Klockan åtta på morgonen sker skiftbytet. Samtliga brandmän samlas i fikarummet, där brandmästare Patrik Mannsbart bestämmer arbetsfördelningen och att Marcus Sjöholm ska vara gruppledare följande dygn. Efter mötet går de ned till brandbilarna, där verktyg som kan behövas vid en eventuell olycka, kontrolleras och sorteras. Gisela Meinhold har jobbat heltid på brandstationen i Katrineholm sedan 2005. För henne var yrkesvalet en ren tillfällighet.
– Jag gled in på ett bananskal, säger hon och skrattar.
Gisela Meinhold har jobbat som kock och bartender, men efter att ha blivit mamma ville hon inte längre jobba helger och nätter. Hon sadlade om till bonddräng och fick därefter en förfrågan från brandkåren.
– De hade ont om folk och stod på sig. ”Du som är så vältränad. Det skulle passa dig bra”, sade de. Jag gjorde fystestet på kul, och klarade det.
Jeanette Selin, som jobbar på samma station, har en liknande historia.
– Jag kom väldigt sent i livet på att man som kvinna kunde bli brandman.
Hon hade jobbat ett antal år som grundskolelärare, samt som vaktmästare. 2004 gick flyttlasset från Göteborg till Stockholm och Jeanette Selin kände för att prova på något nytt.
– Jag sökte till den tvååriga SMO-utbildningen [Skydd mot olyckor], och kom in. De utbildar dig till brandman, men man kan även jobba förebyggande. Det var mitt försvar under hela utbildningen. Jag hade ju min lärarbakgrund att hänvisa till.
Gisela Meinhold säger att männen till en början var lite reserverade och höll henne under uppsikt.
– En del av killarna var lite skeptiska. Jag kom in i deras värld och fick anpassa mig efter dem. Jag kunde inte förvänta mig det omvända.
Hon säger att hon hittills aldrig ”bangat” på en uppgift, eller varit för ”klen” rent fysiskt.
– Jag har fått veta i efterhand att det snarare är tvärt om, att jag tagit på mig uppgifter som andra hade backat från, säger hon och skrattar. Men Gisela Meinhold säger att hon haft tur.
– Jag har blivit väldigt bra bemött av grabbarna här i Katrineholm. Jag har hört en del skräckhistorier från andra håll i landet. Om de andra inte skulle vilja att jag lyckades, så skulle jag inte ha gjort det. Så enkelt är det.
Hon poängterar att man som brandman jobbar tillsammans i ett team och är väldigt beroende av varandra.
– Det är en lite grov jargong ibland, men man får inte vara så petig.
Tror ni att era respektive arbetslag vinner något på att ha med kvinnor i gruppen?
– Jag tror att jag som kvinna uppfattas som mjukare och mer omhändertagande, speciellt när barn är inblandade kan det vara en fördel. Sedan kan ju jag ta mig in i en voltad bil, genom sidofönstret, eftersom jag är mindre, säger Gisela Meinhold.
– Man blir inte en bättre brandman för att man är kvinna, fortsätter Jeanette Selin. Hon menar att könet i sig inte har någon betydelse, det avgörande är att man i arbetslaget har en spridning av erfarenheter och egenskaper.
– Det är viktigt med mångfald. Ett problem blir inte löst på ett optimalt sätt av en homogen grupp, där alla tänker i samma banor.
Jeanette Selin framhåller att en rättviseaspekt är kopplad till frågan.
– Jag vill att kvinnor ska förstå att de kan. Det finns en sådan stenhård bild av hur en brandman ska se ut och vara. Det finns tjejer som är mer vältränade än jag, som tror att de inte skulle räcka till. Låt oss få en realistisk bild av vad som krävs.
Marcus Sjöholm tillägger att brandmännen är till för medborgarna i samhället.
– Det är viktigt att vi speglar dem också.
Det är mer än en fråga om demografisk representation. Sedan ett par månader tillbaka har Abdul Kader från Somalia praktik på stationen i Katrineholm. Han har tidigare jobbat som brandman vid flygplatsen i Mogadishu, och var så sent som förra veckan med på en uttryckning till en trafikolycka.
– Bilen låg på taket, mitt ute i skogen. I den befann sig en hel somalisk familj. De kunde bara enstaka ord på engelska, men genom Abdul kunde de göra sig förstådda och förklara var de hade ont, säger Marcus Sjöholm.
Jeanette Selin jobbar vid sidan om sin operativa tjänst som brandman 25 procent med ett jämställdhetsprojekt inom kåren, finansierat av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Hon ansvarar för området Stockholm, Uppsala och Gotland, som är ett av landets åtta regioner. Marcus Sjöholm, som av en tillfällighet arbetar på samma station i Katrineholm, ansvarar inom samma projekt för Västmanland, Södermanland och Östergötland.
Jeanette Selin har vissa synpunkter på Mathias Ericsons doktorsavhandling om mäns inställning till kvinnor inom brandkåren.
– Jag kan förstå motståndet och rädslan som vissa känner. Av männen som har fått uttala sig i hans avhandling är det inte någon som arbetat tillsammans med en kvinnlig brandman. Längre fram i oktober arrangerar Västra Södermanlands räddningstjänst en ”prova på-dag”, för kvinnor på Katrineholms brandstation. Tanken är att de som är seriöst intresserade ska få en realistisk bild av vad arbetet innebär.
– Tjejerna får prova på att rökdyka, en lättare sökövning, de får följa med in i en plåtcontainer vi satt i brand, de får känna på verktygen och klippa upp en bil. De sover kvar här på stationen och lagar mat tillsammans med oss. Gruppkänslan är något av det viktigaste. Förhoppningen är att de ska gå härifrån och tänka: ”Jag klarade ju av att släpa omkring på den där tunga brandslangen”, säger Jeanette Selin.
Klockan elva är det dags för dagens larmövning. Marcus Sjöholm som är gruppledare har förberett och förklarar för de övriga vad som gäller.
– Ovanpå gymmet, på fläktavsatsen, ligger en man som fått hjärtstopp. Han har jobbat med att reparera fläktarna och fått en elstöt genom kroppen. Ambulanspersonalen behöver er hjälp. Ni måste ta ned honom på ett säkert sätt. Gisela Meinhold klättrar upp och konstaterar att mannen – Abdul Kader agerar skadad under övningen – saknar puls och andning, varpå hon sätter igång med att ge hjärtmassage. Efter att pulsen och andningen konstaterats vara återställd läggs mannen på en uppblåsbar bår och spänns fast. Marcus Melchersson fäster en lina i takstommen, som sedan kopplas till båren. Därefter hissas mannen ned på golvet och övningen är slutförd.
Gisela Meinhold förklarar efteråt att de måste gå försiktigt fram och säkra platsen innan arbetet påbörjas.
– Annars kan man själv få sig en rejäl stöt.
Marcus Sjöholm upplever inte att jämställdhetsarbetet blir direkt motarbetat, snarare ifrågasatt.
– Men det är ju positivt. Då är i alla fall folk intresserade.
Han säger att det framför allt är yngre, nyutexaminerade brandmän som är kritiska till kvinnor inom brandkåren.
– Om man nu ska generalisera, så är det så. Har man sökt sig till ett yrke på premisserna att det är starka, vita män som utgör modellen, så slåss man för det.
Jeanette Selin säger att det var under utbildningen hon mötte mest motstånd.
– Men där var vi alla konkurrenter. ”Hur ska lilla du orka med”, fick jag ofta höra.
Mathias Ericsson, från Göteborgs universitet, har för sin avhandling följt fyra arbetsgrupper på tre olika stationer. Han påpekar att undersökningen inleddes redan 2003. Då fanns inte mer än tio stycken heltidsarbetande kvinnliga brandmän i Sverige. I dag är den siffran 118 stycken, att jämföras med totalt 4 920 heltidsanställda.
– Att jag inte pratat med manliga kollegor till kvinnliga brandmän har att göra med anonymitetsskäl.
Mathias Ericson säger att det är svårt att finna uttalade motståndare till kvinnliga brandmän inom kåren.
– Man fokuserar gärna på kvinnomotståndarna, men det jag ville göra var att lyfta upp de homosociala relationerna och hur de konstruerar en uteslutande gemenskap. Det fanns underförstått saker männen värdesatte med att det inte fanns kvinnor på arbetsplatsen. Man var bland annat osäker på om man skulle kunna ha samma jargong och känsla av gemenskap. Männen han pratat med tyckte själva att den stereotypa bilden av en brandman var töntig, men de ville gärna bevara sin manliga frizon.
Att förändra strukturer är svårt. Men för Marcus Sjöholm, som valt att verka för jämställdhet, är frågan större än trivseln på den egna arbetsplatsen.
– Man får strida och ta lite skit. Jag skulle kunna strunta i det, så skulle allt vara frid och fröjd. Men jag har två småtjejer på ett och fyra år där hemma. Det skulle inte vara okej, om jag frågade dem om 20 år, hur de har det på jobbet, och de svarade: ”Jodå, det är ganska bra. Jag blir ifrågasatt och tjänar lite sämre än mina manliga kollegor, men annars är det bra”, säger Marcus Sjöholm.
Jeanette Selin är å sin sida medveten om att hon själv bidrar till den stereotypa bilden av brandmän.
– Jag skulle ljuga om jag förnekade att jag blir stolt när någon tjej kommer fram på krogen och säger: ”Oj, är du brandman! Gud vad du måste vara vältränad.” Jag är 43 år i dag, vältränad, men absolut ingen atlet.
