De nya regeringarna – ledda av Mario Monti i Italien och Lucas Papademos i Grekland – har beskrivits som ”opolitiska”, men Mario Monti har i själva verket sin bakgrund i en av de mest politiskt kontroversiella aktörerna i världen: investmentbanken Goldman Sachs, åt vilken han varit ”internationell rådgivare”. Som industri- och infrastrukturminister (han tar själv hand om finansministerposten) har han utsett vd:n för en av Italiens största inhemska banker.
Samtidigt har en annan tidigare Goldman Sachs-direktör, Mario Draghi, nu installerats som chef för Europeiska centralbanken, ECB. Papademos var Greklands centralbankschef under samma tid som Goldman Sachs anlitades för att manipulera landets bokföring och dölja delar av statsskulden inför inträdet i euron. I ledningen för den myndighet som administrerar Greklands statsskuld har han placerat Petros Christodolou, en tidigare arbetskamrat, men dessförinnan också ekonom på Goldman Sachs. Det framgår av en granskning av åtta europeiska nyckelpersoner kopplade till denna bank – för vilken kanske så mycket som två triljoner, alltså två miljarder miljarder, dollar står på spel i Eurokrisen – som The Independent gjort. ”Genom att ge makten till ovalda teknokrater, har de satt demokratins normala regler, om inte demokratin i sig, på undantag”, skriver tidningen.
– Monti och Papademos regeringar medlar inte mellan några klasser, de är direkta representanter för en enda klass, finanskapitalet. Det är den exakta innebörden av begreppet ”teknokrat”, kommenterar sociologen James Petras, själv av grekiskt ursprung, för radiokanalen CX36.
Strax före att Greklands förre premiärminister Papandreous avgick skapade han spekulationer genom att byta ut hela militärledningen (se Arbetaren nr 45/2011). Men Papademos tog ett inte mindre kontroversiellt beslut genom att utse fyra ministrar från Folklig Ortodox Samling, ett extremt högerkristet parti med antisemitiska drag ”som annars oftast brukat ses tillsammans med Brittish National Party, Front National och liknande”, enligt EU Observer. Än mer anmärkningsvärt är att två av dessa har kopplingar till 1970-talets militärdiktatur: försvarsministern Georgios Georgiou var juntans representant inom Nato och infrastrukturministern Makis Voridis utnämndes av tidigare diktatorn Georgios Papadopoulos, efter dennes fall, till ledare för en nynazistisk grupp.
En tolkning av utnämningarna är att Papademos förbereder sig för att i en krissituation sätta in armén mot demonstranter eller rentav införa undantagstillstånd. En intressant detalj är att ECB väntade med att tillkännage en ny policy om att öka sina inköp av statsobligationer, som medförde en viss lättnad i räntenivåerna för de mest utsatta sta- terna, till efter Berlusconis avgång. I praktiken medverkade centralbanken till att avsätta honom till förmån för sin egen man, Monti, konstaterar finansanalytikern Mike Whitney. Monti bjöds också som den förste italienske premiärministern in till ett av de återkommande mötena mellan Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Zarkozy.
Monti har tillkännagett sin avsikt att sitta kvar till 2013, tvärtemot vad som sades när han röstades in. Papademos fick däremot acceptera att begränsa sitt mandat till 15 veckor, varefter nyval ska hållas. Men resultatet av valet kanske inte kommer spela så stor roll: EU-kommissionen krävde i ett uttalande den 21 november att landets tre största partier skulle skriva på en försäkran om att acceptera alla tidigare och framtida villkor i det första och andra räddningspaketet – alltså avsäga sig bestämmanderätten över landets ekonomiska politik fram till runt 2020.
Offensiven mot demokratin fortsätter även utanför Italien och Grekland. EU-kommissionens Manuel Barrosso gjorde den 23 november verklighet av sina tidigare löften om att gå vidare med mer ”ekonomisk styrning” (se Arbetaren nr 44/2011). Enligt det nya förslaget skulle alla länder vara tvungna att skapa en ekonomisk ”expertgrupp” utanför parlamentets kontroll, på vars rapporter statsbudgeterna måste vara baserade. Förslaget ger också kommissionen rätt att skicka grupper av ”inspektörer”, liknande de som agerar i Grekland, till vilket land de önskar – oavsett om det tagit emot stödpaket eller ej.
Slutligen ska kommissionen, tillsammans med ministerrådet, också kunna kräva att ett land tar emot stödpaket, även om landet aldrig bett om det. Förslagen inkluderar inga formella sanktioner om landet vägrar, men ”marknads- trycket skulle i praktiken göra det omöjligt” att säga nej, konstaterar EU Observer.