Medan de nya reglerna har drivits i genom i en – i varje fall i EU-sammanhang – mycket snabb takt med hänvisning till den akuta skuldkrisen, har de i själva verket mycket lite att göra med att lösa dagens finansiella problem. Vad de i varje fall utger sig för att göra är att förebygga att nya situationer av samma slag uppstår någon gång i framtiden. Förutsatt, förstås, att EU och euron överlever tills dess.
Men kommer de i alla fall att bidra till ett finansiellt stabilare Europa i framtiden?
– Jag kan inte se att det skulle hjälpa eftersom orsakerna till skuldkrisen inte är slösaktiga regeringar, delvis med undantag av Grekland, utan privata skulder som regeringarna tvingades, eller accepterade, att ta över. De nya reglerna säger ingenting om privata skulder, säger Andy Storey från Dublins universitet.
I den allmänna debatten framställs ofta de skuldtyngda länderna i södra Europa som ”syndare” – en DN-analys i september hade exempelvis rubriken ”Riskfyllt att låta Grekland smita från notan”. Men deras svaga ställning i dag är både resultatet av, och en förutsättning för, de
nordeuropeiska ekonomiernas styrka. ”Tyskland kunde bli Tyskland därför att andra inte var det”, skriver exempelvis Financial Times Martin Wolf.
När Spanien gick in EU hade landet 5 procent av Europas produktion av fartyg; i dag är andelen 1,3 procent. Spanska biltillverkare som SEAT och Pegasus har försvunnit. Tyska och franska företag ensamma kontrollerar mer än 50 procent av den spanska marknaden för bilar, tågset och järnvägsspår och kemiska och medicinska produkter, och mellan 30 och 50 procent av marknaden för elektriska och elektroniska produkter och maskineri, enligt ekonomen Pedro Antonio Navarro.
Med den gemensamma marknaden avstod länderna från möjligheten att skydda sin egen marknad med tullar och andra handelshinder. Med euron accepterade de dessutom en övervärderad valuta som gjorde konkurrensen med de nordliga ländernas effektivare industri omöjlig. I utbyte fick de EU-bidrag och billiga lån, som möjliggjorde spekulationsbubblor. Spanien var till och med globalt banbrytande med att via en enorm byggboom få en bubbla att generera sysselsättning som – tillfälligt – mer än kompenserade avindustrialiseringen, konstaterar Le Monde Diplomatique. I Grekland, där till och med tillverkarna av den tradionella fetaosten konkurrerats ut av danska och franska mejerier, försvann pengarna till största delen i en enorm korruption, ignorerad under årtionden av EU, och till offentliga låtsasanställningar för att hålla arbetslösheten nere, påpekar sociologen James Petras i en genomlysning av grekisk politik och ekonomi.
Relationen är inte olik den mellan det lånande, importerande USA och exporterande Kina – med skillnaden att USA är en politisk och militär stormakt, medan Grekland inte är det.
En betydande orsak till Tysklands framgångar är att landets reallöner, trots kraftigt ökad produktivitet, stått nästan stilla under ett årtionde. Exempelvis ekonomen Paul Krugman har föreslagit en alternativ lösning: om Tyskland skulle tillåta lönerna att stiga skulle landet inte lika lätt konkurrera ut andra länders industrier, och samtidigt skulle det bidra till den globala efterfrågan. Men det, konstaterar Corporate Europe Observatory, finns inte med på kartan för EU-kommissionen. De mindre konkurrenskraftiga länderna måste skära ned och sänka löner tills de kan tävla med de starkaste – trots att en sådan lösning, med en annan keynesiansk ekonom, Mark Weisbrots, formulering riskerar att leda till fallande efterfrågan och en ”långsam strypning” av hela Europas ekonomi.
