Medierna valde maktens sida

Terrorister med granatkastare, revolvrar och pistoler,
polishästar som var tvungna att avlivas efter kravallerna och ligister som orsakade skadegörelse för 150 miljoner. Det var några av uppgifterna som förekom i media under de där dagarna i juni, 2001. I själva verket hade polisen aldrig hittat vare sig granatkastare eller pistoler, alla
hästar levde och skadegörelsen kostade 3,8 miljoner.

Johanna Isaksson, som var i Göteborg som oorganiserad aktivist, minns den dubbla chocken. Dels chocken över polisens våld och dels chocken över att komma hem och inte bli trodd ens av vänner och familj. Kunde polisen använda så mycket våld och kunde tidningarna verkligen ljuga om det?

– Göteborg ställde hela min värld på ända. Jag var så ung och chockades av all polisbrutalitet men också av våldet från vår sida som jag inte var beredd på. Och sedan att komma hem med de här jättestarka känslorna och vilja berätta det för familj och vänner och inte bli trodd. Att folk trodde mer på mainstreammedia än på oss som var där, det var svårt att smälta.

Johanna Isaksson berättar att hon hamnade i konflikt med sin pappa efter EU-toppmötet, när hennes berättelser krockade med den bild han fått via medierna och den bild han hade av samhället.

– Han lade fram det som om han trodde att jag ljög. Innerst inne visste han nog att jag talade sanning och min vittnesbörd tvingade honom att öppna ögonen för något han inte ville se, och det gjorde honom arg. Jag tror att det hände i många familjer, säger hon.

Medierapporteringen från EU-toppmötet har varit föremål för granskning och debatt och gett upphov till en mängd uppsatser, vetenskapliga artiklar och rapporter. En del av kritiken går ut på fokuseringen på våldet, att fredliga demonstrationer med tiotusentals deltagare knappt lämnade avtryck medan 45 minuters kravaller på avenyn gav upphov till spaltkilometer.

Men huvuddelen av kritiken fokuserar på de osanningar som spreds, hur polisens uppgifter fick stå oemotsagda och hur demonstranter framställdes nästan enbart som våldsverkare.

En grupp forskare från Linköpings universitet har tittat på dels mediebevakningen i sig, dels hur den uppfattades, i två studier för Styrelsen för psykologiskt försvar. Resultaten visar bland annat att folkliga manifestationer framställdes som krigshandlingar och att medierna förstärkte bilden av polisen som en god och rättvis kraft i samhället.

I antologin Gatans politik finns flera genomgångar av medierapporteringen, som visar bland annat att händelserna skildrades genom ett ”våldsfilter”.

I en uppsats vid Lunds universitet, Nyhetsmedierna och Göteborgskravallerna, visar Jonny Sundell och Weine Sundell hur massmedierna blev polisens okritiska megafon och inte granskade makten, utan snarare understödde den, och hur osanningarna haglade tätt.

Under vad de kallar för direktrapporteringsperioden, de dagar som toppmötet pågick, beskrevs polisen i huvudsak som hjältar eller offer och demonstranterna som våldsbenägna. Demonstranternas våld fick stort utrymme men polisens i stort sett inget alls. Efter hand korrigerades bilden och andra historier kom fram. Uppsatsen visar schematiskt hur polisens våld sedan fick större plats i medierna under vad de kallar för korrigerings- och efterperioden, tiden efter toppmötet.

Men uppsatsförfattarna menar att tolkningen av information som framkommer i efterhand mottas olika beroende på vilket ”schema” media redan etablerat hos läsare. Har man etablerat en bild av att polisen var pressad och angripen mottas nyheten om att polisen kastat sten på demonstranter med förståelse snarare än upprördhet.

De skriver: ”om mottagaren får tillsänt sig information om att demonstranterna kastat sten, så bekräftar det, det man redan kände till. Det är ju ganska typiskt för hänsynslösa våldsverkare att bete sig så. Tanken att de gjorde det för att freda sig mot en aggressiv våldsam polisstyrka, ter sig då helt främmande, när väl en annan bild har etablerats initialt. När sedan demonstranterna får träda fram som vittnen i korrigerings- och efterperioden så är de så att säga redan dömda på förhand av mottagaren.”

Bilden av vad som hände i Göteborg nyanserades allt eftersom vittnesuppgifter om polisens våld, bland annat vad som hänt på Schillerska gymnasiet, kom fram och gavs plats. Uppgifter från alternativa medier hittade in i rikspress och grävande journalister som Hannes Råstam och Janne Josefsson på Uppdrag Granskning på SVT granskade polisens agerande och kom med skarp kritik.

Dan Josefsson, journalist och debattör, gjorde ett inslag i Mediemagasinet som kritiserade medierna för att ha ljugit i sin rapportering om skotten vid Vasaplatsen. Han menar att det är svårt för enskilda journalister att gå emot den etablerade bilden, det kräver resurser och tid.

– Vill du som journalist påstå att polisen tog till våld och sköt skarpt i nödvärn behöver du inte underbygga det över huvud taget. Men vill du bevisa motsatsen, då måste du jobba dygnet runt i månader, under konstant beskjutning av DN:s ledarsida, som Hannes Råstam som gjorde en jätteinsats med Uppdrag Gransknings program.
Han menar att det fanns inflytelserika krafter som motarbetade att bilden av Göteborgshändelserna skulle korrigeras och nyanseras.

Dan Josefsson befann sig själv i Göteborg för att prata om media på Fritt Forum. Det han slogs av var att den propagandamodell Noam Chomsky och Edward S. Herman utvecklat i boken Manufacturing Consent var allestädes närvarande i rapporteringen.

– Propagandamodellen går kortfattat ut på att amerikanska medier ändrar sättet att rapportera om händelser beroende av aktörernas relation till makten. Det var likadant här.

Han beskriver en situation där en reporter från den alternativa nyhetsbyrån IMC ställer en fråga om polisernas stenkastning på en presskonferens och blir utvisad ur tältet med hänvisning till att han inte är en ”riktig journalist”. Ingen av de övriga journalisterna reagerar.

– Det är illa nog att ingen annan journalist ställde den frågan, men en annan sak att tiga när den person som ställer frågan blir utvisad. Det var exakt den typ av klimat som det är på presskonferenser om USA:s krig. Det skapas en vi-känsla och en lojalitet med makten. Det är lätt för en svensk journalist att sitta i ett pissljummet politiskt klimat och prata om fri press, men så hamnar vi i en sådan här konflikt med våld inblandat, då agerar de exakt som sina amerikanska kollegor. Det är ”vi” – polisen, samhället politikerna, mot ”dem” – aktivister, anarkister och ligister.

Dan Josefsson beskriver rapporteringen kring skotten på Vasaplatsen som ett lågvattenmärke inom svensk journalistik. I den första rapporteringen kring skotten återges polisens officiella version: att polisen sköt i nödvärn då fem poliser blivit inringade av demonstranter och en polis blivit livshotande skadad av en gatsten. Den versionen fick sedan stå oemotsagd trots att det kom en filmsekvens av händelsen som visar att verkligheten var en annan. Att platsen är så när som tömd på demonstranter efter de varningsskott som avfyrades, att polisen har fått förstärkning av ett stort antal kravallutrustade poliser och att den skjutne Hannes Westberg återvänder ensam och kastar två stenar som inte ens är nära att nå fram till poliskedjan.

– Man visade det här klippet, men behöll en speakerröst som beskriver hur polisen är omringad och skjuter i nödvärn, säger Dan Josefsson.

Expressen gick allra längst. Med en bildserie från videosekvensen, som de då alltså måste ha sett, påstår de att Hannes Westberg attackerar poliserna i ryggen, kastar en sten som träffar en polis i huvudet, varpå han blir skjuten. I ingressen till artikeln ställs den retoriska frågan: ”Handlade polisen i nödvärn?”

– Det är ju uppenbart för vem som helst som verkligen tittar på videosekvensen att polisens version var fullständigt osann, men medierna lyckades inte rapportera det. Den stora nyheten var ju att det här var första gången polis sköt skarpt mot demonstranter vid ett toppmöte. Du skulle ha fått underkänt på journalistlinjen om du valt en annan vinkel. Engelska medier hade den vinkeln, men inte svenska tidningar. Sedan var det ju ett scoop att svensk polis faktiskt ljuger om händelsen. Det var inte fem ensamma poliser omringade av en hop hotfulla demonstranter i skottögonblicket, det var massvis av poliser mot en ensam vinglig yngling, med en pinne i handen.

Det fanns också de som tyckte att medierna inte var tillräckligt kraftfulla i sina fördömanden av aktivisterna. Ulf Adelsohn (M), då landshövding i Stockholms län, uttryckte i Göteborgs-Posten några dagar efter skotten upprördhet över en rubrik som beskrivit Hannes Westberg med: ”19-åring ligger i respirator efter att ha skjutits av polis”.
Rätt rubrik hade enligt Adelsohn varit ”En ligist ligger i respirator efter att ha försökt döda en polis”.

Att rapportering och kritiska frågor om polisvåld saknades i massmedia menar Dan Josefsson beror på att det fanns en förförståelse som gjorde det svårt för journalister att se och rapportera om det.

– Det fanns sedan tidigare en beredskap på att rulla igång den stora moraliska indignationen mot våldsverkare och ligister. När det sedan small så var man redan klar över hur man skulle reagera. Man klarade inte av att anpassa vad man hade förväntat sig att se och till vad man sedan faktiskt såg. Vi blir rädda när auktoriteter använder sitt våldsmonopol på det här absurda sättet, vi tittar bort och tolkar om.
Han berättar att TV4 hade bilder som aldrig visades, där tre poliser misshandlar en liggande demonstrant medan en gråtande demonstrant slås blodig då hon skriker åt dem att sluta.

– Man ville inte in i den vinkeln, man ville inte fråga sig ”vad håller polisen på med”. Det är den psykologiska sidan av det, sedan är det den strukturella sidan, som har att göra med strukturer på nyhetsredaktioner, sättet att arbeta och behovet av att hålla sig på god fot med källor. När det händer något exceptionellt gör man som vanligt och ser polisen som en trovärdig källa, men här var polisen också en part i skeendet.

Andra exempel på mediers agerande i samband med Göteborgshändelserna är när TV3:s Efterlyst hjälpte polisen att identifiera misstänkta stenkastare och den så kallade ”kravallbildsaffären” när bildbyrån Kamerareportage – i strid mot all vedertagen journalistisk etik – lät polisen ta del av opublicerade bilder från kravallerna.

– Tidigare har det funnits en klar skiljelinje, där medier konsekvent sagt nej till sådana här saker. Det handlar om trovärdighet. Men glidningen har gått så långt. Medierna sitter så nära makten att de till slut inte vet varför de inte skulle förse polisen med material, säger Dan Josefsson.

Hans eget starkaste minne från EU-toppmötet var några timmar under natten mot lördagen den 16 juni, när Göteborg var som en laglös stad.
Media hade förmedlat en bild av blodtörstiga aktivister och en våldtagen stad och statsminister Göran Person önskade sig i tv ”folklig vrede” mot ”bråkmakarna”. Under natten angreps aktivister av både nazister och medborgargarden beväpnade med golfklubbor.

– Den synen var sanktionerad från media och från politiker, säger Dan Josefsson.