fluga förnär hade det inte blivit så här, säger polisen som leder patrullen som kommenderats ut.

Han menar att stället är översvämmat med stöldgods, och kan berätta hur de boende gör inbrott i byggen och affärer i närområdet. De begår också miljöbrott på löpande band, låter bilbatterier stå ute mitt i snön och läcka farligheter och bränner en hel del miljöskadligt material för att komma åt koppar.

Polismannen berättar också om det omfattande amfetaminmissbruket och hur oroad han är över de hemlösa som kör bil. De utgör en fara för allmänheten, menar han.

Under dagens lopp börjar snön tina upp, och på marken bildas stora gyttjepölar efter traktorerna. Från husvagnarna som lyfts bort rasar skrotet rakt ned på backen, och bildar en rännil av skräp.

– Jaktsäsongen på hemlösa har börjat, säger en arg kvinna som rastlöst vandrar omkring när hon ser lägret demoleras.

En dags arbete räcker inte. Och allt ska inte bort. De husvagnar som fortfarande är bebodda får stå ett tag till. Innan lägrets banemän tackar för sig placerar de två stora containrar i vägen för utfarten, för att de hemlösa inte ska kunna köra ut bilarna som fortfarande rullar. Efter det lämnar de stället, för att komma tillbaka och slutföra jobbet dagen därpå.

Lisa tittar så småningom ut från sin husvagn. Hon och pojkvännen nappar på socialtjänstens erbjudande, och blir placerade på ett hotell. De stannar någon vecka innan de väljer friheten som hemlösa. Senare blir de stoppade i en bil inne vid Skanstull, och Lisa får spendera några dagar på Kronobergshäktet innan hon till slut hamnar på Färingsöanstalten, dömd för olovlig körning och bilstöld.

Varför blev Lisa hemlös? Varför säger hon sig vilja leva ett liv utanför samhället? Svaret är inte givet, men visst finns det orsaker. Hennes förutsättningar var inte de bästa, uppvuxen som hon är i ett av Göteborgs utpekade problemområden.

Det är i Hjällbo hon börjar med småbus. Hur uppväxten var berättar inte Lisa så mycket om, bara att hon väljer att flytta till Stockholm för att ”hon gjort så mycket, att det var bäst att byta ställe”.

Hon har inte alltid bott i husvagn. Det är nästan med stolthet i rösten som hon berättar att hon en gång i tiden hade hus och sambo. De bodde i Södertälje, Lisa blev gravid och framtiden var oviss. Lisa var 17 år när hon fick sin dotter. Hon berättar att när hennes sambo ville bättra på familjens ekonomi genom att leverera cannabis så fick hela familjeäventyret
ett tvärt slut. Chansningen gick inte hem, i stället väntade åklagare och fällande dom, barnet blev omhändertaget och placerat i fosterhem.

– När jag förlorade min dotter spårade allt ur, jag förlorade hus, dotter och pojkvän, berättar Lisa.
Efter det har det rullat på med fängelsedomar, hemlöshet och droger. Lisas dotter är i dag 22 år, och jobbar som kock.

Det har gått bra för henne, Lisa låter stolt när dottern kommer på tal, och hon berättar att de håller kontakten.

– Relationen är bra. Det är den, säger Lisa själv.

– Hon vet vad jag håller på med. Pappan ska enligt Lisa ha bytt livsstil, han har gift sig med en thailändska och lever numera laglydigt.

När Lisa muckar från sitt fängelsestraff på Färingsö är det söndag, de sociala myndigheterna har inte öppet och något ordnat boende finns inte förberett. Lisa säger att hon får ta kontakt med myndigheterna om några dagar. Om hon kan hålla sig ren till dess, det kan hon inte lova. Hon vill i alla fall tillbaka till sina vänner. Lägret vid Kungens kurva är utplånat, kvar finns bara kolsvart, bränd jord. Att jämna lägret med marken löste inte några hemlöshetsproblem.

De boende flyttade bara vidare, flera bara några hundra meter. Det är där Lisas pojkvän numera håller till, med sovplats i ett tält, några minuter från korvkioskkön på Ikea.

De flesta som kommer hit till Kungens kurva har bara de stora varuhusen för ögonen. Få bryr sig om den lilla väg som sticker upp mot en kulle inne i skogen. Vägen är kantad med skräp och sopor av alla de slag, en liten förvarning om livsstilen bland människorna däruppe. Lisa säger att det ska bli jätteskönt att få träffa sina vänner igen, och när hon kommer ”hem” utbryter ett kramkalas.

– Lisa är här, ropar en av hennes väninnor när hon ser henne komma gående. Snart samlas alla runtomkring henne. De skrattar och är glada. Lisa lyfter lite på tröjan och visar upp hullet på magen och brännan hon skaffat sig genom fängelsets solarium. De andra får känna och klämma lite på sin vän som fått göda sig bakom lås och bom. Alla är glada, vädret strålar ikapp med de hemlösa och Lisa berättar om månaderna som gått medan hon börjar bekanta sig med sitt nya hem. Nu stundar snart sommar, årstiden då det är lättast att vara hemlös.

De kommande månaderna kommer Lisa sakta men säkert återgå till missbruk, stöld och en tuff tillvaro. Hela livet är hon påpassad av myndigheterna, polis och socialarbetare vet vad som pågår uppe i skogen. Bara några veckor efter Lisas ankomst blockerar de infarten som leder upp till lägret med ett stort betongblock, allt för att spärra de hemlösas bilväg. Hösten ska komma, hullet på magen ska sakta försvinna, Lisa kommer pumpa i sig spruta efter spruta med amfetamin.

Men här, när hon är nymuckad, och åter bland vännerna utanför samhället, då är livet som det ska. Då strålar Lisa och hennes vänner. De fångar dagen och visar att hemlöshet är mer än utsatthet och elände. Lika stängt som samhället är för dessa individer, lika öppet är de hemlösas koloni för dem som hamnat snett.

Publicerad Uppdaterad
10 hours sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
2 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad