Även papperslösa är kvinnor

Papperslösa kvinnor tillhör en av de allra mest utsatta grupperna i samhället och hos myndigheterna möts de av kalla handen. Men gräsrotskampanjen Ain’t I a Woman har nu fått Göteborgs kommun att ta sitt ansvar.

Den 19 januari fattade Göteborgs kommunstyrelse beslutet att även papperslösa kvinnor ska ha rätt till stöd hos kvinnojourerna. Nu måste kommuner skjuta till medel till det arbete kvinnojourerna hittills utfört ideellt.
– Papperslösa kvinnor och den utsatta situation de lever i var en icke-fråga. Med kampanjen har det blivit en politisk fråga, säger Cattis Laska från nätverket Ain’t I a Woman.
Gräsrotskampanjen startades våren 2010 med målet att ge papperslösa kvinnor som utsatts för övergrepp samma rätt till stöd hos de etablerade institutionerna som andra kvinnor i samhället. Förutom kampanjarbete har de också aktivt arbetat med att stödja migrerande kvinnor.

I Sverige lever någonstans mellan 5 000 och 20 000 kvinnor utan uppehållstillstånd. Förutom att de utnyttjas på arbetsmarknaden lever papperslösa kvinnor ofta under osäkra sociala omständigheter där de riskerar att utsättas för våld och sexuellt övergrepp. Men av myndigheterna har ingen hjälp funnits att få.
– Nu arbetar vi vidare för att papperslösa kvinnor ska få tillfällig asyl vid rättsprocesser och att man tar extra hänsyn till kön i asylprocessen, säger Cattis Laska.

Riksorganisationen för kvinnojourer, ROKS, har ställt sig bakom kampanjen, men även Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet, varav det senare motionerade till Göteborgs kommunfullmäktige. Beslutet i Göteborg förväntas nu bli vägledande för andra kommuner. Cattis Laska känner vind i seglen.
– Det här visar absolut att det lönar sig att göra motstånd. Utan motståndsrörelser och politisk kamp sker ingen förändring.

Axel Green
[email protected]

Rättvisare viner på Systemet

Radikala fackföreningar ska delta i utformandet av en uppförandekod för sydafrikanska vinproducenter. Nu tvingas vingårdarna tillåta facklig organisering.

Efter intensiva påtryckningar från kampanjen Rättvis Vinhandel lovar nu importören Vingruppen att den ska uppmana sina sydafrikanska leverantörer att garantera drägliga villkor för arbetarna på vingårdarna. De sydafrikanska vinföretagen uppmanas att teckna avtal med organisationen WIETA, som verkar för att säkra grundläggande villkor för vinarbetarna, och tillåta facklig organisering.

Med löner som knappt går att leva på och i bostäder som ägs av företagen lever arbetarna som livegna på vingårdarna. Efter att det sydafrikanska lantarbetarfacket Sikhula Sonke slog larm om historien bakom vinerna på Systembolaget startades kampanjen Rättvis Vinhandel av Afrikagrupperna och den syndikalistiska sektionen på Systembolaget, DFSA. Tillsammans såg de till att representanter för Systembolaget och de svenska importföretagen fick träffa vinarbetare när de besökte Sydafrika för att titta på gårdarna. Björn Persson, vd för ett av företagen i Vingruppen, tog starkt intryck och kräver idag WIETA- ackreditering av sina sydafrikanska leverantörer.
– Det är jätteroligt, vi ser det här som en vinst. Det kommer stärka möjligheterna för förändringar på gårdarna som blir WIETA-ackrediterade, säger Emy Åstrand från Rättvis Vinhandel.

Kampanjens mål har varit att få systembolaget att anta uppförandekoder och involvera de berörda arbetarna på gårdarna i granskningen av hur dessa följs. Vingruppen importerar 20 procent av den totala mängden sydafrikanskt vin som säljs på Systembolaget och Emy Åstrand ser det som en viktig delvinst.
– Vi kommer fortsätta dialogen med Systembolaget, deras nuvarande kod är enbart ett företagsinititativ. Men vi kommer också fortsätta jobba mot importföretag och har inlett arbete med fackföreningar i Chile.

Axel Green
[email protected]

Hamnarbetarna tog strid och stärktes

Göteborgs kommunstyrelse ville ha slut på alla ”fackliga bråk i hamnen”. Med försämringar, pr-byråer och avskedanden hoppades kommunen att hamnarbetarna skulle ge sig utan strid. De hade fel.

Efter år av konflikter mellan hamnarbetarna och ledningen i Göteborgs hamn har nu arbetsvillkoren blivit återställda. Av de 61 som avskedades under stridigheterna har alla som ville – 58 stycken – blivit återanställda på fasta tjänster.
– Arbetsgivaren sade att de skulle sätta ned klackarna och visa vem som bestämde i hamnen. Men de har misslyckats. De har inte försämrat arbetsvillkoren och inte blivit av med någon personal heller, säger Erik Helgesson, ledamot i Hamnfyrans styrelse.

Striden i Göteborgs hamn inleddes för fyra år sedan och blev en långdragen historia. Med argumentet att produktiviteten skulle öka införde hamnledning ett antal åtgärder som att dra in hamnarbetarnas fikaraster, lönesänkning och arbetstidsförlängning. Hamnarbetarna svarade med stridsåtgärder och konflikten trappades upp.
I februari 2009 varslades 155 anställda om uppsägning med hänvisning till bristande orderingångar. Hamnarbetarförbundet som representerar 80 procent av hamnarbetarna utestängdes från förhandlingarna. Istället förhandlade ledningen med minoritetsfacket Transport och till slut avskedades 50 fast- och 11 visstidsanställda. En av dem var Tomas Olsson.
– Det var fruktansvärt. Jag tyckte att det kändes orättvist och några andra jobb fanns inte för mig. För oss fanns inget annat alternativ än att ta fajten. Hade inte facket funnits hade ingen hängt kvar.

Arbetsköparsidan var väl förberedd, skapade en förhandlingsavdelning och beviljades ekonomiskt stöd från Svenskt Näringsliv. Men även om hamnen i dag har privatiserats är de som avskedades, sedan i mars, tillbaka på jobbet med fasta anställningar. Hamnarbetarna gjorde det som LO-fack bundna av fredsplikt inte kan, tog strid mot vad de menade var ”påhittad arbetsbrist” och tog som mest ut 130 personer i strejk varje dag. Kommunledningen har också fått be om ursäkt för att den anlitat pr-företag med uppdrag att svartmåla hamnarbetarförbundet i media. Erik Helgesson säger att trots att han stundtals varit orolig är både han och hans arbetskamrater i dag både stolta och nöjda.
– Målsättningen med kampanjen var att slå sönder arbetsvillkoren och Hamnarbetarförbundet. Resultatet har blivit det motsatta. Vi överlevde och är i dag istället jävligt starka inför framtida strider.

Axel Green
[email protected]

Juridisk seger utan papper

Arbetsköparen vägrade att betala ut lön till de fyra papperslösa anläggningsarbetare han anlitat. När han också vägrade att förhandla tog Göteborgs LS fallet till Arbetsdomstolen, en process som bevisade att även papperslösa kan hävda sina rättigheter juridiskt.

– Han gormade och skrek på oss när vi bad om en förhandling, säger Erik Mägi, jurist och ombud för Göteborgs LS av SAC. Så vad vi gjorde var att stämma honom för förhandlingsvägran, vilket innebar ett skadeståndskrav på 20 000 kronor.
Det var denna händelse, och inte den rörande lönen, som slutligen hamnade i Arbetsdomstolen.
– Att han vägrade förhandla kunde vi bevisa, berättar Erik Mägi.
En vecka före det att huvudförhandling skulle äga rum, där mycket talade för att arbetsköparen skulle bli dömd, valde denne att förlika och betala ut den resterande lönen till arbetarna.
– Hade han blivit dömd hade han fått betala skadeståndet, samt våra och sina egna rättegångskostnader, som hade blivit högre än summan för den outbetalda lönen, säger Erik Mägi.
Dessutom hade konflikten om lönen kvarstått, förklarar Erik, och Göteborgs LS hade valt att gå ut i pressen med historien.

Även om regeringsrättens ordförande tidigare fastställt att papperslösas ärenden kan drivas juridiskt så har facken tvekat. Detta på grund av de risker som en rättsprocess skulle innebära för de papperslösa.
– Eftersom överenskommelserna med arbetsgivaren oftast är muntlig så innebär det att ett vittnesmål är det enda beviset, säger Erik Mägi. Men om man som papperslös dyker upp för att vittna i ett offentligt sammanhang finns risken att man blir arresterad och utvisad.
I fallet med händelsen i Göteborg fanns ett vittne, Mohammad Lasaki, som hade blivit beviljad asyl under processens gång och kunde därför träda upp i vittnesbåset utan att riskera att bli utvisad. Så är det långt ifrån alltid, men fallet visar ändå att det finns ett visst skydd även för den som vistas i landet utan tillstånd.
– Vi visade att papperslösa också kan kräva sina rättigheter, precis som alla andra, säger Mohammad Lasaki.

Viktor Andersson
[email protected]

Hyresgäster räddade Skottet

De 252 lägenheterna i Skottet förblir i det allmännas ägo. Hyresgäster som ville att fastigheten skulle ägas av allmännyttan organiserade sig och lyckades bevisa att bostadsrättsföreningen fuskat för att nå en majoritet.

I slutet av mars fattade beslutade styrelsen för det allmännyttiga bostadsbolaget Stockholmhem beslut om att hyreslägenheterna i fastigheten Skottet på Södermalm i Stockholm inte får ombildas till bostadsrätter.
– Vi är påtagligt lättade, säger Mia Grebäck, en av aktivisterna i kampanjen Rädda Skottet.
”Sabotörer”, har bostadsrättsföreningen Skottet kallat Mia Grebäck och de andra hyresgästerna som motsatt sig ombildningen.
– Vi lyckades visa på att bostadsrättsföreningen använt sig av tvivelaktiga metoder för att uppnå sin majoritet, säger Mia Grebäck. De hade använt sig av 18 falska ombud, och helt enkelt fuskat sig till en majoritet

Under tre års tid har konflikten bidragit till en påfrestad grannsämja, och stor oro hos dem som önskat förbli hyresgäster. Mia Grebäck bor i fastigheten, och arbetar dessutom i en lokal matbutiken i kvarteret.
– Det var en kvinna som stod i kassan och grät glädjetårar när hon fick veta att Stockholmshem förblir vår hyresvärd, berättar Mia. Det har varit stora känslor inblandade, det har gällt våra liv, säger hon.

Rädda Skottet är bara en av många kampanjer som har drivits, och ännu drivs, mot ombildning av hyresrätter till bostadsrätter runt omkring i Stockholm.
Många är kampanjerna som under samlingsnamnet ”Rädda”, följt av ett namn på en hyresfastighet, har tagit strid mot ombildningsprocesser. Bara på Södermalm kan man nämna ett antal framgångsrika kampanjer mot ombildning, så som ”Rädda Linjalen” och ”Rädda hela Piskan”.
– Om ingen hade sagt nej och stopp så hade det här varit bostadsrätter nu, säger Mia Grebäck.

Viktor Andersson
[email protected]

Strejkade vilt och vann

Sopföretagen Liselotte Lööf och Resta fick ta tillbaka sina förändringar i lönesystemet efter hårt motstånd från de anställda. Nu kämpar sopåkarna vidare för att införa ackordsystemet i hela landet.

Efter att företagen Resta och Liselotte Lööf vann den kommunala upphandlingen om sophämtningen i Stockholmsområdet, krävde företaget att åkarna skulle acceptera ett nytt lönesystem för att få återanställning. Istället för ackordslön skulle nu månadslön införas. Något som inte accepterades av sopåkarna som gick ut i vild strejk. Efter ytterligare strejker och sammanlagt mer än ett års konflikt tecknades slutligen avtal mellan Transport och de två sopentrepenörerna. Ackordet blev kvar.
– Man måste kämpa för man får inget gratis, man måste ta det. Annars får man finna sig i det arbetsgivaren tycker är bra. I vårt fall var det väldigt mycket mindre i lön och mer att göra, säger Martin Andersson, en av sopåkarna som strejkade.

Historiskt har arbetare kämpat för att bli av med ackordsystem, bland Stockholms sopåkare är det tvärtom. Med ackordlönen får sopåkarna betalt för den mängd sopor de hanterar. Efter att dagens skörd är bärgad, är arbetsdagen slut.
– Det är en ekonomisk fråga, men det handlar om arbetsmiljön också. Det är det enda rättvisa lönesystemet i vår bransch och dessutom genusneutralt. Det är lika lön för lika arbete, säger Martin Andersson.

Nu har sopföretaget Resta gått i konkurs och istället drivs hanteringen av en ny entreprenör, men ackordet är fortfarande på plats. Nu rustar sopåkarna för en central konflikt med arbetsköparna för att införa ackordet i hela landet och Martin Andersson är hoppfull.
– Näringslivet väntar på varsel. Vi står på tå och är mycket redo att ta strid.

Martin Andersson heter egentligen något annat, men vill inte figurera med namn med anledning av den stundande konflikten.

Axel Green
[email protected]

Bergatrollens fick en sal

”Tomma hus är allas hus”, ropade hundratals människor under den ockupationsvåg som drog fram över Sverige under 2009 och 2010. Kulturföreningen Bergatrollen var en av de grupper vars kamp resulterade i ett eget hus. Nu har snart ett år gått sedan Magasinet blev deras.

Namnet på föreningen är taget efter den ort, Stora Berga utanför Nyköping, där gruppen ockuperade ett kommunalägt hus i två omgångar. Ockupationerna var en protest mot bostadsbristen i Nyköping.
Husockupationerna och den lokala kampanj föreningen drev ledde ända till kommunens förhandlingsbord, och till ett löfte om ett eget hus. Under kampanjens gång valde föreningen att ändra fokus från bostäder till ett allaktivitetshus.
Magasinet, en drygt 1 000 kvadratmeter stor lokal i centrala Nyköping, har sedan 1 juli 2010 stått i föreningens namn.
– Det är fortfarande mycket jobb kvar med renoveringen, säger Arvid Pein, aktiv i Bergatrollen. Men just nu håller vi på och bygger ett kök.
– Det är tänkt att vi ska kunna ha en kaféverksamhet, tillägger han.

Bergatrollen har fått hjälp med renoveringen, både av Nyköpings kommun och Sörmlands museum, med miljövänliga och traditionella renoveringstekniker. Till och börja med var det praktiska saker så som brandsäkerheten som behövde ordnas.
– Det är ju gammal magasinsbyggnad, så den är inte byggd för den verksamhet som vi tänker ägna oss åt, säger Arvid Pein.
En scen är byggd, och Bergatrollen har redan hunnit arrangera en mängd spelningar. Förutom konserter har workshops hållits i Magasinet, som också blivit hem för Hemslöjdsföreningen.
– Det slöjdas en hel del här, säger Arvid Pein.

Helgen 11 – 12 juni bjuder Bergatrollen in till en större träff om stadskamp. Magasinet blir under helgen en mötesplats för människor från hela landet som kommer att diskutera och byta erfarenheter om husockupationer.
– Det viktigaste är att man inte ger upp, man måste gå hela vägen, säger Arvid Pein. Lyckas man inte första gången, då är det bara att försöka igen. Man måste vara envis.

Viktor Andersson
[email protected]

Stopp för Fas 3 i Västerås

Efter larm om att utförsäkrade som placerats i arbetsmarknadsåtgärden Fas 3 utnyttjades som gratis arbetskraft fick Kommunals sektionsstyrelse i Västerås nog. Med ett fackligt veto stoppade den alla Fas 3-placeringar inom vård och omsorg.

– Vi sade nej och att vi i framtiden aldrig kommer godkänna några placeringar, säger Nicklas Gustafsson, arbetsmarknadsansvarig på Kommunals sektion 11.
Från arbetsplatserna i Västerås ringde medlemmar till Kommunals sektionskontor och berättade att arbetsköparna utnyttjade Fas 3-placerade till att utföra reguljärt arbete. När Arbetsförmedlingen ville placera en person på en arbetsplats där personalneddragningar precis genomförts, och ville ha sektionens samtycke, var det droppen som fick bägaren att rinna över.
– Många av de inom vård och omsorg och som är ute i Fas 3 har tidigare jobbat på deltid. Nu ska de jobba på 65 procent av deltidslönen, det blir ju ingenting, säger Nicklas Gustafsson.

När Arbetsförmedlingen vill placera en person som hamnat i jobb och utvecklingsgarantins Fas 3 ska detta ske i samråd med det fack som har kollektivavtal. I reglerna står det att de placerade bara ska utföra arbete som annars inte blivit gjort, inte ersätta reguljär personal. Om facket misstänker att detta kommer att ske har det vetorätt. Fram tills nu har denna möjlighet inte utnyttjats, något Nicklas Gustafsson finner märkligt.
– Jag tror att många känner en uppgivenhet och inte har tänkt på den här möjligheten. Men vi måste göra vår fackliga plikt och säga stopp, det här är ju slavjobb. Jag tror och hoppas att fler följer vårt exempel.

Axel Green
[email protected]